förmildras och ej verka förstörande på fordonen. (Se Buffert och Draginrättning.) -- På lagerboxarna hvilar ramverket och genom detsamma pannan och maskineriet. Då nu ett omedelbart öfverförande af lasten på lagerboxarna på grund af ramverkets styfhet och ojämnheterna i banan skulle ha till följd icke blott en ojämn och ständigt växlande belastning på de olika lagren, utan äfven häftiga, med lokomotivets hastighet tilltagande stötar, så anbringas mellan lagerboxarna och ramarna bärfjädrar, som skola mottaga stötarna från axlarna. På det att därvid fjädring skall ega rum, måste axlarna kunna höja och sänka sig i förhållande till ramverket. Men emedan hjulen skola styra fordonet mellan skenorna, få lagerboxarna i regel ej kunna nämnvärdt förskjutas i vågrät led. Ramarna måste därför vara försedda med styrningar, s. k. hornblock, hvilka medgifva en lodrät förflyttning af lagerboxarna, men förhindra en sådan i vågrät led. Hornblocken fästas kring i ramarna gjorda urtagningar och komma till användning hufvudsakligen vid plåtramar. Vid staframar utgör ramdelen själf i de flesta fall hornblock. Axellagrens form beror på ramarnas anordning, på läget af bärfjädrarna -- öfver eller under axeln -- och på lagrens särskilda ändamål. Anbringas öfver hvarje axellager en fjäder, som omedelbart fästes i ramverket genom fjäderlänkar, kommer hvarje fjäder för sig att upptaga hela den förändring i belastningen, som eger rum på grund af skenstötarna eller i följd af de svängningar, i hvilka lokomotivet försattes genom spårets ojämnheter. Axlarna erhålla en ömsom ökad och minskad belastning, och hjultrycken (se d. o.) kunna således högst betydligt växla. För att förebygga dessa olägenheter förenas vissa fjädrar genom häfarmar, s. k. tryckfördelare (balanser), hvarigenom en tillfällig öfverbelastning af en axel fördelar sig på flera axlar. Men tryckfördelarna tjäna äfven till att fördela lokomotivets tyngd på de olika axlarna, så att hjultrycket vid stillastående fordon blir det önskade. Med hänsyn till lokomotivets lugna gång i spåret bör afståndet mellan dess yttersta axlar väljas så stort som möjligt. För att därvid underlätta lokomotivets gång i bankrökningar förses det numera oftast med sidoleds förskjutbara axlar eller med boggier (se d. o.). Ett särskildt slag af i bankrökningar lättrörliga lokomotiv äro de s. k. länklokomotiven (se nedan). Fig. 4. Lokomotivångpanna. B. Ångpanna med tillbehör (jfr Ångpanna). Den i ångpannan alstrade ångan användes till största delen för att i cylindrarna åstadkomma dragkraften. Men dessutom användes ångan till hjälpbläster ("sotare"), matarapparater, bromsar af olika slag, sandapparater, ånghvisslor och värmeledning m. m. -- Om man bortser från de allra äldsta grufbanelokomotiven, hvilka hade panna med ett groft eldrör, ha lokomotivpannorna från början varit af en särskild typ (fig. 4), som utvecklat sig ur pannan till Stephensons "Rocket", nämligen en lodrät eldstad (I), en vågrät cylindrisk del, rundpannan (II), och i denna ett stort antal liggande tuber (3) af liten diameter samt ett rökskåp (III) med skorsten (4). Eldstaden består af två delar: innereldstaden (1) och yttereldstaden (2), hvardera sammansatt af bakgafvel-, framgafvel- och mantelplåtar. Framgafvelplåten i innereldstaden utgöres af tubplåten. Eldstaden kan ej göras synnerligen stor; tvärtom äro måtten för densamma ganska begränsade, af hänsyn dels till möjligheten att likformigt beskicka rostytan med bränsle, hvilket förutsätter, att rostlängden ej nämnvärdt öfverstiger 3 meter, dels till pannans höjdläge öfver skenorna, hvilket uppåt begränsas af lastprofilen, dels slutligen till afståndet mellan ramarna eller hjulen, mellan hvilka eldstaden vanligen är belägen. Eldstaden utgöres af plåtar af olika tjocklek och material. Yttereldstadens plåtar liksom rundpannans äro af mjukt stål, innereldstadens däremot af koppar. I Amerika användes dock innereldstäder af stålplåt. Mellan eldstadens dubbla väggar äro ånga och vatten inneslutna under högt tryck. Därför måste dessa väggar vara kraftigt förenade med hvarandra. Detta sker hufvudsakligen genom bottenring, stagbultar och tubstag (fig. 5). Bottenringen (10) utgör eldstadens nedre begränsning, och stagbultar (13) kallas de mellan inner- och yttereldstadens sidor och gafvelplåtar i regelbundna rader och i stort antal anordnade förbindningar, som ha till uppgift att staga dessa sidor och skydda dem mot formförändringar (utbuckling). Eldstadens nedre begränsning utgöres af rosten, som bildar underlaget för det i eldstaden använda bränslet. Rosten är sammansatt af längs med eldstaden på högkant lagda, platta stafvar med svagt kilformig genomskärning.