Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logier ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
985
Logos-Lohengrin
986
merun. - 2. Landskap i norra delen af tyska Kamerun,
omkring nämnda flod.
Logos, grek., ord, förnuft. För den kristna
tanken vinner logosbegreppet betydelse framför allt
genom Johannesevangeliet. Det innehåll, som logos
("ordet", ej "förnuftet") här får, klargöres dels
genom bestämningarna evighet, gudomligt väsen, nåd
och sanning, dels genom det personliga momentet i
ordet, som ifrån sin förtidliga existens blifvit
kött, är Kristus. Han är subjekt för logos’
funktion, som är gudsuppenbarandet. Frågan om denna
logostankes förbindelse med bl. a. gamla testamentet
och särskildt den judisk-alexandrinska filosofien
(Filon, se d. o.) är ett inveckladt historiskt
problem. Hvad emellertid den sakliga differensen
beträffar, märkes särskildt: när G. T. talar om det
från Jahve utgående ordets verksamhet, är detta
en poetisk omskrifning för Guds andliga makt och
sättes icke i relation till någon personlig princip
bredvid honom – med den mcssianska tankelinjen
har detta "ord" intet att göra. För Filon är
1) kroppsligheten en Gud motsatt princip, medan
Johannes icke tager anstöt af, att ordet blir kött;
2) hos Filon är i motsats till hos Johannes en
Guds omedelbara beröring med världen utesluten; 3)
för Filon är motsatsen mellan Gud och världen af
metafysisk art, hos Johannes af etisk-religiös
art. – För den gamla kyrkans apologeter blef
logosidén ett hufvudvapen för att uppvisa på en
gång kristendomens öfverlägsenhet öfver och samband
med det bästa i den utomkristna världen. Logos,
om hvilken den grekiska filosofien talade och
af hvilken enskilda strålar lyst fram t. ex. hos
Sokrates och Platon, hade tagit gestalt i Kristus. –
Ang. logosbegreppets inflytande på den kyrkliga
kristologiska utvecklingen jfr Kristologi.
G. A-n.
Logotet (grek. lorjothe’les. eg. en, som skrifver
tal. historicskrifvare), som ställer till ansvar,
som affordrar och granskar räkenskaper; titel på en
hög ämbetsman i det forna bysantinska riket.
Lpgr, isl. Se L, sp. *711.
Lpgrétta, isl. SeLagrättal.
Log-rolling [lå’g-råuliŋ], eng., "stockrullning",
särskildt i Förenta staterna öflig benämning på
kompromissartadt ömsesidigt främjande i den
parlamentariska politiken af (oftast) privata
intressen, den politiska metod, enligt hvilken en
folkrepresentant köper en annans stöd för något sitt
förslag genom att åt den andre utlofva återtjänst
("om du rullar fram en stock åt mig, så skall jag vid
tillfälle göra dig samma tjänst"). Denna politiska
term har måhända uppkommit genom analogi från
nybyggares inbördes hjälpsamhet vid uppbyggandet
af hvarandras blockhus. Oftast betecknar den
emellertid ett gynnande af privata intressen på det
allmännas bekostnad, t. ex. då en affärsman förmår en
folkrepresentant att verka för en bill, som stegrar
värdet på en viss mark, och därvid ställer i utsikt
för honom, att han skall för underpris få köpa en
del af marken i fråga. Jfr Lobby och där anförd
litteratur.
