965 Loefling-Loewy 966 som behandlade frågan om internationell prisdomstol. Våren 1909 utsågs han till en af de förtroendemän, som i händelse af drottningens frånfälle skulle utöfva förmynderskap för den väntade tronarfvingen. Mest bekant i Sverige är L. som ordf. i den skiljedomstol, hvilken hösten 1909 af gjorde tvisten mellan Sverige och Norge om viss del af sjögränsen (den s. k. Grisbådafrågan). Hj. H-d. Loefling [löv-], P. Se L ö f l i n g. Loen, socken i Stryns pastorat, Nordre Bergenhus amt, s. ö, om Nordfjorden, Norge, bekant för naturskönhet, med sällsynt storartade partier, särskildt omkring det 10,2 kvkm. stora L. - v a n d och i dalgången, som fortsätter i vattendragets riktning upp emot Jostedalsbrseens is- och snömassor. I rikaste omväxling har man där väldiga fjäll med gröna jökelälfvar och blåskimrande glaciärer, löfskog och frodiga.betesmarker, ett verkligt alplandskap. Bergras och stenskred förekomma ofta; vid ett väldigt skred öfver gårdarna kring Bödal 16 jan. 1905 om-kommo 60 pers. L.-vandet trafikeras af ångfartyg. K. V. H. Loenbom [lön-], Samuel, historisk samlare, f. 1725 i Västra Ryd, Östergötland, d. 1776 i Stockholm, blef student i Uppsala 1743 och filos, magister 1755. 1759 inskrefs han som auskultant i Antikvitetsarkivet och blef 1762 amanuens hos riks-historiografen. Därmed slutade hans befordringar. L. skaffade sig ett namn genom ovanligt flitig och framgångsrik verksamhet som historisk forskare, samlare och utgifvare. I främsta rummet böra nämnas Handlingar till k. Carl XI:s historia (15 samlingar, 1763-74), Svenska archivum (3 dlr, 1766, 1768, 1772), Historiska märkvärdigheter (4 dlr, 1767, 1768; ny uppl. 1768-75),' Uplysningar i svenska historien (4 dlr, 1768-71; ny uppl. 1773, 1774), Anekdoter om namnkunnige svenske män (3 dlr, 1770-75) samt Historiskt archivum (6 "stycken", 1774-76). Han författade den mycket ansedda boken Magni Stenbocks lefverne (4 dlr, 1757 -65) samt Utkast til en historia om svenska bibel-öfversättningar (1774) äfvensom åtskilliga lefvernes-beskrifningar samt utgaf enstaka märkliga skrifter och flera öfversättningar m. m -rn.* Loen-vand_[-vann]. Se L o en. Loeper [löp-], Gustav von, tysk litteraturhistoriker, f. 1822 i Pommern, d. 1891 efter en lång ämbetsmannabana, lämnade en rad utmärkta undersökningar rörande Goethes lif och diktning samt utgaf flera af hans arbeten med ypperlig kommentar. Loersch [lörJ], Hugo, tysk jurist och rättshistoriker, f. 1840, d. 1907, professor i Bonn, utgaf åtskilliga skrifter, bland hvilka må nämnas Weistiimer der Rheinprovinz (I, 1900; i "Publikationen der ge-sellschaft fur Rheinische geschichtskunde"). K.G.Wn. Loesche [lo7 j e], Georg, tysk protestantisk teolog, f. 1855 i Berlin, 1887 professor i Wien, betydande forskare inom österrikiska protestantismens historia med äfven stilistisk talang, har utgifvit bl. a. Joh. Mathesins (2 bd, 1895) och Mathesius' skrifter (4 bd, 1896-1904), Geschichte des protestantismus in Oesterreich (1902; handbok) och Luther, Me-lanchthon und Cahin in Oeslerrcich-Ungarn (1909). L. är ock redaktör för "Jahrbuch der gesell-schaft fur die geschichte des protestantismus in österreich". Hj. H-t. Loew [löv], Oscar Carl Benedikt, tysk kemist, f. 2 april 1844 i Markt-Eedwitz, Bajern, var amanuens i växtfysiologi vid City college i New York, deltog i 4 expeditioner till Unionens sydvästra stater och återvände 1882 till München, där han samarbetade med botanisten Nägeli. L. blef 1886 docent vid universitetet i München, kallades 1893 till Tokyo, flyttade 1898 till Washington, där han arbetade i Agrikultur-departementet till 1900, återkallades s. å. till Tokyo som professor i agrikulturkemi, men lämnade af hälsoskäl Tokyo 1908. Han arbetade under en kort tid i Puerto Rico och lefver sedan 1910 i München, där han som privatman är sysselsatt med agrikulturkemiska undersökningar. L. är en mångsidig och synnerligen originell forskare och har gett flera betydande uppslag inom den organiska kemien och enzymläran. Han uppfann den ännu brukliga metoden att framställa formaldehyd ur metylalkohol genom oxidation med luftens syre och under medverkan af metallisk koppar. 1887 utförde han en viktig undersökning öfver formaldehydens kondensation till socker. I Washington upptäckte han det mycket spridda enzymet katalas (se d. o.), utförde undersökningar om inverkan af kalk och magnesia på växters utveckling och är numera sysselsatt med jordbakteriologiska problem. Om L:s arbeten ej äro fria från oklarheter och misstag, innehålla de dock, ej minst hans bok Die chemische energie der lebenden zellen (1899; 2:a uppl. 1906), många goda idéer. H. E. Loewy [lovy], Moritz (M a u r i c e), österrikisk-fransk astronom, f. 15 april 1833 i Wien, d. 15 okt. 1907 i Paris, var anställd vid observa-toriet i Wien 1855-60 och utvecklade liflig verksamhet som observatör af kometer och asteroi-der samt publicerade flera banbestämningar för kometer, bland andra för Donatis komet 1858. Af Leverrier kallades han 1860 att bi- l träda vid reorganisatio- | nen af Parisobservato-riet, och han egnade sig där företrädesvis åt nieridianobservationer samt instrumentala studier. L. blef 1869 fransk medborgare. Han föreslogs två gånger (vid Leverriers död 1877 och Mouchez' död) till direktor för Parisobserva-tcriet, men förbigicks och utnämndes därtill först 1896. Sedan 1872 var L. medlem af Bureau des longitudes samt utgaf under 30 år "Connaissance des temps", som under hans ledning fullständigt omorganiserades. L:s egentliga intressen lågo emellertid åt ett helt annat håll, nämligen det praktiskt instrumentala. Hans mest bekanta skapelse på detta område är det s. k. "équatoréal coudé", ett paral-laktiskt uppställdt instrument, som har två speglar, den ena framför objektivet, den andra vid optiska axelns vinkel, och som sålunda medger observation af hvarje godtycklig trakt af himmelen genom po-laraxeln - alltså från en orubbad punkt. En metod att med användning af dylika vridbara planspeglar framför instrumentobjektivet bestämma såväl aberrations- som refraktionskonstanten har tillvunnit sig visst förtroende. Hans mest betydande