fjäder invid trissan fastklämmer klotsen vid linan (fig. l c), då lodet ej längre drager klotsen nedåt jämte den vid denna fästa, med luft fyllda segeldukspåsen (se fig. l d o. fig. 2). När linan inhalas och man fått bojen ombord, afläses djupet vid denna. Lodning med det vanliga djuplodet är å större fartyg, i synnerhet å segelfartyg under länsning i hårdt väder, förenad med mycken tidsspillan och stort besvär. Häraf förklaras den alltför ringa användning dylik lodning erhållit. Numera, sedan synnerligen bekväma och pålitliga lodapparater kommit i bruk, är underlåtenhet att loda, när lodning är af behofvet påkallad, knappast ursäktlig. Redan 1835 konstruerades af John Ericsson en lodapparat, som grundade sig på vattnets med djupet tilltagande tryck, men vann ringa spridning likasom Masseys och Walkers lod, som äro försedda med propellrar, hvilkas kringvridning under sjunkandet registreras. Däremot ha nyare lodapparater, konstruerade efter J. Ericssons princip, vunnit mycket vidsträckt användning, emedan man med dem kan utan tidsspillan och utan synnerligt besvär finna djupet äfven under hög fart (upp till 16 knop). I samtliga dessa apparater - Thomsons (lord Kelvins), Bambergs, Cooper & Wigzells, Bassnets, Hechelmanns, Henzes m. fl. - erhålles vattendjupet genom uppmätning af längden af den luftpelare, som af vattnets tryck sammanpressats i en cylinder, vanligen ett glasrör. Deras linor bestå merendels af galvaniserad ståltråd, som är upprullad på en med bromsinrättning och vefvar försedd vals. När lodet hänger öfver relingen akterut och bromsinrättningen lossas, faller lodet ned, dragande linan med sig, tills lodet når botten, då linan för ett ögonblick slappnar och bromsen tilldrages, hvarefter lodet hemvindas. - För djupsjölodningar finnas särskilda större apparater (någon gång benämnda batometer), såsom Brooks, Beeknap-Sigsbees och Bailies. Som lodet måste vara mycket tungt för att tillräckligt hastigt nå bottnen på mycket stora djup, är det knappast möjligt att erhålla en lina, stark nog att medge lodets hemvindning. Man använder därför en järncylinder, belastad med vikter, som utlösas, när lodet når bottnen. Och i stället för lodtalgen, hvilken på grund af den stora friktionen mot vattnet vid hemvindningen från stora djup faller bort, betjänar man sig af en ventil i järncylinderns nedre ända, hvilken ventil står öppen, när lodet sjunker, men sluter sig, så snart hemvindningen börjar. För hemvindningen användes vanligen ångspel. Djup till 3,000 m. mätas med fördel medelst Masseys djupregistrator. Närmare beskrifning öfver de brukligaste lodapparaterna finnes bl. a. i "Handbuch der nautischen instrumente". De flesta lod äro i nedre ändan halfsfäriskt urholkade, utskölpade. I håligheten fastsmetas s. k. lodtalg, en blandning af talg och rifven krita, på det att sand, snäckskal o. d. på hafsbottnen må fastna däri och man således må kunna utröna bottnens beskaffenhet, hvilket ofta kan vara af stor betydelse. För att undersöka, huruvida ett visst minimidjup förefinnes i en farled eller för att varna mot uppgrundning, använder man s. k. släplod, hvilka äro konstruerade efter samma princip som luftdraken, men vid framsläpning genom vattnet "skära ned" till visst djup, beroende på apparatens konstruktion och den utfirade linans längd. När släplodet berör bottnen, skär draken upp mot vattenytan. Släplod äro konstruerade af James (submarine sentry), Sjöstrand (signallod), Heyn m. fl. Äfven medelst undervattenssignalering har man lyckats utröna afståndet till hafsbottnen, dock endast ungefärligen och på stora djup. "Lod i bottnen" och en man på post vid lodlinan använder man ofta under hårdt väder å förankrade fartyg för att upptäcka, om fartyget drifver. Härvid måste man emellertid uppmärksamma linans riktning, då den vill löpa ut, ty detta kan likaväl orsakas af fartygets svajning som af att ankarna "dragga med". H. W-l. Lodningskvintant, sjöv Se Lodning, sp. 959. Lodoicea Sechellarum Labill., bot., en endast på Seychellerna växande ståtlig palm, hvars solfjäderlika blad äro så stora, att 100 sådana äro tillräckliga för att åstadkomma en rymlig bostad, och hvars frukter äro de största trädfrukter på jorden, vägande 10-25 kg., med en tvärlinje af mer än 30 cm å. största bredden. De äro stenfrukter, omgifna af ett fibröst hölje, liksom kokosnöten. Inom detta

Stenkärna af Lodoicea Sechellarum.

hölje finnes den stora stenkärnan (se fig.), hvars form starkt erinrar om den nedersta delen af en människobål. Innan frukten är mogen, innehåller stenkärnan en söt, angenäm, mjölklik saft, som är mycket närande. Den fasta fröhvitan är mycket hård. Till mognaden åtgå 10 år. Innan Seychellerna voro upptäckta, hade man träffat denna frukt dels flytande i Indiska oceanen, dels uppkastad på Malediviska öarnas stränder, ditförda af hafsströmmarna, hvaraf namnet malediviska nötter. Då denna underliga frukts härstamning var okänd, antogo äldre botanister, att densamma ledde sitt ursprung från någon under hafvet lefvande palm. Eumphius kallar frukten Mirum miraculorum naturæ, "naturens under öfver alla under". Det besynnerliga utseendet och det antagna mystiska ursprunget föranledde, att man tilldelade denna frukt de märkvärdigaste egenskaper som ett universalmedel mot alla lidanden och ett ofelbart motgift. Man gjorde dryckeskärl af det hårda skalet, hvilket förlänade vatten, som stod någon tid i ett dylikt kärl, de mest hälsobringande egenskaper. Scychellerpalmen är numera öfverflyttad till andra tropiska länder och till botaniska trädgårdar. O. T. S. (G. L-m.) Lodomerien, latiniserad benämning på det fordom själfständiga furstendömet Vladimir i Volynien,