barossa. - Vid L. utkämpades en ganska het strid
10 maj 1796, då de öfver Piacenza framryckande
fransmännen under general Bonaparte stormade
den af österrikarnas arriärgarde under general
Sebottendorf försvarade träbron öfver Adda. Genom
denna strid kom Bonaparte i besittning af stora vägen
till Mantua och påskyndade sina fienders återtåg.
(J- F. N.)
Lodiculæ,
bot. Se
Gramineæ, sp. 99.
Lodi-dynastien. Se
Indien, sp. 525.
Lodi vecchio [lådi vä'kiå]. Se
Lodi.
Lodja (ry.
lo'dka,
lodo'tjka),
sjöv., ett litet och
grundgående roddfartyg, utan artilleri och med 50
mans besättning. Lodjorna omtalas som först använda
i kriget emellan Sverige och Ryssland vid början af
1700-talet. Under vintern 1701 och 1702 hade nämligen
tsar Peter låtit bygga en mängd lodjor, hvilka på
våren 1702 infördes på Ladoga- och Peipussjöarna,
där de användes under krigsoperationerna inom
Livland, Estland och Ingermanland. - Lodjor kallas
äfven de ryska fiskköparfartygen i Finnmarken.
J. G. B.*
Lodjuret,
Lon,
Felis lynx,
zool., hör till
loundersläktet (
Lynx), kattsläktet, kattfamiljen
(
Felidæ), rofdjurens ordning och däggdjurens
klass. Det blir något öfver l m. långt, med svans af
20- 25 cm. längd (se
Losläktet). Färgen är ofvan och
på sidorna gråaktig, med mer eller mindre tyd-
liga, svartaktiga eller brunaktiga fläckar, åtminstone
på hufvudet och lemmarna, och ofta med mer eller
mindre starkt gulbrunaktig eller, under sommaren,
rödbrunaktig anstrykning i synnerhet på bogarna,
ryggen och länden. F. ö. är färgen mycket föränderlig,
hvilket förr gett anledning till uppställande
af tre arter, som dock visat sig vara blott
färgförändringar. Så har "kattlon" kroppen tecknad
med tydliga, rent svarta fläckar, som på ryggen
bilda tre längsgående, vidt skilda rader. "Varglon"
är beströdd med smärre, mer eller mindre tydliga,
bruna och svartaktiga fläckar samt längs åt ryggen
tecknad med två tättstående, smala, svarta streck, har
långa öronpcnslar och svansen föga längre än hufvudet,
med de yttre två femtedelarna svarta. "Räflon" saknar
fläckar och streck på kroppen, men har skänklama
och benen småfläckiga, långa öronpenslar och
svansen ungefär af hufvudets längd, med yttre
tredjedelen svart. Lodjurets utbredningsområde inom
Sverige sträcker sig f. n. ungefär från polcirkeln i
n. till Dalälf ven i s.; sitt egentliga hemvist har
det i Gäfleborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och
Jämtlands läns skogsbygder, men har för ej länge
sedan förekommit i så godt som hela vårt lands
skogar; sålunda har det ännu i senare hälften af
1800-talet anträffats i Skåne. Genom landets uppodling
och skogarnas uthuggande minskas det alltjämt i
antal. F. ö. finnes det i Norge, Ryssland, vissa
bergstrakter i mellersta Europa och norra Asien. Lon
uppsöker ställen, där god tillgång finnes på hare
och skogsfågel eller på får och getter. Den lämnar
icke gärna en trakt, förrän den där börjar lida
brist på föda. Om dagen ligger der hclsl stilla och
går mot skymningen ut på rof. Annat kött än friskt
förtär den ej, ehuru den stundom går på åtel. Genom
sin stora skicklighet att smyga sig på sitt byte och
taga fast det med några långa språng, och emedan den,
när tillfälle bjudes, dödar flera djur på en gång,
utan att kunna använda dem, blir den mycket skadlig
både för de jaktbara djuren och för tamdjuren. Den
kan klättra ganska väl och räddar sig ofta på detta
sätt undan förföljande hundar. Angripen, försvarar
lon sig med raseri och kan då med sina klor tillfoga
mycket djupa sår. Den skjutes för hundar eller på
dref, någon gång på lock, och fångas i sax. Fallen
utgör ett vackert och dyrbart pälsverk. Sina ungar
framföder lohonan, vanligen i någon berghåla, i maj
och underhåller dem i lyan, tills de kunna följa henne
på jakt. Hela familjen förblir tillsammans ända till
nästa parningstid (under eftervintern), och modern
undervisar ungarna i konsten att fånga byte. Lodjurets
läte är skarpt, ej olikt ett brummande; då djuret
befinner sig väl, spinner det som huskatten. Lon
var känd redan af de gamle romarna, infördes från
Gallien och Germanien samt visades i Rom första
gången under Pompejus. C. R. S. (L-e.)
Lodlina,
sjöv. Se
Lodning.
Lodlinje kallas den riktning, som ett fritt hängande
snöre med ett vidfäst lod alltid intager, när det
befinner sig i hvila.
Lodning,
sjöv., utrönande af "bottendjupet",
d. v. s. afståndet från vattenytan till sjö-
eller hafsbottnen. Lödning företages dels i
vetenskapligt syfte, dels för undervattensarbeten,
dels för utförande af mineringar, dels i
nautiskt ändamål. Den vetenskapliga lodningen
afser vanligen mycket stora djup och är i regel
förbunden med utrönande af vattnets temperatur
och beskaffenhet (vattenprof) på olika djup, samt
bottnens beskaffenhet. För undervattensarbeten
och mineringar inskränkes lodningen merendels till
mycket begränsade områden. Sin utan jämförelse största
omfattning och betydelse har lodningen för nautiska
ändamål. Man kan här särskilja två hufvudslag af
Lodningar, nämligen lodning för sjömätning i och för
upprättandet af sjökort samt lodning omedelbart för
fartygs navigering. Vid detaljsjömätning verkställes
lodning, först sedan ett visst område af kusten
med tillhjälp af landets triangelnät eller en för
ändamålet uppmätt bas blifvit kartlagdt, hvarvid
särskildt alla viktiga punkter på strandkanten och
i dess närhet noga inskurits. Lodningen utföres från
roddbåt eller ångslup (motorbåt) medelst handlod
(se nedan) och företages numera utefter parallella
linjer på 50-100 m. af-
