975 Loge-Logg 976 ligen formen af '"åttaknutslogar" (fig. 3). Logar, särskildt de smärre, äro ofta sammanbyggda med ladugården samt, där tröskverket drifves med vandring (se d. o.), med vandringshus. I kuperade trakter ha logarna ofta en på bjälklaget hvilande körbana, på hvilken säden inköres för nedlassuing i gclfven. På senare tid har man i stället anordnat mekaniska, med hästkraft eller elektrisk kraftöfver-föring drifna hissinrättningar, med hvilka säden i hela lass eller delar däraf införas i logen. Sådana h i s s l o g a r förekomma dock jämförelsevis sparsamt. H- J. Dft. Loge [läge], nord. myt. 1. Den af jätten Fornjots söner (Lage, Logi), hvilken härskade öfver elden. - 2. En personifikation af eldslågan i myten om Tors och Lokes besök hos Utgårda-Loke, som öfvervann guden Loke i en glupskhctstäflan. Lokc satte sig vid den ena och Loge vid den andra ändan af ett stort tråg, fylldt med kött, hvarefter de åto det fortaste de kunde och möttes midt i träget. Loke hade då ätit allt köttet af benen, men Loge hade förtärt både köttet, benen och själfva tråget. l o. 2. Th. W. (B-e.) Loge [laJ, af fr. loge, af it. loggia, se d. o.], afskildt rum; afdelning af frimurarorden (eller annat ordenssällskap); en sådan afdelnings samlingsplats (hus); sammankomst inom en sådan afdelning. Loger i en teater äro dels utefter salongens väggar i en eller flera våningar anbragta, afskilda rum, hvart och ett för ett större eller mindre antal åskådare (teaterloger), dels klädrum (klädloger) för de uppträdande. LogéTon (eg. "talplats", af grek. lo'gös, ord, tal) kallades på den forngrekiska teatern den plats, på hvilken skådespelarna uppträdde, således motsvarande den moderna teaterns scen. En annan benämning på logeion var proskenion (lat. pros-cénium), d. v. s. den framför fondväggen (skene) belägna platsen. A. M. A. Logement [låjemernt 1. -ma^; af fr. logement, bostad]. 1. Kasernrum för en mindre truppstyrka, förr vanligen ett korpralskap, numera 17-18 man (se Kasern). - 2. En i fästningskriget förekommande löpgraf, hvarifrån mingallericr framskjutas mot fästningen, kallas m i n l o g e m e n t (se Minkrig), lo. 2. O. A. B.* Logementsfartyg (se Logement), sjöv.. ett fartyg, som hufvudsakligen användes till bostad. Inom örlogsmarinerna användas som logementsfartyg äldre, rymliga fartyg utan stridsvärdc, t. ex. i svenska flottan f. d. linjeskepp, fregatter och kor-vetter, hvilka för att bli fullt beboeliga äfven vintertid ombonats och delvis öfverbyggts samt erhållit elektrisk belysning, värmeledning och kraftigt ventilationssystem. (Jfr K a s e r n f a r t y g.) C. K. S. Logera [la j era; fr. loger; se Loge], inhysa, härbärgera; inhysa sig, bo (i synnerhet tillfälligtvis). - Logerare [la J e-], en som innebor hos någon, inneboende (se Inneboendesystemet). Logerare [la j e-]. Se L o g e r a. Logg (eng. log, eg. träklubb), sjöv., ett instrument, hvarmed man mäter ett fartygs fart genom vattnet. Om man frånser den s. k. relingsloggen, äfven kallad D u t c h m a n's log, hvilken helt enkelt består af två märken å eller vid relingen, så långt som möjligt skilda från hvarandra, och vid hvilka tidsmomenten iakttagas, då de passera ett för-ut utkastadt, i vattnet flytande föremål, äro de vanligast förekommande loggarna af tre hufvudslag: skäddloggen, släploggar och visarloggar (manometerloggar) . Skäddloggen 1. handloggen. som intill senaste tider varit mest begagnad, består af 3 delar, näml. loggspånen 1. skäddan, logglinan> med sin rulle, och logg-glaset. Skäddan utgöres af en trekantig träbricka, hvars ena sida är af rundad och försedd med ett bly band, på det att skäddan må ställa sig lodrätt i vattnet. Skäddan är vidare försedd med 3 hål, af hvilka det öfversta tjänar till fäste för logglinan och de nedersta; vid ändarna af den af rundade basen, till fäste för en hanfot, som medelst en träsprint instickes i en vid logglinan fäst Fig. 1. hylsa af trä (se fig. 1). Linans första (yttersta) del kallas förlöpare och bör ha minst fartygets längd. Vid förlöparens slut fastsättes ett märke af flaggduk, och från detta märke uppmätes och utmärkes (uppstickes) linan i vissa längder, kallade knop (höll. knoop, ty. knoten, eg. knutar). Vid hvarje sådan längd fastsättes en liten märlingsända, försedd med så många knutar (däraf de uppmätta längdernas namn), som motsvaras af antalet längder från flagg-duksmärket. Mellan de hela af stånden fästas mär-lingsändar utan knutar, som sålunda ange halfva knop. Linan upprullas på en lätt och lättlöpande 0 Fig. 2. rulle (se fig. 2) af trä. Logg-glaset utgöres af ett vanligt s. k. timglas, som rinner ett visst antal sekunder, vanligen 30 eller 15. Det förra begagnas, då farten är ringa, det senare då farten är stor, hvarvid man fördubblar antalet knop, som på linan erhållas. Principen, hvarpå loggen och dess användande grundar sig, är den, att ett i vattnet upp-rättstående plan ej utan betydlig kraft kan hastigt framföras i vinkelrät riktning mot planet. Skäddan, som, då dess sprint är fäst vid linan, står upprätt i vattnet, utgör sålunda en någorlunda fast punkt att mäta ifrån. Knopen motsvarar en nautisk mil 1. distansminut (1,852 m.). Om linan vore uppstucken i längder om en nautisk mil och glaset runne en timmes tid, skulle loggningen direkt utvisa, hum många nautiska mil fartyget tillryggalagt på en timme. Men då detta sätt att logga skulle dels taga för lång tid, dels fordra för lång lina, har man i stället uppstuckit linan i längder om 13.95 m. och