1091 Loomis-Löpe Felix de Vega Carpio 1092 I (1902), Nestoriana (1905), Augustinus, Athana-sius, Christologie, Kongregationalisten, Metho-dismus m. fl. betydande artiklar i Haucks Real-encyklopädie (1896-1908), Anti-Haeckel (5 uppl. 1906) samt Predigten (1892, 1901) och Akade-mische predigten (1908). - L. tillhör den företrädesvis af Harnack påverkade dogmhistoriska riktningen, men med själfständighet och dragning åt mera moderat håll. HJ- ll~fc- Loomis [15'mis], Elias, amerikansk matematiker och astronom, f. 7 aug. 1811 i Connecticut, d. 1889 som professor i naturvetenskaperna vid Yale college i New Haven, bestämde medelst telegrafen längdskillnaden emellan New York och andra städer samt den elektriska strömmens hastighet och skref om stormarna, norrskenets periodicitet, förhållandet emellan barometriska maxima och minima m. m. samt författade mycket spridda läroböcker i matematik. (B-d.) Looping the loop [15'pin, tho lö'p], eng. (af loop, ögla), en cirkuskonst, som består däri, att en på velociped eller i automobil åkande person, med fart nedför från betydlig höjd, genom centri-fugalkraftens inverkan lyckas tillryggalägga innersidan af en bana, som är byggd i ögleform från golf vet till upp emot taket, så att den åkande på banans höjdpunkt är vänd helt upp och ned. Loos [lås],- stad i franska dep. Nord, sydvästlig förort till Lille. 8,285 inv. (1901). Bomullsindustri och kemisk industri. (J- *'. N.) Loos [lews], Cornelius, fortifikationsofficer, tecknare, f. 1686 i Stockholm, d. 15 april 1738 i Hamburg, antogs till volontär vid Fortifikations-kontoret och blef 1704 konduktör i Re val, men utkommenderades 1707 till armén, blef löjtnant 1708 och s. å. drabant vid konungens "Garde de Corps till häst". Efter nederlaget vid Poltava medföljde L. konungen till Bender, där han tills, med kaptenen friherre Konrad Sparre och löjtnanten Hans Gyllenskepp fick i nära 5 månader sitta i konungens egen kammare och rita figurer till de vid Smorgony fastställda exercitierna för häst- och fotregementena. Sedermera reste han 10 mars 1710 på konungens befallning jämte nyssnämnda officerare samt notarien i hoikonsistoriet M. Ene-man till Egypten och Syrien för att afteckna sevärdheter därstädes. Efter deras återkomst (17 april 1711) aflämnade L. till konungen en omständlig reseberättelse och teckningar öfver hvad han funnit märkvärdigt, bl. a. en utsikt af Palmyras ruiner. En del af dessa ritningar gick förlorad vid kalabaliken (l febr. 1713); andra äro ännu i behåll och förvaras numera i Nationalmuseum. Strax före återkomsten till Bender hade L. blifvit major vid Fortifikationen; s. å. adlades han, med bibehållande af sitt namn Då Karl åter vände hem från Turkiet (1714), följde L. ej med, utan ledsagade i stället konung Stanislaus till Zweibriicken samt reste senare till Frankrike, där han 1716 fick konungens uppdra? att vidtala ingenjörofficerare att träda i svensk tjänst. Återkommen till Sverige 1718, placerades han på bohuslänska armén som generalkvartermästarlöjtnant, hvartill han 1717 utnämnts, och transporterades 1719 till skånska armén. 1721 blef L. chef för pommerska fortifikationsbrigaden, befordrades till öfverste 1734 och fick slutligen generalmajors vär- dighet (vid af skedstagandet, 1736). Han blef sedermera kommendant i Hamburg. L. VV:sonM. Looström [lö>-], Karl Ludvig, museiman, konsthistoriker, f. 2 febr. 1848 i Stockholm, blef student i Uppsala 1868, filos, doktor 1875, e. o. amanuens vid Nationalmuseum 1877 och ord. amanuens där 1880. Han var amanuens vid Svenska slöjdföreningens museum 1874-80 och denna förenings sekreterare 1885-92. blef 1891 sekreterare vid Akad. för de fria konsterna, var sekreterare i den 1894 tillsatta kommittén för utredande af frågan om åvägabringande af en allmän konst-och industriutställning i Stockholm och blef sekreterare i centralkommittén för nämnda, 1897 hållna utställning. L. blef intendent vid Nationalmuseum 1900 och hedersledamot *f Akad. för de fria konsterna 1901. Bland L:s utgifna arbeten i konst och konstslöjd må nämnas monografien Olof Johan Södermark, hans Hj och verk (1879), Konstsamlingarna på Säfstaholm (1882) och det ytterst sakrika, förtjänstfulla, omfattande verket Den svenska konstakademien under första århundradet af hennes tillvaro 1735-1835 (1887-91) samt dessutom Keramiska studier vid verldsuts^ällnin-gen i Paris 1818 (1879), Om bruket af guld- och silfverföremål i de svenska hemmen under 1500- 1700-talen (1887), Gustaviansk stil (1891), Den s. k. empire-stilen (1893) m. fi. uppsatser i Slöjdföreningens "Meddelanden" och andra tidskrifter, vidare planschverket Från Nationalmusei konst-slöjdsamling (med text, 1900-01) samt praktverket Minne öfver Kgl. akademiens för de fria konsterna prceses, friherre Johan Nordenfalk (1909). L, har dessutom utfört åtskilliga katalogarbete» - bl. a. jämte G. Uprnark öfver Karl XV:s konst-slöjdsamling samt öfver konstakademiens målningar och teckningar -, har redigerat den officiella berättelsen öfver 1897 års utställning i Stockholm samt har från 1892 utgifvit konstakademiens och från 1900 Nationalmuseets årliga meddelanden. Som amanuens ordnade L. konstslöjdsamlingarna på Nationalmuseum från första början. De stodo sedan under hans vård under 20 år. Som chef för museet - under hvars vård numera äfven statens konstsamlingar på de kungliga lustslotten stå - har han med stor organisatorisk förmåga ut-öfvat en energisk och oförtröttad verksamhet. Under hans ledning har museet på alla områden kraftigt utvecklats. Lopadussa, ö. Se Lampedus a. Löpe d8 Rueda |~lå'pe de rwe'da], spansk dramatiker. Se Rueda, L. de. Löpe Felix de Ve'ga Carpio |~lå'pe- -ka'rpiå], spansk författare, f. 25 nov. 1562, d. 27 aug. 1635. Hans föräldrar voro Felix de Vega Carpio (d. troligen 1578) och Francisca Fernandez Flo-res, båda af ansedda familjor från Asturien. Redan som gosse visade L. prof på ovanlig begaf ning och fallenhet för diktkonsten; vid 10 års ålder öfversatte han ett latinskt skådespel till spansk vers, och vid 11 a 12 år författade han skådespel. Af dessa finnes ännu i behåll en fyraaktare, beundransvärd för att härstamma från en elfvaåring. Uppgifterna om L:s barndom och tidigaste ungdomsår äro f. ö. knappa och stridiga; ett af hans egna verk, den i ungdomen skrifna och på ålderdomen retuscherade romanen La Dorotea, lämnar