Lornjera, Lornjettera (fr. lorgner), betrakta någon (nyfiket och näsvist) genom lornjett (se d. o.). Lornjett, fr. lorgnette, ögonglas utan bågar. Lornjetten har antingen två glas (dubbellornjett) eller endast ett glas (enkellornjett l. monokel). Lornjetten, som hufvudsakligen används af damer, hålles med ett handtag, som tillika tjänar som slida för glasen. Om dubbellornjett med fjäder se Binokel. Lornjettera. Se Lornjera. Lornsen, Uwe Jens, slesvig-holsteinsk politiker, f. 18 nov. 1793 på frisiska ön Sild, d. 13 febr. 1838 (genom själfmord), blef 1816 student och studerade 1818--19 i Jena, där han slöt sig till den ytterligt revolutionära "burschenschaft". 1820 tog han juridisk examen i Kiel och blef 1821 anställd i slesvig-holsteinska kansliet i Köpenhamn, 1826 byråchef där och fick 1830 kansliråds titel samt utnämndes s. å. till "landfoged" på Sild. Utprägladt tysk till sinnelag och tankegång och påverkad af julirevolutionen, ville han väcka en rörelse i Slesvig och Holstein för en fri demokratisk författning, fullständigt oafhängig af konungariket Danmark. Hans flygblad Über das verfassungswerk in Schleswig-Holstein (5 nov. 1830) väckte ej ringa uppseende och framkallade en rad småskrifter, både för och emot, dock utan att väcka någon verklig folkstämning till lif. Regeringen lät fängsla och åtala honom, och i maj 1831 dömdes han till ämbetets förlust och ett års fängelse af mycket mild art. Genom sitt uppträdande hade han dock skrämt regeringen till den grad, att den lofvade upprätta provinsialständer och 1832 t. o. m. gaf de två hertigdömena gemensam regering och högsta domstol; så till vida har han väsentligen främjat slesvig-holsteinismens utveckling. 1833 reste han till Brasilien för att söka lindring för en obotlig och plågsam sjukdom, men utan resultat, och 1837 återvände han till Europa och bosatte sig i Schweiz. 1841 utgafs en större efterlämnad skrift, Die unionsverfassung Dänemarks und Schleswig-Holsteins, där han i skarp motsats till sitt första försök gjorde sig till språkrör för den historiska doktrinen om en gemensam tronföljd för de två hertigdömena. Många af hans landsmän anse honom dock för politisk martyr med en vidtskådande siarblick. Se K. Jansen, "U. J. L." (1872), och Th. Graae, "U. J. L." (1891). ^{E. Ebg.} Lorrain [lårä'], Claude. Se Gellée. Lorrain [lårä'], Jean, författarnamn för franske skriftställaren Paul Duval, f. 9 aug. 1856 i Fécamp, d. 1 juli 1906, författade diktsamlingar och sedeskildrande romaner, t. ex. Très Russe (1886), Monsieur de Phocas (1901), Le vice errant (1902), M. de Bougrelon (1903) och La maison Philibert (1904), samt pantomimer, baletter m. m. Han medarbetade i "Écho de Paris", "Journal" m. fl. tidningar, ofta under märket Raitif de la Bretonne. Se arbeten om L. af Gaubert (1905) och Normandy (1907). Lorraine [lår<over>ä</over>n], fransk namnform för Lothringen (se d. o.). Lorraine [lår<over>ä</over>n], Charles Eugène de. Se Lambesc. Lorride (isl. Hlórriði, Hlóriði), nord. myt., ett af guden Tors binamn. Lorris [lår<over>i</over>], Guillaume de. Se Franska litteraturen, sp. 1195. Lorsch, köping i hessiska prov. Starkenburg, ö. om Worms. 4,479 inv. (1905). Tobaksindustri. Det forna furstliga abbotstiftet L., en gång ett af de rikaste i Tyskland, grundlades på 760-talet och förstördes 1621. I klosterkyrkan, hvaraf endast några få kvarlefvor återstå, ligga den bajerske hertigen Tassilo II, konung Ludvig den tyske och hans son Ludvig den unge begrafna. Enligt Nibelungenlied blef också Siegfried begrafven i L. (^{J. F. N.}) Lort, metall., en vid härdsmide och kopparsmältning ofta förekommande benämning på slaggen. ^{C. A. D.}* Lorthet [lårt<over>ä</over>], ort i dep. Hautes-Pyrénées i Frankrike, bekant för de rika fynd från slutet af den äldre stenåldern (magdalénien samt börjande azilien), som där gjorts i en grotta af ingenjör Piette. Särskildt ha anträffats harpuner af ren- och hjorthorn. Vidare ha hittats djurbilder, ristade i skiffer och ben. Ett verkligt konstverk är en s. k. kommandostaf med gravyrer, framställande hjortar och laxfiskar. ^{T. J. A.} Lortskrika, provinsbenämning på nötskrikan. <img r>

Lortzing [lå'rts-], Gustav Albert, tysk tonsättare, f. 1801 i Berlin, d. där 1851, komponerade tidigt och lärde under sin faders kringflackande skådespelarlif spela åtskilliga orkesterinstrument samt uppträdde i barnroller. 1824 fick han i Köln upp sin första opera, Ali Pascha von Janina. 1826 erhöll han engagemang vid hofteatern i Detmold, och 1833 öfvergick han till Leipzig såsom tenorist. Efter några mindre framgångar som tonsättare lyckades han vinna en afgjord sådan med sin opera Die beiden schützen (1835), och hans därpå följande Zar und zimmermann (1837) banade sig väg till de flesta europeiska scener ("Czar och timmerman", 1843). En del senare operor misslyckades, men Der wildschütz (1842; "Tjufskytten", 1849) slog åter igenom och blef ansedd som hans bästa och originellaste verk. Äfven Undine (1845), Der waffenschmied (1846; "Vapensmeden", 1885) m. fl. funno väg till flera scener. Ett par anställningar som teaterkapellmästare i Leipzig slutade med brytningar med direktionen, och L. förde därefter med sin familj en kringflackande, osäker existens, till dess han dog som kapellmästare vid Friedrich-Wilhelmstädtisches theater i Berlin. Utrustad med ovanligt intagande personliga egenskaper, ädel till karaktären och städse framåtsträfvande som konstnär, förde han dock under sina senare år ett af motgångar och afundsmäns ränker förbittradt lif, måste kämpa med armod och fann ingen honom värdig anställning, medan hans operor utgjorde allmänhetens förtjusning och beredde teateregarna ansenliga inkomster. L. var sedan Dittersdorf