959 Lödning 960 stånd från hvarandra (s. k. parallell-lodning), hvarefter alla grundanledningar noga undersökas. Ut-sjölodning sker från smärre ångfartyg med vanliga lod eller lodapparater och företages jämväl i regel som parallell-lodning, ehuru med större afstånd mellan lodlinjerna, samt åtföljes likaledes af särskilda grundundersökningar. Alltsomoftast bestämmas de särskilda lodskottens (se nedan) lägen genom in-vinkling medelst reflexionsinstrument (lödnings-k v i n t a n t; jfr S j ö m ä t n i n g). - För navi-geringen är lödning, särskildt under dålig sikt samt gifvetvis å alla mindre väl sjömätta farvatten, af synnerlig betydelse, men åsidosattes tyvärr alltför ofta. För att kunna navigera efter lodet eller "gå på lodet" måste man befinna sig i (för navi-geringsändamål) "lodbart farvatten", d. v. s. ett sådant, där djupet är måttligt (under 100 m.) och där det tillika endast småningom ändras. Dylika farvatten af stor utsträckning finnas på mångfaldiga ställen. Hela södra Östersjön, Öresund, Belten, Kattegatt, större delen af Nordsjön, hela Engelska kanalen m. fi. äro exempel på vidsträckta "lodbara farvatten". Däremot kan Östersjön utanför Stockholms och Östergötlands skärgårdar lika litet som farvattnet utanför Norges kust kallas lodbart för na-vigeringsändamål och i allmänhet ej heller farvattnen inom nämnda skärgårdar eller i de norska fjordarna. Å de flesta sjökort öfver väl uppmätta farvatten finnas s. k. djupkurvor utsatta, vanligen för 10, 20, 30 o. s. v. m. eller famnar, d. v, s. linjer, som förena de punkter, som ligga på resp. 10, 20, 30 m. djup o. s. v. Dessutom finnes bottnens beskaffenhet (sand, mudder, lera, sten o. d.) i sjökortet angifven. Lödningen bör alltid börja i god tid, d. v. s. på stort afstånd från kusten eller från utsjögrund eller så snart sikten blir mindre god. Och vidare bör lödningen fortgå med jämna, korta mellantider. Har man säker utgångspunkt, så kan man å lodbart farvatten ofta med stor fördel följa en djupkurva och dymedelst taga sig fram med samma säkerhet som under klar sikt. Då man kommer från öppna sjön, är detta sätt ofta mindre användbart. Genom att under bestämda, för ändamålet valda kurser och ständigt fortsatt lödning (täta l o d s k o 11) skära olika djupkurvor är det dock mången gång möjligt att bestämma sitt läge med synnerlig precision. - Djupen i sjökorten hänföras merendels till lågt medelvattenstånd, och därför måste såväl vid sjömätning som under navigering vederbörlig rättelse (lodskottskorrektion) för tidvattnets inverkan iakttagas. Lödningen utföres med handlod, då djupet är ringa, eljest med djuplod. Handlodet är af bly, kägelformadt och väger 3-4 kg. Dess lina, lodlinan, är en smäcker, trosslagen hamplina af 40-50 m. längd, försedd med märken af olika slag ("uppstucken") vid hvarje meter, så att man hastigt kan afläsa djupet. För att under några knops fart erhålla rätt djup med handlodet fordras en van lodarc (lodhyfvare). Denne, som bör intaga plats så långt för-ut som möjligt, uppkransar några bukter af linan bredvid sig eller i ena handen samt fattar med andra handen i lodet eller i linan 2-4 m. från detsamma. I förra fallet kastar han, efter en pendlande rörelse med armen och med flätan af handen uppåt, lodet så långt för-öfver som möjligt samt hjälper efter eller palmar hem linan, så att den blir styf upp och ned, då lodet tagit botten. Djupet afläscs och utropas genast ("meter sexton!" e. d.), och lodet hemtages. I senare fallet ger han lodet genom kringsvlngning med rak arm en vertikal, cirklande rörelse samt släpper det, så att det går nästan horisontalt för-öfver. Därefter för-fares så som i förra fallet. D j u p l o d e t (fig. l a) är mycket längre än handlodet och väger 8-12 kg. Dess lina, som vanligen är kabelslagen, är betydligt gröfre och längre än handlodets. Den uppstickes på enahanda sätt som handlodlinan, men ofta ända upp till 200 m. Vid lödning "manas" linan af några man till lovart i rösten och längs relingen akterifrån till lodet, som "påstickes" linan för-ut, hvarefter hvarje man uppkransar några bukter af linan. Under tiden minskas farten, om behöfligt. På kommando kastas lodet, lodhyfvåren varskor "lod öfver bord", de öfrige släppa efter hand linan under utrop "linan Fig. 1. a djuplod, b och c träklots med trissa, d segeldukspåse (Burts lodboj). klar", hvarpå den aktersta mannen söker få linan styf upp och ned, då lodet tagit botten. För att med djuplodet erhålla fullt tillfredsställande resultat, bör man betjäna sig af Burts lodboj, så ofta det icke är möjligt (på grund af fartygets fart eller afdrift) att med lodet i botten få linan rätt _ _____ __,____:___ ___ __-rrr ----~_^ "~i"___;____________.___J Fig. 2. Lödning med Burts lodboj. upp och ned från någon plats ombord. Nämnda apparat (fig. l b, c) består af en träklots med en trissa, öfver hvilken linan kan fritt utlöpa, under det att en