Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lorentz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1115
Lorenzo-Loreto
1116
broder P i e t r o di L., kallade Lorenzetti,
italienska målare af Sienaskolan under förra hälften
af 1300-talet. Ambrogio är oss bekant endast genom
daterade arbeten från 1330- och 1340-talen. Pietros
verksamhet infaller enligt urkunder 1309 -48. Dessa
konstnärer behärska Sienas målarkonst nära nog i
ett helt århundrade och efterbildas mer och mindre
slafviskt ända in på 1400-talet. Ambrogio utförde
1337-43 i Sala della Pace i Palazzo pubblico i
Siena en intressant freskoföljd med tre symboliska
kompositioner: Sienas styrelse, i hvilken förekomma
porträtt af stadens äldste, följderna af den goda och
den dåliga regeringen med talrika kulturhistoriskt
värdefulla drag. Af hans hand finnas dessutom
flera andaktsbilder i akademierna i Florens
och Siena. Pietro målade fresker i underkyrkan
i S. Francesco i Assisi och flera altarbilder,
numera bevarade i akademierna i Florens och Siena,
i Uffizigalleriet samt kyrkor i Arezzo, Cortona och
Rom. Dessa konstnärers stil är på en gång ålderdomligt
dekorativ och sträfvande efter liffull verklighet.
A- L- R-
Lorenzo [låre’ndså]. 1. Don L., kallad Monaco
(munken), italiensk målare, f. omkr. 1370,
d. omkr. 1425, ingick 1391 som munk i
kamal-dulensklostret S. Maria degli Angioli
i Florens, nådde 1395 diakon värdigheten, men
egnade sig sedermera åt konstnärlig verksamhet
utanför klostrets murar. Sannolikheten talar för,
att han härstammat från Siena och där mottagit
sin tidigaste konstnärliga utbildning. Hans stil
kännetecknas af, att den lyckligt förenar det
sienesiska och det florentinska 1300-talsmåleriets
särdrag, dekorativ linjerytm, och sträfvar efter
plastisk verklighet. De tidigaste arbeten vi känna
af honom äro några freskorester i klostret S. Maria
Angioli och Chiostro degli oblate vid S. Maria
Nuova i Florens. Därefter följa Mariabilder med
starka spår af sienesiskt inflytande, i Berlin,
Siena och Florens. Från 1413 förskrifver sig den
storslagna bilden af Marias kröning i Uffizierna. I
linjerytm och dekorativ färgfördelning når denna
tafla en höjdpunkt af gotisk målarkonst, medan dess
understycke med fint berättade händelser ur Benedikts
legend genom sitt känsliga ljusdunkel varslar om nyare
tider. Afslutningen af konstnärens bana beteckna de
tyvärr illa farna freskomålningarna ur Marias historia
i CappeJle Bartolini i S. Tri-nitä i Florens. Utom
altartaflor och fresker utförde L. äfven miniatyrer i
mässböcker. Han tillhör de ypperste målarna i Florens
vid tiden för Masaccios epokgörande framträdande. Jfr
Osvald Siren, "Don Lorenzo Monaco" (Strass-burg 1905).
2. Florenzo di L., italiensk målare, tillhörande den
umbriska skolan, f. i Perugia, verksam sedan 1472,
d. före 1520, var efterföljare af Benedetto Bonfigli,
men påverkades från Florens, dels af Benozo Gozzoli,
dels möjligen af Verrocchio. Pinakoteket i Perugia
förvarar ett stort antal arbeten af honom, bl. a. ett
tidigt altare från 1472, en Herdarnas tillbedjan från
1487 och en ädelt uppfattad Pietå. Ett sent arbete är
en Konungarnas tillbedjan I samma museum. Mot slutet
af sitt lif visar konstnären en stark frändskap med
sin lärjunge Pinturicchio. Hans taflor ega en
glädtig och dekorativ prägel. - 3, Se L o r e n-zetto.
1-2. A. L. R.
Lorenzo de’ Medici [låre’ndså de mcditji]. Se M e d
i c i.
Lorenzofloden. Se Saint Lawrence.
Lorenzo Marques [låréså märke’j], oriktig skrif-form
för Lourenco Marques.
Lorenzo Stecchetti [låre’ndså stekke’tti], pseudonym
för G u e r r i n i, 0.
Loreto flåretå], stad uti italienska prov. An-cona,
vid järnvägen Ancona-Brindisi, 4 km. från
Adriatiska hafvet. 1,178 inv. (1901; som kommun
8,033 inv.). Biskopssäte, gymnasium och teknisk
skola. Staden består af föga mer än en lång smal gata,
som är full med bodar för försäljning af rosenkransar,
medaljer, krucifix o. s. v. och som leder till
stadens torg, Piazza della Madonna. Vid detta ligga
stadens förnämsta byggnader: jesuitkollegiet. Palazzo
apostolico (nu kungl. palats, på-börjadt 1510 efter
Bramantes ritningar) samt den i arkitektoniskt
hänseende obetydliga domkyrkan Chiesa della Casa
santa, som började byggas 1464 och fullbordades
1587 under Sixtus V, hvars staty står framför den
vackra fasaden. I midten af kyrkan står den bekanta
Heliga hyddan (Casa santa), hvarom legenden berättar
följande. Jungfru Maria föddes och bodde under hela
sitt lif i denna hydda. Den förändrades af apostlarna
till en kyrka, och kejsarinnan Helena lät efter sin
pilgrimsfärd till Nasaret uppföra en basilika, i
hvilken gudstjänst förrättades ända till konungariket
Jerusalems fall. Hotad med förstöring .af turkarna,
fördes den af änglar 1291 från Nasaret tili Tersatto
nära Fiume, 1294 till en lagerlund vid Re-canati (nära
L.) och 1295 till sin nuv plats. Casa santa, en enkel
tegelbyggnad, 8,s m. lång, 3,9 m. bred och 4,2 m. hög,
är omgifven af ett marmor-fodral (enligt Bramantes
utkast), smyckadt med reliefer af Sansovino, Lombardo
m. fl. Det inre bildar en enda kammare med en dörr
på norra och ett fönster på västra sidan. I en nisch
står en af cederträ skuren, med guld och ädelstenar
besatt svart bild af madonnan med barnet. Legenden
tillskrifver aposteln Lukas förfärdigandet af detta
konstverk, men arbetet själf häntyder på senare
hälften af 1400-talet. Pilgrimernas antal uppgick
under jesuitordens högsta blomstring till 200,000
årligen, men är nu endast omkr. 50,000. De skatter
dessa tillfört kyrkan ansågos förr vara ofantliga,
men minskades betydligt af fransmännen under krigen
uti Italien på 1790-talet. Legenden om Casa santa
synes ha uppkommit, okändt på hvad sätt, i slutet af
korstågsperioden och har i mer eller mindre tydliga
ordalag erkänts af flera påfvar. - Jfr Bildt,
"Anteckningar från Italien" (1896; sid. 207-234).
(J. F. N.)
Loreto (lårētå], departement i Peru, ö. om Anderna,
bildande nordöstra delen af republiken. Stora områden,
särskildt af detta dep., äro föremål för tvist
mellan Peru och angränsande republiker, Brasilien,
Colombia och Ecuador, hvarför departementets norra
och östra gränser äro obestämda. Arealen beräknas
officiellt till 617,700 kvkm. och folkmängden till
120,000 (1906). De ociviliserade indianerna äro ej
många, emedan de täta fuktiga skogarna äro bebodda
endast utmed floder och sjöar. Med undantag af den
östra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
