med sin nedre del pekade längre utåt, än hvad eljest skulle varit fallet. Af de teckningar öfver lodafvikningen och till densammas förklarande, som förekomma i en del läroböcker, ledes man lätt till den föreställningen, att lodafvikningen kan uppgå till så stort belopp, att den blir märkbar för blotta ögat. Därför kan det vara på sin plats att påpeka, att så icke är förhållandet, utan att tvärt om ganska fina mätningsoperationer fordras för att påvisa lodafvik-ningens tillvaro, i det den nämligen för en trakt kan utgöra endast få bågsekunder. (I Batum, vid Svarta hafvet, har man dock funnit en lodafvikning, som uppgår till 40 bågsekunder, hufvudsakligen beroende därpå, att hafvet är beläget på den ena sidan och minskar attraktionen, under det att på den andra sidan betydliga bergmassor öka densamma.) Man upptäcker och bestämmer lodafvikningen genom kombinerande af astronomiska och geodetiska observationer. E. J. (B-d.) Lodapparat, sjöv. Se Lodning. Lodare, sjöv. Se Lodning. Lodbart farvatten, sjöv. Se Lodning. Lodboj, sjöv. Se Lodning. Lodbrok. 1. Se Ragnar Lodbrok. - 2. Pseudonym för författaren R. Pihlstrand. Lodbrókarkviða, ett mindre ofta användt namn på Krákumál (se d. o.). Lodbössa. Se Jaktgevär. Loddan, Mallotus villosus Müll., zool., en till loddesläktet och laxfiskarnas familj hörande fiskart, nära besläktad med vanliga norsen, hvilken den till kroppsform, genomskinlighet och lukt mycket liknar, men från hvilken den skiljer sig genom svagare tänder, som äro ordnade i enkla rader utom på tungan, där de äro något gröfre, och bilda ett ovalt fält. Hannen och honan äro olika till utseendet. Fjällen äro hos båda mycket små, men hos hannen delvis något större, tillspetsade och hårlika samt bilda längs kroppssidorna liksom håriga band, hvilka gett anledning till fiskens namn (isl. loðinn, da. lodden, luden). Kroppen är hos hannen försedd med en

Loddan, hanne. utbuktning öfver analfenan (se fig.), beroende på en förlängning af de ben, som stödja denna fena. Färgen är silfverblank, med undantag af ryggen och de nämnda banden, som äro gröna. Honan, som mycket liknar vanliga norsen, saknar de nyssnämnda banden och utvidgningen öfver analfenan. Loddan är omkr. 16-17 cm. lång. Till sin utbredning är den cirkumpolar och förekommer blott sparsamt nedom 64:e breddgraden. Ett och annat exemplar anträffas dock ända nere i Kristiania f jorden. Vårtiden uppträder loddan vissa år i oerhörda stim vid Finnmarkens och Grönlands kuster, förföljd af stora massor af torsk, gråsej m. fl., och ger därigenom anledning till ett rätt betydande fiske af dessa torskarter. Äggen afsättas i ofantligt stort antal i sanden Tid kusterna. I Norge användes loddan blott som agn, men grönländare m. fl. polarfolk begagna den äfven färsk eller torkad som föda. R.L. (L-e.) Loddesläktet (Mallotus), zool. Se Laxfamiljen och Loddan. Loddfafnesmal. Se Hávamál. Loddigesia mirabilis, zool. Se Kolibrierna, sp. 536, med fig. Lode, fordom stad och riddarslott i Estland, intogs 1564 af Henrik Klasson Horn, måste pantsättas till livländska krigsfolket för innestående sold i okt. 1573, förlorades till ryssarna vintern 1576, men återtogs 1581 af Karl Henriksson Horn (den ofvannämndes son). L:s befästningar förstärktes flera gånger i början af 1600-talet, men slopades 1682. I närheten af L. vann Klas Åkesson Tott 23 jan. 1573 i spetsen för en obetydlig styrka en lysande seger öfver, som det uppges, 16,000 ryssar. (L. W:son M.) Lode, uråldrig livländsk adelssläkt. En dess medlem, Odvard L., fick 1196 af danske konungen Knut flera gods i Estland och Livland, i hvilka länder ätten ännu fortlcfver. En gren af densamma introducerades 1631 på svenska riddarhuset under namnet Lode från Livland. Den utdog i Sverige 1884, men fortlefver i Finland. 1. Göran Vilhelm L., ämbetsman, f. 1741, d. 11 sept. 1799 i Åbo, 1775 assessor i Vasa hofrätt och 1792 revisionssekreterare samt generalauditör. 1793-nov. 1796 var han justitiekansler samt utnämndes under tiden till president 1795 i Vasa och 1796 i Åbo hofrätt. Han var äfven en tid ordf. i Tabellkommissionen samt 1793-96 konungens ombud i Riksgäldskontoret. L. deltog verksamt å mösspartiets sida i förhandlingarna vid 1769-70 och 1771 -72 års riksdagar. På riksdagen 1789 valdes han till led. af hemliga utskottet, men befalldes af Gustaf III "förfoga sig till sin hemort till förrättande af sin syssla". Sina senare förtroendeuppdrag erhöll han som en af Reuterholms mest pålitliga män. 2. Karl Leonhard L., den föregåendes kusin, krigare, f. 28 maj 1752, d. 25 maj 1816 på sin egendom Harjula nära Kuopio, blef fänrik 1770 och kapten vid Savolaks' regemente 1783. Han tog med utmärkelse del i kriget 1788-90 samt utnämndes 1790 till major och 1796 till öfverstelöjtnant vid Savolaks' regemente. Under kriget 1808-09 ansågs j han som en af härens dugligaste officerare, deltog i slagen vid Revolaks och Lappo, men blef i synnerhet berömd för den manhaftighet han ådagalade vid Alavo, 17 aug. 1808. Då befallning gafs, att en bataljon af Savolaks' regemente skulle rycka fram och den ene af bataljonscheferna, v. Törne, ville verkställa detta, invände L.: "Som jag är äldst, bör jag gå förut med min bataljon". Han genomdref sin önskan och ryckte nu så raskt fram, att han lyckades spränga fiendens led. Han belf därvid svårt sårad och kunde därför icke sedermera deltaga i krigshändelserna. Han utnämndes till öfverste i armén 1S08, erhöll 1810 afsked och åter-