983 Logiker-Logon och använde tankarnas subsumplion, ha inom den nutida logiken utgångspunkter lika väl tagits från begreppens innehållsförhållanden, hvarvid substilu-lion blifvit en tänkandets grundform. Af de antydda olika åsikterna om logikens uppgift och metoder följer naturiigen. att logikerna på helt olika sätt indelat sin vetenskap. Ofta skiljes mellan 1. allmän logik, om det hos tänkandet, som är alldeles oberoende af innehållet, dels tankelagarna, gemensamma för allt tänkande, dels de inbördes olika tankeformerna, och å andra sidan 2. speciell logik eller metodlära, som behandlar de former för tänkandet, som utbildats inom olika vetenskaper och lämpas efter dessas föremål. - Eedan under medeltiden skilde man mellan logica docens, den logiska teorien, och logica idens, dennas användning, framför allt i de då vanliga disputationcrna. Äfven i våra dagar användes ofta uttrycket logik i betydelsen af "logica utens", sålunda icke af en logisk teori, utan för att beteckna det använda sättet att tänka. Det ät i denna bemärkelse af ordet man talar om "kvinnologik" eller klandrar en person för "klen logik". Bildligt talar man ock om t. ex. en "händelsernas logik", "historiens logik", "poesiens logik", hvarvid man med uttrycket "logik" syftar på, att inom verkligheten i fråga finnes ett inre sammanhang, som har en viss likhet med det af logiken fordrade stränga sammanhanget mellan grunder och följder inom tänkandet. - Logikens historia har skrifvits af K. Prantl (4 bd, 1858-70, 2 bd i 2:a uppl. 1885). L. Liard karakteriserar de nutida engelske logikerna i "Les logiciens anglais contempo-rains" (1878), och W. Windclband lämnar en kritisk öfversikt af de olika riktningarna inom nutidens logik i "Festschrift fur Kuno Fischer", bd I (1904). Handböcker i logik ha inom den engelska och amerikanska litteraturen utgifvits af J. St. Mill (1843), Stanley Jevons (1874; 2:a uppl. 1877) och J. Dewey (1910); inom den tyska af M. W. Drobisch (1836; 5:e uppl. 1887), Fr. Ucberweg (1857; 5:e uppl. 1882), H. Lotze (1874; 2:a uppl. 1881), W. Wundt (2 bd, 1880-83; 2:a uppl. 1893-95); inom den franska af E. Eabier (3:e uppl. 1894) m. fl. Det märkligaste inom den svenska logiska litteraturen är otvifvelaktigt Y. Sahlins "Om -logikens uppgift" (Uppsala univrs årsskr. 1882) och "Om grundformerna i logiken" (ibid. 1883, 1884). En populär framställning af logiken lämnar S. Almquist i "Vårt tankelif" (1906). I svensk öfv. (1911) finnes H. Poincarés "Science et hypothése". S-e. Logiker [lag-; se Logik], tänkare. Logis [la j i], fr., bostad. Se Logi. Logisk [låg-; se Logik], som hör till logiken, t. ex. logiskt felslut, ett slutande, som enligt logiken är felaktigt; som uppfyller logikens fordringar och därför såsom tänkande är formellt riktigt, t. ex. logisk tankegång. - Logisk maskin kallas en mekanisk sammanställning af på rörliga aflånga, kretsformiga eller elliptiska ytor skrifna ord eller andra tecken, hvarigenom man söker underlätta öf-versikten af de olika möjliga förhållandena mellan de i vetenskaperna förekommande begreppen. Ett försök till sådan uppfinning gjordes redan under medeltiden af E. Lullus med hans ars magna (stora konst), hvaråt sedan Cornelius Agrippa, Giordano Bruno m. fl. egnat uppmärksamhet, liksom längre fram Leib-niz följde en liknande tankegång, då han upp- ställde fordran på en framställning af alla vetenskaperna i ett abstrakt teckenspråk, jämförligt med algc-brans och tjänande såväl att bevisa som att upptäcka de lagbundna begrcppsförhållandena inom olika kunskapsområden. Försök att förverkliga sådana planer ha under det sista århundradet återupptagits af G. Boolc, St. Jevons, Couturat Dclboeuf m. fl., och logiska maskiner ha konstruerats af St. Jevons (1869), John Venn (1881) och A. Marquand (s. å.). Den förstnämndes finnes af bildad i hans "The prin-ciples of science" (1887); den sistnämndes förvaras i Princeton-univcrsitetcts psykologiska laboratorium. -- Logiskt subjekt, gramm Se Subjekt. ' S-e. Logi'sm (grek. logismofs), slutledning (se d. o.). LogFster (grek. logistäi'), ett af 10 ledamöter bestående ämbetsmannakollegium i det forna Aten, som i egenskap af statsrevisorer egde att infordra och granska redovisning af alla, hvilka beklädt statsämbeten eller eljest innehaft offentliga uppdrag, i synnerhet om därmed varit förenad någon uppbörd af offentliga medel. Vid bristande redovisning egde logisterna att instämma den redovisningspliktige inför en folkdomstol, i hvilken de själfva presiderade. Logisterna biträddes i sin ämbetsverksamhet af s. k. eutyner (éu'thynoi). A. M. A. Logistik (grek. logistike). 1. Mat., kallades inom den grekiska matematiken hvad som nu benämnes räknekonst, till skillnad från aritmetiken, som behandlade talens allmänna egenskaper och ungefär motsvarade den nuv. talteorien. Namnet logistik bibehöll sig sedan ända in mot 1600-talets början. Man skilde då mellan logistica sexagenaria 1. astro-nomica och logistica denaria 1. geodetica, af hvilka den förra enligt grekernas bruk använde talet 60, den senare åter talet 10 som grundtal. - 2. Krigsv., enligt Jomini den praktiska tillämpningen af konsten att flytta arméer, d. v. s. konsten att anordna marscher. Logisfciken studerades redan af romarna och har numera ingått i gencralstabstjänsten. Själfva benämningen har dock blifvit bortlagd. 2. C. O. N. Logkista, landtbr. Se L o g e. Logogräfer (grek. logograffoi, af lo'gös. tal, berättelse, prosastil, och graffé~in, skrifva), benämning på Greklands äldsta krönikeskrifvare. En berömd logograf var bl. a. Hekataios från Miletos, hvilken på sätt och vis bildar öfvergången till egentlig historieskrifning, för så vidt som hos honom röjer sig sträfvandet att skilja mellan saga och verklighet. Logograf erna tillhörde i allmänhet 6:e och förra hälften af 5:e årh. f. Kr. samt voro nästan alla af jonisk härkomst. Af deras skrifter ha endast ringa fragment kommit till vår tid (utg. i Mullers "Frag-menta historicorum grgecorum", I). Se vidare Grekiska litteraturen, sp. 207. - I 4:e årh. f. Kr. nyttjade man i Aten benämningen logografer äfven om dem, hvilka mot betalning skrefvo rättegångstal för andras räkning. A. M. A. Logogryf (af grek. lo'gös, ord, och grifos. gåta), ordgåta, gåta, för hvars lösning det gäller att gissa icke blott hufvudordet, utan äfven ett större eller mindre antal andra ord, bildade genom olika sammanställningar af de bokstäfver, som ingå i hufvudordet (t. ex. Amor, Mora, Eoma, Maro, orma, arom, rnoar, mor. ram, roa, rom, mö, ro, ar, om, or). Logon (L o gon e).' 1. Biflod till Schari i Ka-