985 Logos-Lohengrin 986 merun. - 2. Landskap i norra delen af tyska Kamerun, omkring nämnda flod. Logos, grek., ord, förnuft. För den kristna tanken vinner logosbegreppet betydelse framför allt genom Johannesevangeliet. Det innehåll, som logos ("ordet", ej "förnuftet") här får, klargöres dels genom bestämningarna evighet, gudomligt väsen, nåd och sanning, dels genom det personliga momentet i ordet, som ifrån sin förtidliga existens blifvit kött, är Kristus. Han är subjekt för logos' funktion, som är gudsuppenbarandet. Frågan om denna logostankes förbindelse med bl. a. gamla testamentet och särskildt den judisk-alexandrinska filosofien (Filon, se d. o.) är ett inveckladt historiskt problem. Hvad emellertid den sakliga differensen beträffar, märkes särskildt: när G. T. talar om det från Jahve utgående ordets verksamhet, är detta en poetisk omskrifning för Guds andliga makt och sättes icke i relation till någon personlig princip bredvid honom -- med den mcssianska tankelinjen har detta "ord" intet att göra. För Filon är 1) kroppsligheten en Gud motsatt princip, medan Johannes icke tager anstöt af, att ordet blir kött; 2) hos Filon är i motsats till hos Johannes en Guds omedelbara beröring med världen utesluten; 3) för Filon är motsatsen mellan Gud och världen af metafysisk art, hos Johannes af etisk-religiös art. -- För den gamla kyrkans apologeter blef logosidén ett hufvudvapen för att uppvisa på en gång kristendomens öfverlägsenhet öfver och samband med det bästa i den utomkristna världen. Logos, om hvilken den grekiska filosofien talade och af hvilken enskilda strålar lyst fram t. ex. hos Sokrates och Platon, hade tagit gestalt i Kristus. -- Ang. logosbegreppets inflytande på den kyrkliga kristologiska utvecklingen jfr Kristologi. G. A-n. Logotet (grek. lorjothe'les. eg. en, som skrifver tal. historicskrifvare), som ställer till ansvar, som affordrar och granskar räkenskaper; titel på en hög ämbetsman i det forna bysantinska riket. Lpgr, isl. Se L, sp. *711. Lpgrétta, isl. SeLagrättal. Log-rolling [lå'g-råuliŋ], eng., "stockrullning", särskildt i Förenta staterna öflig benämning på kompromissartadt ömsesidigt främjande i den parlamentariska politiken af (oftast) privata intressen, den politiska metod, enligt hvilken en folkrepresentant köper en annans stöd för något sitt förslag genom att åt den andre utlofva återtjänst ("om du rullar fram en stock åt mig, så skall jag vid tillfälle göra dig samma tjänst"). Denna politiska term har måhända uppkommit genom analogi från nybyggares inbördes hjälpsamhet vid uppbyggandet af hvarandras blockhus. Oftast betecknar den emellertid ett gynnande af privata intressen på det allmännas bekostnad, t. ex. då en affärsman förmår en folkrepresentant att verka för en bill, som stegrar värdet på en viss mark, och därvid ställer i utsikt för honom, att han skall för underpris få köpa en del af marken i fråga. Jfr Lobby och där anförd litteratur. V. S-g. Logroño [lågrå'njå]. 1. Den minsta provinsen i spanska landskapet Gamla Kastilien, s. om Ebro, som bildar norra gränsen med undantag af ett kort stycke. 5,041 kvkm. 188,480 inv. (1910). Ebrodalen är en bred och till större delen bördig, något kuperad slätt, som i sin västra del kallas La Rioja. Södra delen uppfylles af förgreningar från de bergskedjor, som skilja Ebro från Duero. I v. når Cerro de San Lorenzo, som hör till Demandamassivet, en höjd af 2,305 m. och i s. Pico de Urbion 2,252 m. Mineraltillgångarna anses vara betydliga, men ligga ännu obegagnade. Industrien är obetydlig. Vin är en af hufvudprodukterna. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, vid högra stranden af Ebro och järnvägen längs denna flod. 19,237 inv. (1900). Biskopssäte (sedan 1890). Vinhandel, ylleindustri och tillverkning af fruktkonserver. 1--2. (J. F. N.) Logroscino [lagra j må], Niccolo, italiensk operakompositör, f. omkr. 1700 i Neapel, d. där 1763. elev af A. Scarlatti, blef epokgörande förutbildningen af opera-buffan, i det han införde finaler, eller aktslut, medelst verksamma, utförliga ensembler (ansatser därtill hade dock förekommit hos romerska tonsättare på 1600-talet). Piccinni m. fl. trädde i hans spår. L. blef 1747 professor i kontrapunkt vid "Conservatorio dei figliuoli dis-persi". A. L.* Logwood [lå^önid], eng., detsamma som b l å-h o 11 s (se därom Hsematoxylon). Logården. Se S t ock ho l n/s slott. Lohaja (Loheia), befäst hamnstad i turkiska vilajetet Jemen i Arabien, på en landtunga vid Röda hafvet, 170 km. v. n. v. från Sana. 5,000--10,000 inv. Kaffehandel. J. F. N. Lohals, lastageplats på nordvästra kusten af Langeland. 500 inv. (1911). Badort. Fyrtorn, öfverfartsort till Korsör och Nyborg. E. Ebg. Lohani-stammarna. Se I rån er, sp. 836. Lohardaga [låuhā'dāgā], distrikt i brittiska Indien, presidentskapet Bengalen, divisionen Chutia-Nagpur. 18,491 kvkm. 1,188,562 inv. (1901), hvaribland ett större antal urinvånare, såsom munda, kolh och uraon, af hvilka omkr. 15,000 antagit kristendomen. Hufvudstad är Ranchi, 20,306 inv. (1901). Lohede, en s. om Dannevirke belägen hed, där 28 juli 1261 en afgörande drabbning egde rum mellan danske konungens här och hertig Eriks af Slesvig; den första blef slagen, och den unge konung Erik Klipping och hans moder, änkedrottning Margareta, blefvo tillfångatagna. Loheia. Se Lohaja. Lohengrin [lånen-], af Garin le Lolierain, d. v. s. Garin Lothringaren, hjälten i en fransk "chanson de geste", mcdelhögtysk dikt. författad omkr. 1290. Dikten om L. är sammanställd af sagan om svanriddaren, graalsagan samt sägner om Henrik Få-gelfängaren. L., son till Perceval, utskickas af den helige graals riddarkrets som kämpe åt Elsa, hertigens af Brabant dotter, då den våldsamme Fredrik af Telramunt mot hennes vilja gör anspråk på att få äkta henne. L. anländer till den sköna i en båt, dragen af en svan, fäller Telramunt i offentlig tvekamp och blir Elsas make. Han utför sedan i kejsar Henriks tjänst hjältebragder mot ungrare och sara-sener. Ehuru L. förbjudit Elsa att någonsin spörja om hans härkomst, är hon dock så enträgen, att han ger vika och afslöjar sig, men han förklarar då äfven, att han måste lämna henne. Svanen återkommer, och L. skiljes med sorg från sin maka och deras två söner för att återvända till graals borg. Elsa dör af grämelse. Sagan utgaf s först af Glöchle med inledning af Görres (1813), sedan af Riickert i en kritisk edition (1857). Den utgör ämnet för en