Lohenstein-Lohreman 988 af Kichard Wagners mest berömda operor. Se arbeten af Elster (1884) och Panzer (1894). Lohenstein [lähenstajn], Daniel K a s p e r von, tysk författare, den ene af upphovsmännen till andra schlesiska skaldeskolan, f. 1635 i Nimptsch (Schlesien), d. 1683, röjde brådmogna litterära gåf-vor, studerade juridik och nyaie språk i Leipzig, företog resor samt befordrades på ämbetsmannabanan till kejserligt råd och stadssyndi-kus i Breslau. I lefvcr-net sansad och otadlig, gjorde L. sig däremot i sin diktning, som han idkade "för tidsfördrifs skull", skyldig till allsköns äfventyr! ighct och utsväfningar. I kamp mot Opitz' förstånds-torra riktning uppdref han sin af naturen maktlösa fantasi till en hart när vanvettig grad af svulst. Märkliga äro särskildt L:s sex dramer (bland dem Cleopatra, Agrippina, Epicharis och Ibrahim sultan), bildade efter Gryphius', men i saknad af dennes företräden och med en i sanning bödelsgrym smak frossande på blodsgärningar och otuktsskildringar. Deras högtraf-vande diktion förefaller numera fullkomligt parodisk. I dessa dramer återspeglas en förvildad tids brutala tänkesätt. I sin lyrik slöt L. sig, liksom Hofmanns-waldau, till den lystne, förkonstlade Marini och utgaf Rosen (heroider, kärleks- och bröllopssånger), Hyacinthen (begrafningssånger) och Himmelsschläs-sel samt Thränen (andliga sånger). L:s hjälteroman Arminius nnd Thusnelda (ursprungliga titeln vidlyftigare; 1689-90, ny uppl. 1731; nära 3,000 kvartsidor) vann rykte för att vara den bästa tyska romanen under 1600-talet. Åtskilliga dialoger däri äro jämförelsevis läsbara och fria från uppskrufning. Boken är på det hela ett vidunderligt upplag af allehanda lärdt kram, i synnerhet fornkunskap. Den "lohensteinska svulsten" sträckte sitt inflytande på tyska poesien genom en skara härmare långt in på 1700-talet och utdrefs först af Gottsched. Jfr C. Muller, "Beiträge zum leben und dichten Daniel Caspers von Lohenstein" (1882). Urval af hans skrifter i D. Kiirschncrs "Nationallitteratur" af Bobertag. bd 36,i. Lohitafolk [lä-] 1. Brahmap u träfolk är en af F. Muller uppfunnen gemensam benämning för en rad af till största delen ociviliserade bergfolk, bosatta dels kring östra Himalaya omkring Brahma-putra, dels emellan Assam och Burma samt emellan Bengaliska viken och Irawadi. Enligt hvad deras språk utvisa, äro de närmast besläktade med burmanerna. Några af de viktigaste stammarna äro kotsch 1. rajhangsi, dhiinal, bodö 1. katschavi, garro, raetsch, mekir, abor, daphla 1. bangni, åka 1. arka och hruso, miri, mijmi 1. midhi. En särskild grupp utgöra naga- 1. kwaphistammarna med talrika bergfolk, såsom dzo, kuki, luschai, khyeng, kakhyen (med underafdelningar), kami mm 1. myu, thock 1. sak, langkhe, hlingju och tunglho. Hit räknas äfven lolo, de ursprunglige invånarna i den kinesiska prov. Jiinnan. Se F. Muller. "Allgemeine ethnographie" (1879), och F. N. Finck, "Dic sprachstämme des erdkreises" (1909). _ K. F. J. Lohja [lårh-], det finska namnet på L o j o. Lohman, Karl (Carl) Johan, skald, psalmförfattare, f. 10 febr. 1694 i Stockholm, d. 4 febr. 1759 i Tierp, student i Uppsala 1710, filos, magister 1716, prästvigd 1717, åtföljde 1718 som e. o. bataljonspredikant armén till Norge och höll den sista predikan, som Karl XII åhörde, samt fick snart därefter hofpredikants fullmakt. Han tjänstgjorde sedan i hufvudstaden, blef 1721 notarie vid hofkonsistorium och 1727 förste pastor vid lifdrabantkåren. Det var hufvudsakligen under denna tid hans vittra verksamhet inföll, men ännu på 1750-talet utkommo dikter af det omtyckta märket C. J. L. Han öfversatte bl. a. Bredings "Det eviga evangelium" (1729, en andaktsbok, som upplefdc ganska många upplagor ända till 1800-talet) samt utgaf, som bihang till en annans tolkning af Eittmejers kommunionbok, Tillökning af några anderika sånger, utaf tyskan öfversatte (1730), hvilken samling äfven fick åtskilliga upplagor. L. tillhörde de mest bemärkte tillfällighetsdiktarna under den äldre frihetstiden. Han står nära Frese och C. Eld, men erinrar i bröllopskvä-dena stundom om Kunius. Till Dalin synes han intagit en fientlig ställning på grund af Dalins angrepp på "ståndet i kappa och kraga". Öfver Karl XII:s död skref han ett af de mest omtyckta kvä-dena, Vördsam åminnelse. Hans förnämsta område är graf sången. Förgänglighetstemat varierar här på mångfaldigt sätt i rimmade betraktelser. Här når han stundom en gripande kraft; Wallin har troligen känt till hans dikter, och en af dem ("I sälla döde") har måhända gett ett uppslag till "Dödens ängel". L. blef 1731 kyrkoherde i Tierp, ärkestiftet. Han var riksdagsman 1751 och blef s. å. teol. doktor. Hans kända poetiska begåfning och försök inom psalmsången gjorde, att ärkebiskop H. Benzelius gaf honom i uppdrag att författa anmärkningar vid svenska psalmboken och lämna förslag till nya psalmer. L. gjorde detta, och hans arbete begagnades af den kommitté, som 1765-67 utgaf "Then svenska prof-psalmboken". L:s öfversättningar från Gerhard, Schmolck m. fl. ha äfven sedan blifvit uppmärksammade, och man har i 1819 års psalmbok begagnat dem, i mer eller mindre omarbetadt skick, vid n:r 81, 90 och 91. Jfr E. Wrangel, "Frihetstidens odlingshistoria 1718-1732" (1895). -rn. (E.\Vrgl.) Lohme [lame], by på norra kusten af halfön Jas-mund på Eugen, med hafsbad, som årligen besökes af 2,500 badgäster. 101 inv. (1900). J- F. N. Lohmeyer [lämajer], Julius, tysk författare, f. 6 okt. 1835 i Neissc, d. 24 maj 1904, skref ett stort antal arbeten för barn, humoristiska dikter (särskildt i "Kladderadatsch") och patriotiska skrifter. Gesammelte dichtungen 1904. Lohne [låne], stad (sedan 1906), i södra Olden-burg. 5,513 inv. (1910). Tillverkning af landt-bruksmaskiner, cigarrer och kork. J. F. N. Loholmen. SeGräfsnäs. Lohr [lår], kretsstad i bajerska reg.-omr. Unter-franken, vid Main och järnvägen Wiirzburg-Aschaf-fenburg. 4,900 inv. (1905). Gymnasium, lungsotssanatorium ; många olika industrier. J. F. N. Lohreman [lår-], Gustaf, läkare, f. 12 sept. 1640 i Uppsala, d. 4 maj 1694 i Stockholm, härstammade från en wiirttembergsk adelssläkt. Under