1901), Musikalische briefe (1852; 2:a uppl. 1860), Vereinfachte harmonielehre (1861), Konsonanzen und dissonanzen (1869), Katechismus der kompositionslehre (1872; 7:e uppl. 1902) m. fl. ^{A. L.}* Lobe [l<over>å</over>-], Theodor, tysk skådespelare, f. 1833, d. 1905, var först anställd vid Krolls teater i Berlin, Leipzigs stadsteater och hofscenen i Petersburg, vardt sedan direktör i Breslau och Wien (1874--87, stadsteatern) samt öfverregissör i Dresden. L. var högt skattad som regikonstnär och framställare af stora karaktärsroller (Shylock, Cromwell, Kung Lear m. fl.). Lobeck [l<over>å</over>-], Christian August, tysk filolog, f. 1781 i Naumburg, d. 1860, studerade i Jena och Leipzig samt blef professor 1810 vid universitetet i Wittenberg och 1814 i Königsberg. L. utöfvade en betydande verksamhet både som undervisare och som författare. Bland hans arbeten, som till större delen åsyfta en djupare vetenskaplig insikt i det grekiska språkets lagar, må nämnas en utförlig och värdefull bearbetning af Sofokles' "Ajas" (1809; 3:e uppl. 1866), "Paralipomena grammaticæ græcæ" (1837) och "Pathologiæ linguæ græcæ elementa" (1853--62). Äfven åt det forngrekiska religionsväsendet egnade L. djupgående forskningar, hvilka han framlagt i "Aglaophamus" (1829). ^{A. M. A.} Lobedanz [lå'bedants], Edmund Adolf Johannes, tysk-dansk skriftställare och öfversättare, f. 1820 i Slesvig, d. för egen hand 1882, öfversatte till tyskan dramer af Kalidasa, Sofokles, Euripides och Shakspere samt skrifter af Tegnér och Björnson. Själf skref han några dramer, diktsamlingar (1847 och 1849), noveller på tyska och danska samt romanerna Narren des glücks (1856), Ein neuer glaube (1859), Die bauernfreunde (1874) m. fl. Lobeira [låbei'ra], Vasco de, portugisisk medeltidsförfattare. Se Amadisromaner. Lobel l. L'Obel [låbä'l], latiniseradt Lobelius, Matthias de, belgisk botanist, f. 1538 i Flandern, d. 1616 nära London som engelsk kungl. botanicus, var med. doktor och en af sin tids utmärktaste växtforskare, som genomsökte Tyskland, Schweiz, Italien och Syd-Frankrike. Han var en af de förste, som gjorde ett försök till uppdelning af den tidens kända växter på vissa grupper, såsom gramina, bulbosi, oleracei o. s. v. Skr.: Plantarum seu stirpium historia (1576), Plantarum seu stirpium icones (anonymt, 1581) och Stirpium illustrationes (1655) m. fl. Efter L. har släktet Lobelia uppkallats. ^{T. K.} Lobelia L., bot., farm., växtsläkte af fam. Campanulaceæ, underfam. Lobelioideæ (se Lobeliaceæ) med omkr. 200 arter. Kronbladen äro sammanvuxna till ett oftast något böjdt, på ena sidan upprispadt rör; kronan är tvåläppig. Frukten är kapsel. Till Sverige hör den i grundt vatten, helst på sandbotten, växande L. Dortmanna L., en glatt ört, med en under vattnet nedsänkt rosett af smala, nästan cylindriska, inuti tvåpipiga blad vid toppen af en liten rotstock, som uppsänder en bladlös stängel, hvilken ofvan vattnet uppbär i spetsen en gles klase af blåhvita blommor. Denna art har, liksom sina samarter, som finnas i synnerhet i Amerika, en skarp, brännande smak. Hos flera arter stegras skärpan i så hög grad, att de bli farliga giftväxter, såsom L. syphilitica L. och L. inflata L., båda inhemska i Nord-Amerika. Den sistnämnda ger den i medicinen använda Herba Lobeliæ, lobeliaört, som äfven i Sverige är officinell och som innehåller en mycket giftig alkaloid, lobelin, en oljelik, gulaktig vätska, som har stark alkalisk reaktion, svagt <img c>Lobelia Erinus och blomma af densamma.

aromatisk lukt, liksom örten, och en stickande tobakssmak. Lobelin löses i vatten, men lättare i alkohol och eter. Den officinella Tinctura Lobeliæ, lobeliadroppar, innehåller således lobelin samt verkar därigenom äckel och kräkning redan i dos af 25--30 droppar. Lobeliaört användes till rökkryddor mot bröstkramp (asthma). Indianerna i Nord-Amerika ha före européerna begagnat drogen som läkemedel. Den kallas i Nord-Amerika "Indian tabacco" (indiansk tobak). -- L. fulgens L., från Mexico, och andra arter med lysande röda blommor odlas ofta som prydnadsväxter i trädgårdarna. En af de vanligaste infattningsväxterna är den blåblommiga L. Erinus från Syd-Afrika. ^{O. T. S.} (^{G. L--m.}) Lobeliaceæ, Lobeliacéer, bot., växtfamilj af ser. Campanulatæ bland sympetalerna, nu vanligen förd till fam. Campanulaceæ som en underfamilj, Lobelioideæ. Lobeliacéerna skiljas från de öfriga campanulacéerna genom ensymmetriska, resupinerade blommor och sammanvuxna ståndarknappar; fruktämnet är oftast tvårummigt, frukten bär eller kapsel. Hithörande växter äro örter eller buskar, hufvudsakligen förekommande i tropikerna och den södra tempererade zonen. I Sverige finnes endast 1 släkte, Lobelia. Arter af släktena Lobelia, Siphocampylos, Downingia (Clintonia) och andra ha ofta vackra blommor och odlas därför som prydnadsväxter. Isotoma longiflora (Västindien) är ytterst giftig, Lobelia-arter äro officinella. ^{G. L--m.} Lobeliacéer, bot. Se Lobeliaceæ. Lobeliadroppar, farm. Se Lobelia. Lobeliaört, farm. Se Lobelia. Lobelin, farm. Se Lobelia. Lobelioideæ, bot. Se Lobeliaceæ. Lobelius, M. Se Lobel, M. de. Lobengula, höfding i Matabeleland, d. 1894. Se Rhodesia. Lobenstein [lå'benstajn], stad i tyska furstendömet Reuss-Schleiz, till 1824 residensstad för furst-