Falster. Dennes son Erik Klipping föddes 1249 på L. 1326 fick den holsteinske grefve Johan den milde L. som län af den nyvalde konung Valdemar (af Slesvig), och han behöll 1329 ön som pant. (Kristofer II:s son Otto kallade sig dock 1333--34 hertig af L.) Valdemar Atterdag återvann ön och gjorde (1359) sin son Kristofer (d. 1363) till hertig af L. Prins Kristian, Kristian IV:s äldste son, innehade L. 1632--47. Hanseaterna skonade L. 1510, och 1658--60 hölls ön besatt af Karl X Gustafs här. Nakskov gjorde dock 1659 under 11 veckor tappert motstånd. E. Ebg. Lollarder, Lollharder (sannolikt af holl. lollen, lullen, "lalla", sjunga sakta), religiös sekt, uppträdde först efter en sjukdomsepidemi i Antwerpen 1300 som en med begarder och beginer besläktad riktning, hvars anhängare egnade sig åt att vårda sjuka och skaffa döda begrafning, därvid sjungande uppmärksammade sånger; efter sitt skyddshelgon kallades de ock alexianer. Liksom begarderna blefvo de snart misstänkta för kätteri, och namnet lollarder blef en kättarbeteckning. Så öfverflyttades det af munkar på Wycliffes anhängare i England på 1380-talet, och där fick det sin historiska hemortsrätt, med glömska af dess nederländska ursprung. Wycliffe (se d. o.) utsände efter tiggarordnarnas föredöme resepredikanter, som vandrade omkring och utbredde hans åskådning. Det var början till den stora lollardrörelsen, som skulle bli en viktig insats i Englands andliga lif. Framgången var oerhörd: snart kunde väl halfva befolkningen räknas som lollarder. 11 år efter Wycliffes död kunde lollarderna t. o. m. vända sig till parlamentet (1395) med en anhållan i 12 satser om genomförandet af reformer i deras anda. Man hade redan då i Wycliffes religiösa tankar och kraf på bibelstudium och religiös reformation efter urkristen förebild inmängt radikala ekonomisk-sociala inslag. Men när 1396 lollardhataren Ph. Arundel blef Canterburys ärkebiskop och 1399 huset Lancaster kom på tronen, enade sig kyrka och regering i att söka utrota kätteriet. 1400 antogs den beryktade akten De comburendo hæretico (om kättarbränning), som införde inkvisitionen i England och anförtrodde den åt biskoparna; redan s. å brändes för första gången i Englands historia en kättare, kaplanen William Sawtré. Hvarje år betecknades af nya offer. De 1409 publicerade Constitutiones Ph. Arundel bröto lollardernas kraft, visserligen genom att bl. a. förbjuda öfversättning eller läsning af bibeln utan konvokationens godkännande; så afdämdes officiellt det religiösa lifvets källa från Englands katolska kyrka, och därmed förbereddes lösbrytningen från Rom. Lollardernas främste ledare, den utmärkte sir John Oldcastle (karikerad i Shaksperes Falstaff), blef 1417 under förfärlig grymhet afrättad; och därmed flyttades lollardrörelsens hem från de bildade klasserna till handtverkarna och köpmännen, och den tog form af hemliga kretsar, hvilkas karakteristiken var bibelläsning på engelska, och förkastade transubstantiationen samt helgon- och relikkult. Lollarderna voro ej länge aggressiva, och alltifrån år 1440, då den helgonlike prästen Wiche brändes, läto de ej mycket tala om sig. Deras mest bekante litteräre motståndare var vid denna tid den berömde biskopen Reginald Pecock. Helt utslocknade dock aldrig lollardrörelsen, och den skapade en utbredd antiklerikal stämning och en tendens till konventikelkristendom, som med tiden skulle få stor betydelse i Englands historia. Vid början af 1500-talet svällde rörelsen åter ut, och dess kraf på bibelstudium gaf en direkt anknytning för den inträngande lutherdomen, i hvilken de Wycliffeska tankarna och lollarderna väsentligen gingo upp. Det säregna draget till konventikelväsen och oviljan mot episkopalismen bibehöllo sig dock; och i så måtto kunna lollarderna sägas fortlefva i puritanismen och independentismen in i våra dagar. Litt.: J. Gairdner, "Lollardy and the reformation in England" (3 bd, 1908--11; hufvudarbete, fientligt mot lollarderna), E. Fueter, "Religion und kirche in England im 15. jahrhundert" (1904), W. Oman, "History of England... 1377--1485" (1906), och J. C. Carrick, "Wycliffe and the lollards" (1908). Hj. H-t. Lolle. Se L a al e. Lollharder. Se Lollärder Lolli flå^li], Antonio, italiensk violinist, f. omkr. 1730 i Bergamo, d. 1802 på Sicilien, var konsertmästare i Stuttgart 1762-73 och därefter i Petersburg, men tillbragte lång tid på konsertresor genom Europa (i Sverige 1778, 1784, 1792), hvarvid han fick rykte för att vara en virtuos med ofantlig teknik, men. utan musikalisk smak och taktkänsla. A. L.* Lolliänos, grekisk sofist från Efesos i 2:a årh. e. Kr. Han säges ha undervisat i Aten, där han steg till värdigheten af strateg. Han skref åtskilliga arbeten i retorik, af hvilka endast några titlar återstå. J- C. Lo'llia Paullina, romersk förnäm dam, som af-rättadcs år 49 e. Kr. Hon tvangs af kejsar Caligula att skilja sig från sin man C. Memmius Regulus och gifta sig med kejsaren. Efter Caligulas död ingick hon en förbindelse med kejsar Claudius och föll offer för hans hustru Agrippinas hat. J- C- Lo'llius, Marcus L., romersk fältherre, d. år 3 e. Kr., hade framgång vid Rhen, men led snart ett förkrossande nederlag mot germanerna, så att kejsar Au»ustus själf måste bege sig till krigsskådeplatsen. Sänd till Mindre Asien med Gajus Cscsar, anklagades L. att ha förrådt sija landsmän och gynnat parterna; han förekom domen genom att taga gift. J. C. Lolo [lålå], kinesisk benämning på en stor stam af en urbefolkning, som bebor större delen af södra Sz'-tschwan, hufvudsakligen i bergstrakten v. om Kinscha-kiang (Jang-tse-kiang), men äfven i spridda samhällen söder ut till Burmas gräns och i v. till Mekhong. Lolos språk är liksom kinesiskan rnono-syllabiskt och sannolikt ideografiskt, och bok-stafstyperna ega en viss likhet med kinesiskans. Någon litteratur i egentlig mening finnes icke, och få kunna läsa och skrifva. Folket är deladt i stammar under ärftliga höfdingar, och kinesiska regeringen har föga inflytande inom deras område. De göra ofta röfvartåg in på sina obeväpnade kinesiska grannar. De odla hvete, korn och hirs, men föga ris, ha någon kännedom om metaller och göra själfva sina redskap och vapen Kvinnorna, säges det, visar man stor aktning, och de kunna bli stamhöfdin-går; de gifta sig ej med kineser. Se A. F. Legendre, "Lcs lolos. Études ethnologiques et anthropolo-giques" (1909).