V. S-g.
Logroño [lågrå’njå]. 1. Den minsta provinsen i spanska
landskapet Gamla Kastilien, s. om Ebro, som bildar
norra gränsen med undantag af ett kort stycke. 5,041
kvkm. 188,480 inv. (1910). Ebrodalen är en bred
och till större delen bördig, något kuperad slätt,
som i sin västra del kallas La Rioja. Södra delen
uppfylles af förgreningar från de
bergskedjor, som skilja Ebro från Duero. I v. når Cerro
de San Lorenzo, som hör till Demandamassivet,
en höjd af 2,305 m. och i s. Pico de Urbion 2,252
m. Mineraltillgångarna anses vara betydliga, men
ligga ännu obegagnade. Industrien är obetydlig. Vin
är en af hufvudprodukterna. – 2. Hufvudstad i nämnda
provins, vid högra stranden af Ebro och järnvägen
längs denna flod. 19,237 inv. (1900). Biskopssäte
(sedan 1890). Vinhandel, ylleindustri och tillverkning
af fruktkonserver.
1–2. (J. F. N.)
Logroscino [lagra j må], Niccolo, italiensk
operakompositör, f. omkr. 1700 i Neapel,
d. där 1763. elev af A. Scarlatti, blef
epokgörande förutbildningen af opera-buffan, i
det han införde finaler, eller aktslut, medelst
verksamma, utförliga ensembler (ansatser därtill
hade dock förekommit hos romerska tonsättare
på 1600-talet). Piccinni m. fl. trädde i hans
spår. L. blef 1747 professor i kontrapunkt
vid "Conservatorio dei figliuoli dis-persi".
A. L.*
Logwood [lå^önid], eng., detsamma som b l å-h o 11 s
(se därom Hsematoxylon).
Logården. Se S t ock ho l n/s slott.
Lohaja (Loheia), befäst hamnstad i turkiska
vilajetet Jemen i Arabien, på en landtunga
vid Röda hafvet, 170 km. v. n. v. från
Sana. 5,000–10,000 inv. Kaffehandel.
J. F. N.
Lohals, lastageplats på nordvästra kusten af
Langeland. 500 inv. (1911). Badort. Fyrtorn,
öfverfartsort till Korsör och Nyborg.
E. Ebg.
Lohani-stammarna. Se I rån er, sp. 836.
Lohardaga [låuhā’dāgā], distrikt i brittiska
Indien, presidentskapet Bengalen, divisionen
Chutia-Nagpur. 18,491 kvkm. 1,188,562 inv. (1901),
hvaribland ett större antal urinvånare, såsom munda,
kolh och uraon, af hvilka omkr. 15,000 antagit
kristendomen. Hufvudstad är Ranchi, 20,306
inv. (1901).
Lohede, en s. om Dannevirke belägen hed, där 28
juli 1261 en afgörande drabbning egde rum mellan
danske konungens här och hertig Eriks af Slesvig;
den första blef slagen, och den unge konung Erik
Klipping och hans moder, änkedrottning Margareta,
blefvo tillfångatagna.
Loheia. Se Lohaja.
Lohengrin [lånen-], af Garin le Lolierain,
d. v. s. Garin Lothringaren, hjälten i en fransk
"chanson de geste", mcdelhögtysk dikt. författad
omkr. 1290. Dikten om L. är sammanställd af sagan
om svanriddaren, graalsagan samt sägner om Henrik
Få-gelfängaren. L., son till Perceval, utskickas
af den helige graals riddarkrets som kämpe åt Elsa,
hertigens af Brabant dotter, då den våldsamme Fredrik
af Telramunt mot hennes vilja gör anspråk på att få
äkta henne. L. anländer till den sköna i en båt,
dragen af en svan, fäller Telramunt i offentlig
tvekamp och blir Elsas make. Han utför sedan i
kejsar Henriks tjänst hjältebragder mot ungrare och
sara-sener. Ehuru L. förbjudit Elsa att någonsin
spörja om hans härkomst, är hon dock så enträgen, att
han ger vika och afslöjar sig, men han förklarar då
äfven, att han måste lämna henne. Svanen återkommer,
och L. skiljes med sorg från sin maka och deras
två söner för att återvända till graals borg. Elsa
dör af grämelse. Sagan utgaf s först af Glöchle med
inledning af Görres (1813), sedan af Riickert i en
kritisk edition (1857). Den utgör ämnet för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
