919 Llano Persi-Llanos 920 kar (stakes), genom hvilka de få vattensamlingarna utmärkas och äro på långt håll synliga. (J- F. N.) Llano Persi [lja'nå], Manuel de, spansk författare och politiker, f. 1826 i Madrid, företog 1849 -54 vidsträckta resor inom Europa och uppsatte vid sin återkomst tidningen "La Iberia". som snart fick ett stort inflytande och verkade för L:s program: fosterlandet, iberiska republiken (föreningen af Spanien och Portugal) och allians mellan alla latinska folk. För dessa tre ideal kämpade L. oafbrutet med penna och svärd. L. tillhörde Zorrillas parti, var deputerad, vice president i cortes 1878 och slutligen statsråd. Han lämnade redaktionen af "La Iberia" efter revolutionen 1868 och politiken efter Zorrillas död, 1899. Vid sidan af sin betydande journalistiska verksamhet publicerade L. litteraturkritiska arbeten, en samling lyrik, komedierna Un premio gr ande, Un voto y una verguenza, El hidalgo ära-gonés och dramat Gärda de Paredes, som rönte stort bifall. Ad. H-n. Llanos [lja'nås], sp. (af lat. planus, jämn, slät), "slätten", ett f. ö. mindre träffande namn, som förut tillades de stora och någorlunda jämna lågländerna mellan Orinoco samt Colombias och Venezuelas Änder i norra delen af Syd-Amerika, ehuru numera namnet användes äfven om grässlätterna i Bolivia och norra Argentina. I sin förra, ursprungliga betydelse omfatta llanos ett område af 881,000 kvkm. med en höjd af 100-300 m. ö. h., lägst vid Orinoco. Marken består där af en röd sandsten eller af järnrikt konglomerat, medan i v. lera och kalk-haltig mylla förhärska, sannolikt till följd'af rikare nederbörd. Floderna ha graf t sig djupt ned i den Llanos vid Apure, en biflod till Orinoco. från början sannolikt alldeles jämna ytan och sålunda bildat högt öfver flodytan sig höjande tafflar, mesas. Utom dessa mesas finnes det andra höjder på llanos, de s. k. galeras. De äro de sista utsprån-gen från de norra bergen, och ehuru de småningom öfvergå i llanos, se de från grässlätten ut som mur-liknande vallar, och de voro under tertiärtiden stränderna vid det haf, som då täckte det nuv. Ilanosområdet. De delar af llanos, som ligga närmast dessa galeras, äro högre och torrare än de, som ligga närmare Orinocodalen; man kallar de förra llanos altos, de senare llanos bajos. Under den torra tiden drifvas hjordarna från de förra till de senare. Utmärkande för llanos äro de många, delvis vattenrika floderna, som flyta från den berg-båge, som i v. och n. omgifver llanos, mot Orinoco. Under regntiden äro äfven små bäckar omöjliga att komma öfver, medan den torra tiden äfven större floder utsina, såvida de ej komma från de snötäckta Anderna. Klimatet är varmt, med en medeltemperatur af 26° å 27°; växlingarna under olika årstider äro högst obetydliga; dock kunna höga extremer uppstå i synnerhet i de torrare delarna. Vindarna växla efter årstiderna: under norra hemisfärens sommar tränger sydöstpassaden öfver Orinoco, eller också råda växlande vindar, under norra hemisfärens vinter blåser nordöstpassaden öfver slätterna. Detta är den torra tiden (från midten af nov. till midten af april). Mot slutet af densamma ser man de s. k. torra tidens blixtar (relåmpagos veraneros), hvilka angifva regntidens annalkande. Denna räcker från april till okt., men afbrytes från midten af juni till midten af juli af en torr tid, som dock icke alldeles saknar nederbörd. Vegetationen är det, som mest utmärker llanos. Med stöd af Humboldts klassiska skildring af dem föreställer man sig llanos. som en oändlig slätt med en utomordentlig rikedom af högt gräs, med riklig bevattning under regntiden, med yppig palmvegetation vid vattendragen, men alldeles solbränd under den torra tiden, med hjordar af vilda hästar, få hus och än färre människor. Detta passar dock in på blott vissa delar af llanos, såsom på slätten mellan Calabozo och Unarer från hvilket område Humboldt lånat sin skildring. Men f. ö. kan man ej längre kalla llanos ett rent gräslandskap, utan ett landskap med trädgrupper. Särskildt rika på träd äro de västra llanos, där nederbörden vid Andernas fot är starkaöt och där flodstränderna äro täckta af glesa s. k. galleriskogar. Där fuktigheten är mindre, följer åtminstone den s. k. Palma Moriche floderna från deras källor långt ut på slätten, där de i de sumptrakter, som kunna bildas mellan höga mesas, kunna sprida sig vida omkring. Sådana ställen kallas morichales och äro mycket vanliga i de östra llanos, som tillhöra den torra typen. Dess karaktärsväxter äro kaktus, törnen och chaparro (Curatella americana], på några ställen äfven kokospalmer, buskar och gräs. Ibland öfvergå de torra llanos i verkliga sandöknar, öfver hufvud är gräsfloran rikast (släktena Paspalum, Kyllingia, Panicnm, m. fl.). Af träd äro algarrobo (Hymenwa Conrbaril), Roupala, Byrsonima samt palmerna Moriche och Copernicia talrikast. Äfven djurvärlden skiftar utseende under de olika årstiderna. Under den torra tiden gräfva kaimanerna och vattenormarna ner sig i stränderna, fiskarna lämna de små vattendragen och bege sig till de större, som ej uttorka, hästar och nötkreatur draga till llanos bajos och deras flodstränder. Men under regntiden fyllas alla floder med fiskar, kaimaner och vattenormar ligga på lur efter byte, hästar och nötkreatur vandra till de högre delarna af landet, och kring vattendragen samlas oerhörda mängder vattenfåglar. Ett egendomligt llanosdjur är darrålen (se d. o.). - Den ursprungliga befolkningen i östra llanos bestod af en mängd karibstammar, men af dem återstå nu endast få rester, som blifvit bofasta. På de västra llanos bo andra små indianstammar. Men llanos' talrikaste bebyggare i våra dagar äro bastarder (mest mulatter), negrer och hvita. De lefva som herdar, äro utmärkta ryttare, bo vanligen enstaka, sällan i byar, och drifva i regel äfven något jordbruk, så att deras kojor äro omgifna af bananlundar, yuccaplanteringar och majsfält. De bruka kallas llaneros. - En och annan stad har dock uppstått på llanos. I de östra