981 Logier-Logik 982 evangelium. I alla händelser har fyndet sitt stora intresse, ej minst därför att det gett anledning till djupgående undersökningar i fråga om den äldre kristendomen. Litt.: Grenfell och Hunt, "AOFIA IHSOY" (Sayings of our Lord, 1897; sv. bearb, med kopia af papyrusbladet s. å.) och "The Oxy-rhynchus papyri" (I, IV, V), Harnack,' "Uber die jiingst entdeckten sprtiche Jesu" (1897), Tay-lor, "The Oxyrhynchus logia" (1897), och Kloster-mann, "Neue Oxyrhynchus logia" (1904). I vidsträckt bemärkelse användes uttrycket "Logia Jesu" om alla Jesu ord, antingen de bevarats i kanoniska eller i apokryfiska skrifter. J- c- Logier [låjie], Johann Bernhard, tysk musiker (härstammande från en fransk emigrantfamilj), f. 1777 i Kassel, d. 1846 i Dublin, kom som ung till England, fick anställning som flöjtist vid ett irländskt regemente, var t-n tid organist i Westport och verkade från 1809 i Dublin, där han vann ära och förmögenhet genom uppfinningen af sin pianohandledare, chiroplast (se d. o.). Viktigare än denna blef L:s undervisningsmetod, som åsyftade att väcka täflingsifver och taktfasthet genom samtidigt spel af flera elever på olika pianon i förening med undervisning i harmonilära. Metoden - som infördes i Berlin af L. själf 1822-25 och i Sverige af A. F. Lindblad (se denne) - väckte på sin tid ofantligt uppseende och ernådde verkligen öfver-raskande hastiga resultat, dock endast af rent mekaniskt slag. Till den moderna musikteorien gaf L. ett fruktbart uppslag genom att lägga hornets naturtoner till grund för ackordläran. L:s kompositioner äro obetydliga. Hans skrifter röra sig mest om chiroplasten (1816 ff.), hvarjämte han skref System der mnsikwissenschaft und der praktischen komposition (1827; "Lärobok i harmoni och komposition", 1853). A. L.* Logik [låg- L la j-; lat. lofgica, af grek. lo'gös, förnuft, vetenskap], vetenskapen om tänkandet. Rörande det närmare sättet att bestämma denna vetenskaps uppgift och metoder ha de mest olika åsikter framställts och fått historisk betydelse, cch ännu kan ingen af dessa sägas ha tillkämpat sig allmän anslutning af fackmännen. Bäst karakteriseras dock kanske den nutida uppfattningen af Chr. Sigwart, då han definierar logiken som "tänkandets konstlära". Dess uppgift är då att uppställa de allmänna regler, som man vid sitt tänkande måste följa, om man vill komma till påståenden, som medföra visshet om att ha träffat sanningen och med rätta kunna göra anspråk på att erkännas af alla verkligt tänkande. Om en logik i denna bemärkelse skall vara möjlig, så förutsattes, att den omedelbara uppfattningen af, att man är viss på sitt tänkandes riktighet, den s. k. logiska evidensen, innebär en garanti för anspråken på tankeresultatets allmängiltighet. Denna förutsättnings berättigande pröfvar icke logiken själf, utan dess stöd måste sökas i kunskapsteorien och metafysiken. Men under denna förutsättning utvecklar sedan logiken sin teori själfständigt, i det den konstaterar, hvilka de sätt att tänka äro, som skänka den nämnda evidensen. och söker sammanställa läran om dem till en systematisk teori. Om logikens uppgift fattas på detta sätt, så skiljer den sig från alla andra vetenskapers. Under det att naturvetenskaperna, historien och matematiken lika väl som metafysiken handia om tän- kandets föremål, handlar logiken om tänkandet själft och blir därigenom en "vetenskap om vetenskapen", nämligen om vetenskapens form. Om tänkandet handla ock vissa delar af psykologien och kunskapsteorien. Från tankens psykologi skiljer sig logiken, därigenom att den ej såsom psykologien beskrifver och söker förklara det faktiska tänkandet, utan vill besvara frågan, huru man bör tänka. De lagar för tänkandet, som psykologien formulerar, äro jämförliga med naturlagarna; de logiska tankelagarna äro däremot normallagar, jämförliga med sedelagen. Äfven från den del af kunskapsteorien, som handlar om tänkandet, kan logiken särskiljas. Under det att den förra undersöker möjligheten för människan att med sitt tänkande nå en objektiv sanning, söker logiken ange reglerna för de sätt att tänka, genom hvilka denna möjlighet blir verklighet. Synpunkterna äro därför i dessa båda vetenskaper olika, i det att för kunskapsteorien hufvudvikten måste ligga på tänkandets innehåll, olika för olika tankar, men för logiken på dess former, som äro lika, hvad än innehållet må vara. Då det mänskliga tänkandet väsentligen är ett tänkande i ord och sålunda har språkform, ligger en sammanblandning mellan logiken och grammatiken nära till hands och har i båda dessa vetenskapers historia utöfvat ett skadligt inflytande. Språkuttrycken äro dock, som redan olikheten mellan de skilda språken visar, så långt ifrån att sammanfalla med tankarna, att de tvärtom alltid äro endast symboler, som tänkaren använder ungefär som matematikern de algebraiska tecknen. Logiken måste därför söka upptäcka de bakom språkformerna liggande tankeformerna, som i de förra alltid finna endast - bristfälliga uttryck, och sålunda motarbeta "språkets makt öfver tanken". - Logikens historia visar emellertid, huru dess uppgifter sammanblandats än med den ena, än med den andra af de närmast angränsande vetenskaperna, liksom ock vid uppgifternas lösning logiken som "vetenskap om vetenskapen" mer eller mindre ensidigt låtit den vetenskap, som framför andra tilldragit sig tidens intressen, stå som förebild för allt riktigt tänkande. Ett fullständigt särskiljande af logiken från sambandet med de öfriga vetenskaperna är för öfrigt hvarken möjligt eller önskligt, då ytterst vetenskapernas mål är ett enda enhetligt tänkande med det innerligaste samband mellan de olika delarna, trots dessas klart särskilda olika synpunkter. Man förstår därför, huru logiken, när en systematisk form först af Aristoteles gafs åt den, kunde bli så behärskad af grammatiska synpunkter; huru den under renässansen kunde så afgjordt gå i den då grundlagda moderna naturvetenskapens ledband, som t. ex. i Francis Bacons "Novum organon", och huru den på H e g e l s tid kunde identifieras med metafysiken, liksom huru i våra dagar en psykologisk riktning hos t. ex. J. Dewey kan bryta sig med en matematisk hos Jevons, Poincaré -m. fl. Den antika logiken var -i det stora hela deduldiv logik, d. v. s. lämnade regler för, huru man ur gifna allmänna grundsatser skulle kunna draga slutsatser, under det att de möderne logikerna framför allt söka grundlägga äfven en induktiv logik, som redogör för de tankeformer och metoder, medelst hvilka man ur de enskilda iakttagelserna leder sig till allmänna lagar. Under det att den aristoteliska logiken utgick från begreppens omfång