1115 Lorenzo-Loreto 1116 broder P i e t r o di L., kallade Lorenzetti, italienska målare af Sienaskolan under förra hälften af 1300-talet. Ambrogio är oss bekant endast genom daterade arbeten från 1330- och 1340-talen. Pietros verksamhet infaller enligt urkunder 1309 -48. Dessa konstnärer behärska Sienas målarkonst nära nog i ett helt århundrade och efterbildas mer och mindre slafviskt ända in på 1400-talet. Ambrogio utförde 1337-43 i Sala della Pace i Palazzo pubblico i Siena en intressant freskoföljd med tre symboliska kompositioner: Sienas styrelse, i hvilken förekomma porträtt af stadens äldste, följderna af den goda och den dåliga regeringen med talrika kulturhistoriskt värdefulla drag. Af hans hand finnas dessutom flera andaktsbilder i akademierna i Florens och Siena. Pietro målade fresker i underkyrkan i S. Francesco i Assisi och flera altarbilder, numera bevarade i akademierna i Florens och Siena, i Uffizigalleriet samt kyrkor i Arezzo, Cortona och Rom. Dessa konstnärers stil är på en gång ålderdomligt dekorativ och sträfvande efter liffull verklighet. A- L- R- Lorenzo [låre'ndså]. 1. Don L., kallad Monaco (munken), italiensk målare, f. omkr. 1370, d. omkr. 1425, ingick 1391 som munk i kamal-dulensklostret S. Maria degli Angioli i Florens, nådde 1395 diakon värdigheten, men egnade sig sedermera åt konstnärlig verksamhet utanför klostrets murar. Sannolikheten talar för, att han härstammat från Siena och där mottagit sin tidigaste konstnärliga utbildning. Hans stil kännetecknas af, att den lyckligt förenar det sienesiska och det florentinska 1300-talsmåleriets särdrag, dekorativ linjerytm, och sträfvar efter plastisk verklighet. De tidigaste arbeten vi känna af honom äro några freskorester i klostret S. Maria Angioli och Chiostro degli oblate vid S. Maria Nuova i Florens. Därefter följa Mariabilder med starka spår af sienesiskt inflytande, i Berlin, Siena och Florens. Från 1413 förskrifver sig den storslagna bilden af Marias kröning i Uffizierna. I linjerytm och dekorativ färgfördelning når denna tafla en höjdpunkt af gotisk målarkonst, medan dess understycke med fint berättade händelser ur Benedikts legend genom sitt känsliga ljusdunkel varslar om nyare tider. Afslutningen af konstnärens bana beteckna de tyvärr illa farna freskomålningarna ur Marias historia i CappeJle Bartolini i S. Tri-nitä i Florens. Utom altartaflor och fresker utförde L. äfven miniatyrer i mässböcker. Han tillhör de ypperste målarna i Florens vid tiden för Masaccios epokgörande framträdande. Jfr Osvald Siren, "Don Lorenzo Monaco" (Strass-burg 1905). 2. Florenzo di L., italiensk målare, tillhörande den umbriska skolan, f. i Perugia, verksam sedan 1472, d. före 1520, var efterföljare af Benedetto Bonfigli, men påverkades från Florens, dels af Benozo Gozzoli, dels möjligen af Verrocchio. Pinakoteket i Perugia förvarar ett stort antal arbeten af honom, bl. a. ett tidigt altare från 1472, en Herdarnas tillbedjan från 1487 och en ädelt uppfattad Pietå. Ett sent arbete är en Konungarnas tillbedjan I samma museum. Mot slutet af sitt lif visar konstnären en stark frändskap med sin lärjunge Pinturicchio. Hans taflor ega en glädtig och dekorativ prägel. - 3, Se L o r e n-zetto. 1-2. A. L. R. Lorenzo de' Medici [låre'ndså de mcditji]. Se M e d i c i. Lorenzofloden. Se Saint Lawrence. Lorenzo Marques [låréså märke'j], oriktig skrif-form för Lourenco Marques. Lorenzo Stecchetti [låre'ndså stekke'tti], pseudonym för G u e r r i n i, 0. Loreto flåretå], stad uti italienska prov. An-cona, vid järnvägen Ancona-Brindisi, 4 km. från Adriatiska hafvet. 1,178 inv. (1901; som kommun 8,033 inv.). Biskopssäte, gymnasium och teknisk skola. Staden består af föga mer än en lång smal gata, som är full med bodar för försäljning af rosenkransar, medaljer, krucifix o. s. v. och som leder till stadens torg, Piazza della Madonna. Vid detta ligga stadens förnämsta byggnader: jesuitkollegiet. Palazzo apostolico (nu kungl. palats, på-börjadt 1510 efter Bramantes ritningar) samt den i arkitektoniskt hänseende obetydliga domkyrkan Chiesa della Casa santa, som började byggas 1464 och fullbordades 1587 under Sixtus V, hvars staty står framför den vackra fasaden. I midten af kyrkan står den bekanta Heliga hyddan (Casa santa), hvarom legenden berättar följande. Jungfru Maria föddes och bodde under hela sitt lif i denna hydda. Den förändrades af apostlarna till en kyrka, och kejsarinnan Helena lät efter sin pilgrimsfärd till Nasaret uppföra en basilika, i hvilken gudstjänst förrättades ända till konungariket Jerusalems fall. Hotad med förstöring .af turkarna, fördes den af änglar 1291 från Nasaret tili Tersatto nära Fiume, 1294 till en lagerlund vid Re-canati (nära L.) och 1295 till sin nuv plats. Casa santa, en enkel tegelbyggnad, 8,s m. lång, 3,9 m. bred och 4,2 m. hög, är omgifven af ett marmor-fodral (enligt Bramantes utkast), smyckadt med reliefer af Sansovino, Lombardo m. fl. Det inre bildar en enda kammare med en dörr på norra och ett fönster på västra sidan. I en nisch står en af cederträ skuren, med guld och ädelstenar besatt svart bild af madonnan med barnet. Legenden tillskrifver aposteln Lukas förfärdigandet af detta konstverk, men arbetet själf häntyder på senare hälften af 1400-talet. Pilgrimernas antal uppgick under jesuitordens högsta blomstring till 200,000 årligen, men är nu endast omkr. 50,000. De skatter dessa tillfört kyrkan ansågos förr vara ofantliga, men minskades betydligt af fransmännen under krigen uti Italien på 1790-talet. Legenden om Casa santa synes ha uppkommit, okändt på hvad sätt, i slutet af korstågsperioden och har i mer eller mindre tydliga ordalag erkänts af flera påfvar. - Jfr Bildt, "Anteckningar från Italien" (1896; sid. 207-234). (J. F. N.) Loreto (lårētå], departement i Peru, ö. om Anderna, bildande nordöstra delen af republiken. Stora områden, särskildt af detta dep., äro föremål för tvist mellan Peru och angränsande republiker, Brasilien, Colombia och Ecuador, hvarför departementets norra och östra gränser äro obestämda. Arealen beräknas officiellt till 617,700 kvkm. och folkmängden till 120,000 (1906). De ociviliserade indianerna äro ej många, emedan de täta fuktiga skogarna äro bebodda endast utmed floder och sjöar. Med undantag af den östra