Ostracoda och Copepoda" (1853), Claus, "Die ireilebenden Copepoden" (1863), Ciesbrecht, "Systematik und faunistik der pelagischen Copepoden des Golfes von Neapel" (1892), och Steen-strup och Liitken, "Bidrag til kundskab om det aabne havs snyltekrebs og lernseer" (1861). L-e Lopplummer, bot. Se Lycopodium. Loppor, Siphonoplera (Aphaniptera 1. Suctoria), zool., insektordning, omfattande vinglösa djur af obetydlig storlek, med hög, från sidorna starkt hoptryckt kropp, litet hufvud, väl åtskilda mellan-kroppsleder samt kraftiga ben, af hvilka det bortersta paret är utbildadt till hoppben. Mundelarna äro förlängda, stickande och sugande. Pann-spröten äro korta, 3-ledade, och de små ögonen äro ej fasetterade. - Alla loppdjur lefva som blodsugande parasiter på däggdjur eller fåglar. De genomgå fullständig förvandling. De smala och långsträckta, fotlösa larverna lefva i smuts, förmodligen af djuriska affallsprodukter. De spinna en kokong, inom hvilken förpuppningen eger rum. Puppan är en pupa libera (se Insekter, sp. 715). Hela utvecklingen uppges sommartiden kräfva 28 dagar, stundom dock mindre tid. - Loppdjuren anses vara närmast besläktade med tvåvingarna, särskildt med myggorna. Omkr. 110 arter äro hittills beskrifna, af hvilka flera visat sig hemsöka skilda djurarter. Sålunda har den kosmopolitiska människoloppan (Pulex irritans; se fig.) utom Sverige stundom träffats på flera slags däggdjur samt äfven på höns. Den likaledes vidt utbredda hundloppan (Ctenocephalus ca-ms), som förekommer på hvarjehanda slags rofdjur och äfven gnagare, har Pulex irritans (mycketförstorad), utomlands träffats äfven på människa. -- Afvikande vanor har den från tropiska Amerika härstammande sandloppan (Sarcopsylla penetrans), som numera är vida spridd öfver de varma delarna af jorden. Denna blott l mm. långa art, som saknar hoppben, lefver på sandig mark och borrar sig med främre delen af kroppen in i huden på fötterna af människor och hvarjehanda andra däggdjur, hvarefter dess bakkropp uppsväller oerhördt. Då den kan framkalla svårartade sår, har den i vissa trakter blifvit en formlig landsplåga. -- Från Sverige känner man hittills 15 arter af loppdjur, tillhörande 9 släkten och 4 familjer, af hvilka fam. Pulicidce är den artrikaste (11 arter). G. A-z. Loppört, bot. Se Pulicaria. Lopt (isl. Loptr), nord. myt., ett binamn till Loke (se d. o.). Loptr inn riki, isländsk storman, f. omkr. 1360, d. 1436. vistades i sin ungdom lånsr tid utomlands och slogs till riddare af Erik af Pommern (hans vapen viside en hvit falk i blått fält). Genom digerdödens härjningar på Island (1402) kommo stora egodelar i L:s händer, så att han blef öns rikaste man. Äfven räknades han som en framstående skald, men af hans kväden känner man endast några fragment. C. R. (R. N--g.) Loptsson, Jón. Se Jón Loptsson. Lopuchin [lapu-]. 1. Eudokia L. Se Peter, kejsare af Ryssland, 1. -- 2. Ivan L. Se Ryska litteraturen. Loquat, bot. Se Eriobotrya. Lora (isl. Hlóra), nord. myt., Tors fostermoder. Lora del Rio [lå'ra del ri'å], stad i spanska prov. Sevilla, vid Guadalquivir och järnvägen Madrid-Sevilla. 7,042 inv. (1900). J- F. N. Lorain [låréin], stad i nordamerikanska staten Ohio, vid Black rivers mynning i Eriesjön. 28,883 inv. (1910). God, konstgjord hamn. Järn-och stålverk, skeppsvarf. J. F. N. Lorange [luranj], 1. Karsten Tank L., norsk officer, f. 1838, d. 1909, öfverstelöjtnant 1889-1903 i intendeaturkåren. Under kartläggning af Jostedalsbrseen med omnejd 1867 gjorde han - utan att vara geolog af facket -- åtskilliga iakttagelser rörande där förekommande, i berggrunden utskurna s. k. bottnar (botner) och säckdalar (saekkedale) samt framställde i en rapport till Norges Geografiske opmaaling 1868 den åsikten, att dessa äro utgräfda af jöklar, en åsikt, som senare vunnit erkännande. L:s rapport offentliggjordes i A. Hellands afh. "Om botner og ssekkedale samt deres betydning for theorien om dalenes dannelse" (i Geol. fören:s i Stockholm förhandl., II, 1875) samt i norska Turistföreningens "Aarbog" (s. å.). 2. Anders Lund L., den föregåendes broder, arkeolog, f. 12 maj 1847 i Fredrikshald, d. 26 sept. 1888, slog sig omedelbart efter studentexamen 1885 på arkeologiska studier och anlade på grundvalen af egna utgräfningar en större arkeologisk samling. Han blef 1872 juris kandidat och 1873 konservator vid Bergens museum, hvars arkeologiska afdelning han omordnade, 1876 därjämte antikvarie för Vestlandet L:s verksamhet i Bergen blef af grundläggande betydelse för den arkeologiska utforskningen af denna landsdel. Hans mest betydande arbete är Den yngre jern-alders svcerd. Et bidrag til vikingetidens nisforie og teknologi (postumt; utg. af Ch. Delgobe, 1889). 1--2. K. v. H. L'Orange [luran|, Hans Peter, norsk militär, f. 8 sept. 1835 på Herö i Söndmöre, d. 31 jan. 1907 i Kristiania, officer 1856, var major vid norska jägarkåren i Stockholm 1885--88, blef 1891 öfverste och chef för Kristiania linjebataljon, 1894 generalstabschef, 1897 kommenderande general och 1899 generallöjtnant och chef för armé-styrelsen. Han tog afsked 1903. L. var medlem af en rad militära kommittéer och deltog i planläggningen af den nya norska härordningen af 1909. Han författade bl. a. V elledning i terrcen-get for yngre officerer og underbefalingsmaend (1873; 2:a omarb. uppl. 1895). K. V. H. Lorantacéer, bot. Se Loranthacese. Loranthaceæ, Lorantacéer, bot., växtfamilj af serien Santalales bland choripetalerna, omfattande öfver 500 buskar eller mera sillan örter, som lefva som halfparasiter på trädgrenar, hufvudsakligen i tropiska länder; några få arter äro i jorden växande träd. Blommorna äro ho-moioklamydeiska, aktinomorfa, med öfversittande hylle. Bladen äro oftast motsatta, hela och