967
Lof-Lofthus
astronomiska verk är den m å n a 11 a s
(63 stor-folioblad), som han gemensamt med
Puiseux utarbetade efter fotografier tagna med
Parisobscrvatoriets "équatoréal coudé". Som direktor
tog L. äfven aktiv del i arbetena för framställning
af den fotografiska himmelskartan. L. var medlem
af flera akademier samt erhöll Royal astronomical
socictys guldmedalj. Han egde betydande musikalisk
begåfning och säges vid tidpunkten för sina
motgångar på den astronomiska banan ha haft för
afsikt att söka sin utkomst som operasångare. Som
direktor för observatoriet i Paris utöfvade
han genom urbant väsen och hjälpsamhet mot de
yngre samt genom sin egenartade begåfning stort
inflytande på den samtida astronomiska vetenskapen.
K. B.
Lof [lav], teol. Se Bön.
Lofar, nord. myt., nämnes i eddan som stamfader till
en talrik dvärgaätt.
Lofbardun [lωv-],
sjöv. Se
Bardun.
Lofgirig [lωv-],
sjöv., den benägenhet en seglande
båt eller ett fartyg har att under segling
bidevind eller med vinden från sidan vilja vända
förstäfven rätt mot vinden. Ju större benägenhet
härtill farkosten har, dess mer lofgirig säges
den vara. Orsakerna till lofgirighet kunna vara
flera, såsom för stor styrlastighet eller för
små försegel i förhållande till akterseglen.
L. H.*
Lofn, nord. myt., en af asynjorna, som säges fått lof
att förena män och kvinnor med hvarandra, oaktadt alla
hinder och svårigheter.
Th. W.*
Lofoten (det forna
Lófótr, af
ló, lodjur, och
fótr, fot), ögrupp i Nordlands amt, Norge, hvilken
från fastlandet sträcker sig i sydvästlig riktning,
emellan 68° 25' och 67° 40' n. br. Mellan L. och
fastlandet utbreder sig den betydliga Vestfjorden. De
största öarna äro Öst-Vaagöy (521,56 kvkm.), Gimsöy
(47,60 kvkm.), Vest-Vaagöy (413,69 kvkm.), Flakstadöy
105,62 kvkm.), Moskenesöy (209,72 kvkm.), Væröy
(7,54 kvkm.) och Röst (3,60 kvkm.); s. ö. därom
ligger Skomværs fyr på en liten holme längst ute
i Ishafvet. De båda sistnämnda öarna skiljas från
Moskenesöy genom Moskenström, i sägnerna ofta omtalad
som
Malströmmen. Vid
Fiskeläget Storvaagen och fjället Vaagekallen.
L. drifves årligen under månaderna jan.--april stort
torskfiske, i synnerhet på den inre sidan af öarna,
där det ligger en rad stora fiskelägen (Brettesnes,
Skraaven, Svolvær, Kabelvaag, Hopen,
Henningsvær, Stamsund, Balstad, Reine och Storvaagen
m. fl.). Fisket utfaller mycket olika under
olika år och på olika fiskeplatser. Emellertid
har detsamma ända från äldsta tider återkommit
årligen med långt större bestämdhet än något af
Norges öfriga fisken. Fångsten, som under säsongen
vid vissa tider sysselsatt ända till 32,000,
allra minst 18,000 fiskare, kan uppgå till öfver
30 mill. st. torsk. 1889--1908 varierade utbytet
mellan maximum (1895) 38,6 och minimum (1900)
8,4 mill. torsk eller resp. 1,184 och 369 st. per
fiskare. L:s ögrupp har här och där att framvisa
mycket vilda, sönderslitna fjällpartier, bland hvilka
i synnerhet märkas Himmeltinderne på Vest-Vaagöy
(1,200 m.) och Vaagekallen (se fig.) på Öst-Vaagöy
(1,000 m.). Sedd från fastlandet i ö., aftecknar
sig L:s ökedja som en sammanhängande gigantisk massa,
hvilken därför kallas
Lofotvæggen. -- Det egentliga
L. omfattar häradena Vaagan, Borge, Gimsöy, Buksnes,
Flakstad och Væröy, utgörande inalles 1,210,79
kvkm. med 22,775 inv. Jämte häradena Hadsel, Bö,
Öksnes, Sortland och Dverbcrg, sammanfattade i namnet
Vesteraalen, lyder L. under L. og Vesteraalens
fögderi, som sträcker sig till gränsen af Tromsö
amt, med en areal af inalles 3,749,43 kvkm. med
47,801 inv. (1910). I Vesteraalen finnas åtskillig
bergverksdrift och en uppblomstrande industri.
K. V. H.
Lofotvæggen. Se
Lofoten.
Loft. Se
Högan lofts bur.
Lofta, socken i Kalmar län, Norra Tjusts härad. 14,480
har. 3,106 inv. (1910). L. utgör ett regalt pastorat
i Linköpings stift, Norra Tjusts kontrakt.
Loftahammar, socken i Kalmar län, Norra Tjusts
härad. 11,546 har. 2,103 inv. (1910). L. utgör ett
regalt pastorat i Linköpings stift, Norra Tjusts
kontrakt. (L:s kyrka har äfven benämnts
Storamiralen prins Karls kyrka.)
Loftarsten, en i folkspråket använd benämning för
en v. om Locknesjön i Lockne socken, Jämtland,
i samband med därvarande ortocerkalk förekommande
bergart, hufvudsakligen bildad af vittringsmaterial
från urberget och dels sandstensartad, dels
så finkornig och litet kalkhaltig, att den
öfvergår till lerskiffer. Loftarstenen anses vara
jämförelsevis eldfast och användes till uppmurning af
bakugnar. I Rinmans bergverkslexikon karakteriseras
bergarten som en hård skiffrig sandsten. Litt.:
K. Wiman, "Eine untersilurische Litoralfacies
bei Locknesjön in Jemtland (Der "Loftarsten")"
(i "Bulletin of the Geol. institution of
the univ. of Upsala", vol. IV. 1898--99).
E. E.
Lofthus, anhaltstation för ångbåtar ö. om
Sörfjorden i Ullensvangs härad, Söndre Bergenhus
amt, Norge. L. är ett af inre Hardangers
naturskönaste ställen, med frodig vegetation
och särskildt bekant för sin fruktodling;
utmärkta äpplen sändas härifrån ut öfver hela
Norge. Öfver trädgårdarna höja sig snöfjäll med
små älfvar skummande utför branterna. Ansenlig
turisttrafik, hotell, post- och telegrafstation.
K. V. H.
Lofthus, Kristian Jenssön, norsk bondeledare,
f. 1750 i österrisör, d. 13 juni 1797, anförde 1786
å böndernas i Nedenes amt vägnar klagomål öfver de
danske ämbetsmännens orättvisor och öfvcrgrepp och
öfver borgerskapets monopol på spannmfilshandeln inom
amtet. Då klagomålen lam-
