1093 Löpe Felix de Vega Carpio 1094 dock en del värdefulla upplysningar, Det är troligt, att han omkr. 1577 på tillskyndan af en beskyddare, biskop Manrique, sändes till universitetet i Alcalå de Henares och där studerade i omkr. fyra års tid. I början af 1580-talet finner man honom i Madrid som sekreterare hos en spansk ädling, och redan vid denna tid synes han ha vunnit rykte som författare ät ballader och skådespel. Enligt egen uppgift skall han vid 15 års ålder ha kämpat mot portugiserna vid Azorerna (den krigiska expedition han här syftar på företogs emellertid 1582-83, då Löpe var 20 å 21 år gammal). Från 1580-talet kan man eljest säkrare följa de skiftande tilldragelserna i Löpes lif. Han trädde i kärleksförbindelse med Elena Osorio, gift med en skådespelare Cristobal Calde-rön. Hon var hjältinnan i "La Dorotea", och till henne (Filis) . dedicerade han (Belardo) otaliga ballader, klenoder i den spanska poesiens skattkammare. Kärleken kallnade emellertid snart, och L. invecklades i en ganska ful affär. Som upphofs-man till en del mindre vackra smädeskrifter mot Elena och hennes familj häktades han 29 dec. 1587 och förvisades 7 febr. 1588 från Madrid och Kastilien. Emellertid hade L. upptändts af kärlek till en ung vacker dam af ansedd familj, Isabel de Alderete (de Urbina y Cortinas), hvilken han besjöng i dikter tillegnade "Belisa" (anagram af Isabel). Han enleverade henne, ovisst när och hur, och lät 10 maj 1588 viga sig vid henne per procura. Redan 29 maj s. å. af seglade han emellertid från Lissabon ombord å fartyget "San Juan" i den stora armadan. På armadan diktade han med Ariosto som förebild ett längre episkt poem, La hermosura de Angelica. I dec. 1588 återkom han och återförenades med "Belisa". De båda makarna lefde nu några år af lugn i Valencia, som då var en samlingsplats för de glada konsternas utöfvare. Från Valencia flyttade L. till Toledo, där han 1590 trädde i tjänst hos en hertig af Alba, släkting till den store fältherren. Till dennes förnöjelse diktade han en herderoman, La Arcadia, som vann stor popularitet. Hans maka afled 1595, hvarefter L. återvände till Madrid. Där knöt han en förbindelse med skådespelerskan Micaela de Lujan ("Camila Lucinda" i hans sonetter), med hvilken han hade fyra barn, hvaribland dottern Marcela, som sextonårig blef nunna, och sonen Löpe Felix. 1598 gifte L. sig med Juana de Guardo, dotter till en förmögen slaktare. Han lefde nu mycket på resor; 1604-10 bodde han i Toledo, men återflyttade 1610 för alltid till Madrid. Han producerade under dessa år en ofantlig mängd skådespel, men lefde trots sin flödande penna i ständigt ekonomiskt betryck, understödd af sin beskyddare, den unge hertigen af Sessa, hvars handsekreterare han var. Med Juana hade han en son, Carlos Felix (d. 1612), till hvilken han dedicerade ett af sina vackraste arbeten, Los pastores de Belén. 1613 dog Juana. Nedtryckt af dessa sorger, återupptog L. sin ungdoms-plan att bli präst och prästvigdes 1614 i Toledo. Han blef äfven titulär medlem af inkvisitionen och presiderade 1624 vid en autodafé. Trots sin prästvigning fortsatte emellertid L. sina galanta äfventyr; med hustrun till en affärsman hade han 1617 dottern Antonia Clara. Med inträdet i det andliga ståndet började den mest lysande perioden af L:s lif. Genom en mängd arbeten hade han i högre grad än någon annan vunnit nationens öra, och hans litterära rykte var i ständigt stigande; knappt ett år förgick, utan att han utsände ett eller annat större arbete, knappt en månad eller vecka utan att ett nytt skådespel af hans hand uppfördes På spanska scenen var han vid denna tid allenahärskande. Påfven Urban VIII, till hvilken han dedicerade sin Corona tragica, förlänade honom Johannitkorset och diplom som teol. doktor; från denna tid titulerades han frey L. De senaste åren af sitt lif drabbades L. af ett par svåra sorger, som gjorde honom alltmer hypokondrisk: sonen Löpe Felix stupade, och dottern Antonia Clara rymde med en högtuppsatt hofman. L. egnade sig nu allt ifrigare åt andakts- och. bot-öfningar. In i det sista diktade han. En fredag, 24 aug. 1635, hade han enligt sin vana gisslat sig och det så hårdt, att hans rum blef blodbestänkt. På e. m. fick han under bevistande af en disputation ett svimningsanfall och bars till sitt hem, där han efter många och andäktiga förberedelser, omgifven af sina vänner, afled 27 aug. På dödsbädden förklarade han, att han gärna skulle byta allt det bifall han vunnit mot medvetandet att ha gjort en enda god gärning mera under sitt lif. Hans begrafning firades under storartade högtidligheter i nio dagar. 153 spanska författare förhärligade honom i den af hans vän och lärjunge Montalbån utgifna "Farna postuma", och 50 italienska skalder hyllade hans minne i de i Venezia utgifna "Es-sequie poetiche". - L. begagnade sig af så godt som alla den tiden brukliga diktarter. Hans alstringsförmåga och lätthet att skrifva gränsa till det underbara, och han torde vara en af alla tiders mest produktiva författare. Hans vän och lärjunge J. Perez de Montalbån uppger, att L. författat 1,800 "comedias" och öfver 400 "autos sacramentales"; dessa siffror torde vara något öf-verdrifna, men man känner till 637 af L. författade skådespel och vet, att han skrifvit en ofantlig mängd, som gått förlorad. Det är vid en sådan massproduktion klart, att mycket skall vara medelmåttigt eller underhaltigt; man kan endast förvåna sig öfver, att L. kunnat frambringa så många verkligt goda skådespel, som han ?jort. L. var den egentlige skaparen af det spanska nationaldramat. La comedia de capa y espada, intrigstycket i tre jornadas, var i all hufvudsak hans verk; likaså den på den spanska scenen så höai skattade komiska personen el gracioso. Några af hans mera kända skådespel må här nämnas: Fuente Ovejuna, El mejor alcalde el rey (Konungen den bäste domaren), Peribdnez y el comendador de Ocana, Los Tellos de Menéses (Familjen Tello de Me-néses), Si no vieran las mujeres (Om kvinnorna inte såge), El mayor imposiUe ("Det omöjligaste