kraft, som genom hopande af sediment tvingar floder och sjöar att flytta sig. Äfven Karakoschun tynar hastigt bort på den plats, där Przjevalskij fann sjön, och utbreder sig i stället mot n. för att återvända till sin gamla bädd. ”Lop-nor”, säger Hedin, ”är den oscillerande tyngd, som sitter fäst i Tarimflodens pendel.” Litt.: S. Hedin, ”Forschungsreise nach dem Lop-nor” (1896), ”Die geographisch-wissenschaftlichen ergebnisse meiner reisen in Zentralasien” (1894--97; Ergänzungsband XXVIII till Petermanns mitteilungen, 1900), ”Scientific results of a journey in Central Asia” (bd 1 och 2, 1905--06) samt hans populära resebeskrifningar och uppsatser i ”Ymer” 1898, 1903 och 1904, samt H. Schmitthenner, ”Das Lop-nor-problem und seine lösung” (i ”Geogr. zeitschrift” 1910). J. F. N. Lopp, artill. Se Kanon, sp. 778 o. 779. Loppfrö, bot. Se Plantago. Loppis, socken af Hauho härad och Janakkala domsaga, Tavastehus län, Finland. Landareal 587 kvkm.; befolkningen, finsk, 7,441 pers. (1909). Konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Borgå stift, Raseborgs östra prosteri. Ö. I. (A. G. F.) Loppknott, zool., detsamma som svidknott. Se Fjädermyggor. Loppkräftor, Klyffotingar l. Hoppfotingar, Copepoda, zool., en ordning bland kräftdjuren, som af somliga zoologer betraktas som den lägsta och ursprungligaste bland sagda djur. Kroppens 16 segment äro mycket likformigt fördelade: hufvud: 6, bål (thorax): 5 och bakkropp (abdomen): 5. Å hufvudet finnes ett af 2 eller flera punktögon sammansatt, hos somliga pe-lagiska former mycket stort pannöga; vidare bär hufvudet två par antenner, af hvilka det första vanligen är längst och begagnas som simredskap; dessutom användes det hos hannen ofta till att fasthåll a honan under parningen. Bålen är försedd med vanligen fem par klufna extremiteter. Bakkroppen saknar extremiteter och slutar med ett par oledade spröt. Gälar saknas alltid, hjärta hos de flesta. När äggen trädt ut ur äggledaren, bäras de af honan i en eller två äggsäckar, hvilka äro fästa vid bakkroppens bas. Ungen lämnar ägget på Nauplius-stadiet: med ett pannöga, två par antenner och ett par mandibler, hvilka alla dock på detta skede tjänstgöra som simredskap. Till underordningen Eucopepoda höra alla fritt lefvande loppkräftor, hvilkas byggnad ofvan antydts. De bebo i ofattbart stora skaror såväl hafvet som färskt vatten och utgöra en väsentlig del af det s. k. plankton; de ingå därför som den viktigaste beståndsdelen ej blott i många fiskars, utan ock i de stora bardhvalarnas diet; sålunda utgöra de oftast de stora sillstimmens allra väsentligaste föda. Somliga ega förmågan att lysa. Endast få arter gå ned på betydligare djup i oceanen: emellertid har man på vissa ställen i Medelhafvet funnit en rik copei)odfauna på ett djup af mellan 600 och 1,300 m. Loppkräftorna iifnära sig af djuriska ämnen, antingen rester af större döda djur eller mindre varelser, som de kunna öfvervinna; ej ens de egna larverna förskonas. Ställflyttnin-gen är olika hos olika former, de långsträckta, smärta Calanidæ, öfver hela världen utbredda hafsdjur, Pontellidæ och andra i hafvet lefvande loppkräftor äro utmärkta simmare och åstadkomma genom hastiga svängningar med sina fjun-klädda öfverkäkar hvirflar i vattnet, hvarigenom smådjur föras inom mundelarnas räckvidd. De i sötvatten lefvande Cyclopidce äro mindre utmärkta simmare och åstadkomma ej heller dylika hvirf-lar i vattnet, utan fästa sig med de små ^^ antennerna vid vattenväxter. Till sistnämnda familj hör en af våra sötvattens vanligaste invånare, släktet Cyclops med öfver 50 arter (fig. 1).

Fig. 1 Cyclops rulgaris (betydligt förstorad).

-- De fritt lefvande loppkräftorna äro genom flera mellanformer förbundna med de parasitiska (ofta betraktade som en särskild grupp: Siphonostomata). Medan kroppsbyggnaden hos flera af dessa senare, t. ex. Caligus (se d. o.), endast i ringa mån påverkats af det parasitiska lefnadssättet, ha åter hos andra afpassningen och omdaningen uppnått en sådan grad, att de länge ansågos för maskar. Mundelarna ha ombildats till sug- och stickredskap, medelst hvilka de borra sig in i fiskarnas hud eller gälar; kroppen har blifvit oformlig, och ledindelningen har mer eller mindre fullständigt försvunnit; de extremiteter, hvilka ej användas som vidfästnings-redskap, förkrympas eller omdanas till borstlösa bihang (fig. 2).

Fig. 2. Penella sagitta, hona (betydligt förstorad).

Deras utvecklingshistcria ådagalägger emellertid, att dessa stundom mycket bisarra varelser ej äro annat än genom snyltlifvet ombildade loppkräftor: de lämna nämligen ägget som Nauplius-larver, och deras utvecklingsförlopp går en tid bortåt i samma riktning som de fritt lefvande loppkräftornas. Dessutom är det i allmänhet blott honorna, som röna ett starkare inflytande af det parasitiska lefnadssättet, medan hannarna äro mindre ombildade och ofta bli stående på ett slags larvstadium: de äro mycket små (”dvärghannar”; uppnå blott en ringa bråkdel af honans storlek), äro ledade, ha städse tydliga extremiteter o s. v.; de sitta i regel fästa på honans kropp i närheten af hennes könsöppning. - Om underordningen Branchiura se Karplöss. Litt.: Lilljeborg, ”Om de inom Skåne förekommande ordningarna Cladocera,