Förvaltningen af sjöärendena och uppdrogs åt ett nyinrättadt ämbetsverk, Lotsstyrelsen, åt hvilken jämväl anförtroddes handhafvandet af lifräddningsväsendet. Lotsstyrelsen har sedermera flera gånger omorganiserats och instruktioner för densamma utfärdats 15 febr. 1881, 30 nov. 1888, 14 okt. 1898 och 13 dec. 1907, med ändring 23 april 1909. Enligt den sistnämnda instruktionen har Lotsstyrelsen öfverinseendet öfver lotsverket (se d. o.) samt har till åliggande att vaka däröfver, att lotsverket tillhörande inrättningar och anstalter af alla slag behörigen vidmakthållas samt att de säkerhetsanstalter för sjöfarten, som af kommuner, korporationer eller enskilda blifvit med vederbörligt tillstånd inrättade, varda i fullständigt skick underhållna och ordentligen betjänade; att med uppmärksamhet följa de förhållanden, som betinga utvidgning eller förändring af ifrågavarande inrättningar och anstalter samt därom besluta eller, i vissa fall, öfverlämna frågan till K. M:ts pröfning; att utfärda lotstaxor; att förvalta de för lots- och fyrinrättningen samt för lifräddningsanstalterna anvisade medlen; att bestämma ang. utprickning och belysning af allmänna farleder och hamnar i riket m. m. Lotsstyrelsen utgöres af en chef med (sedan 1888) titeln generallotsdirektör (han kallades förut lotsdirektör) samt 3 ledamöter, af hvilka en är öfverfyringenjör och chef för fyringenjörkontoret, en chef för lotsbyrån och en chef för kanslibyrån. Dessutom finnes i styrelsen en extra ledamot, som har sig anförtrodd handläggningen af ärenden rörande kustsignalväsendet m. m. Vid Lotsstyrelsen äro anställda som tjänstemän af andra graden 2 fyringenjörer, 1 sekreterare och 1 kamrerare samt af första graden: 1 verkmästare, 1 materialförvaltare, 1 registrator, 2 revisorer och 1 kassör. Vid de nuv. (1912) befattningsinnehafvarnas afgång skola dock kamrerar- och kassörsbefattningarna sammanslås till en tjänst. Styrelsen eger dessutom att i mån af behof anställa extra fyringenjörer, andra tekniska biträden, amanuenser, e. o. tjänstemän och vaktbetjänte. Generallotsdirektören, öfverfyringenjören och chefen för kanslibyrån utnämnas af K. M:t. Chefen för lotsbyrån förordnas af K. M:t på viss tid eller tillsvidare, men kan efter minst 3 års tjänstgöring af generallotsdirektören anmälas till erhållande af nåd. fullmakt. Öfriga befattningar sökas och tillsättas i sedvanlig ordning, hvarvid fyringenjörerna, sekreteraren och kamreraren erhålla k. fullmakt, fyringenjör dock först sedan han i 2 år tjänstgjort som extra eller t. f. fyringenjör, och öfriga ord. tjänstemän af Lotsstyrelsen utfärdad fullmakt, verkmästaren dock först sedan han på förordnande uppehållit befattningen i 2 år. U. G. Lotstaxa. Se Lotspenningar. Lotstvång. Se Lotsverket. Lotsverket, sammanfattningen af lots- och fyrinrättningarna samt lifräddningsanstalterna för skeppsbrutna å rikets kuster jämte den till samma inrättningar hörande personalen. Under medeltiden utöfvades lotsyrket i Sverige af hvem som helst mot ersättning enligt öfverenskommelse. I flera stadslagar förekommo dock stränga ansvarsbestämmelser för "ledsagare", som satte fartyg på grund eller visade sig vara okunniga om vägen. I Kalmar fanns ett särskildt gille eller skrå af "styrmän", hvilket skrå bestridde långlotsning till Köpenhamn, Lybeck, Danzig, Stockholm m. fl. orter; detta skrå var så högt ansedt, att t. o. m. frälsemän sökte och vunno inträde i detsamma. Gustaf Vasa ålade allmogen vid kusterna att aflöna "styrmän" (se Lotshemman) för rikets örlogsskepp. För den allmänna sjöfartens behof fanns dock ingen ordnad lotsinrättning förrän under senare hälften af 1600-talet. Genom 1667 års sjölag infördes s. k. lotstvång, i det att sjöfarande förklarades skyldiga att anlita lots för sin vägledning, hvarjämte genom flera andra förordningar stadgades förbud för "besökare" (tjänstemän) vid sjötullen och andra att lotsa. Några år senare fick lotsväsendet sin första stadgade organisation genom inrättandet af lotsdirektörsämbetet. Urspr. medförde lotsverket inga kostnader för staten, emedan lotsarna erhöllo sin aflöning dels af lotshemmanen, dels genom sin förtjänst på lotsningen, samt allmogen i kusttrakterna allt intill 1827 hade till åliggande att bekosta farledernas utprickning i stället för den väghållningsskyldighet, som ålåg allmogen i öfrigt. I k. br. af 12 jan. 1757 förklarades, att "Kronan aldrig varit och dädanefter aldrig kunde blifva" belastad med kostnaderna för prickar. Dessutom bekostades de få fyrar, som i forna tider funnos, af enskilda personer, som därför egde att uppbära afgift af passerande fartyg. Då det sedermera befanns nödvändigt, att staten underhöll fyrar och sjömärken på land, tillkom fyr- och båkafgiften (se d. o.), hvilken, såsom en beskattning ålagd en viss näring till dess egen nytta, alltid varit ställd till K. M:ts fria disposition, dock endast för lotsverkets ändamål. Ofvannämnda afgifter, som inkasseras genom tullverkets försorg, tillförde 1910 lotsverkets kassa omkr. 1,850,000 kr. Ehuru fyr- och båkafgiften urspr. var afsedd att användas till uppförande och underhåll af fyrar och båkar m. m., har under senare tider omkr. 1/4 af densamma årligen användts för lotsväsendet, lifräddningsstationerna och utprickningen. Ang. lotsverkets organisation och hufvudsakliga verksamhet äro stadganden meddelade dels i den s. k. lotsförordningen (se d. o.), dels i tjänstgöringsreglementet för lotsverket, bägge af 15 febr. 1881. Lotsförordningen reglerar förhållandena mellan lotsverket och den allmänna sjöfarten beträffande afgifter, skyldigheter m. m. Tjänstgöringsreglementet bestämmer den vid lotsverket anställda personalens allmänna åligganden och dess förhållanden till lotsverkets öfverstyrelse, Lotsstyrelsen (se d. o.). Fr. o. m. 1905 äro rikets kuster och närliggande farvatten med afseende på där belägna lots- och fyrplatser samt lifräddningsstationer indelade uti 6 lotsdistrikt. Distrikten ha nedanstående benämningar och utsträckning: Öfre norra lotsdistriktet, omfattande kusterna af Norrbottens och Västerbottens län; Nedre norra l., omfattande kusterna af Västernorrlands, Gäfleborgs och Uppsala län samt af Stockholms län intill Väddö sockens norra gräns: Mellersta l., omfattande Stockholms skärgård med tillhörande kuster från Väddö sockens norra gräns till gränsen mellan Bälinge och Tystberga socknar i Södermanlands län, sjöarna Mälaren och