1149 Lotteri 1150 vudformer: klasslotteriet och nummerlotteriet. Vid Uasslotteriet - äfven kalladt holländska lotteriet på grund däraf, att det hufvudsakligen fått sin utbildning i Holland, hvarest det med synnerlig ifver bedrifvits - äro insatser och vinster till såväl antal som storlek på förhand bestämda. Dock säljas icke allenast hela, utan äfven halfva, fjärdedels och åttondels lotter. Dragningen försiggår dessutom icke på en gång, utan i flera terminer ("klasser"), och spelaren eger därvid att i vissa stadgade andelar inbetala sin insats eller ock att, med af bry tände häraf, afstå från spelets fortsättande. Därigenom att den eller de största vinsterna sparas till den sista dragningen, eggas dock spelarna att hålla ut till slutet. Sammanräknade uppgå vinsterna till samma belorn) som de salu-bjudna lotternas försäljningssumma, och såsom spelande för osålda lotter ingår lotteriets anord-nare. Genom afdrag af vissa procent stundom ända till 20, på de utfallande vinsterna betäcker den senare icke allenast sina förvaltningskostnader vid lotterirörelsen, utan bereder sig därjämte en ansenlig vinst. - Nummerlotteriet, tidigast förekommande i Genua, hvarför det äfven plägar kallas genuesiska lotteriet, är till sin uppkomst och utbildning att leda tillbaka till de regler, som fordom iakttogos vid förnyelse af stadens råd. Därvid ID gingo nämligen fem nya ledamöter; och då dessa i sista hand utsagos på det sätt, att ur 90 namn 5 utlottades, gaf detta anledning till vadslagning. I öfverensstämmelse med detta lotteris historiska traditioner, har spelaren här endast att välja mellan numren l till och med 90, och bli vid dragningen 5 nummer uttagna. Men inom vissa stadgade maximi- och minimigränser eger spelaren att på de af honom tagna numren våga, hvilken insats han vill. Huruvida dragningen skall lämna honom vinst eller nit, beror därpå, om bland de dragna numren det eller de af honom valda återfinnas. Detta är det enklaste spelsättet (enkelt utdrag). Men äfven andra gifvas. Spelaren kan nämligen icke blott hålla på ett visst nummer, utan äfven på dess utkommande i en viss ordning, således som det första, det andra etc. (bestämdt utdrag). Ytterligare kan han icke allenast spela på flera särskilda nummer hvar för sig, utan äfven våga sin insats på att vid dragningen två (amb), tre (tern), fyra (kvatern) eller fem (kvintern) bestämda nummer på en gång skola utkomma, och det vare sig utan eller med angifvande af en viss ordning dem emellan (enkel och bestämd amb, tern etc.). Genom erläggande af flera särskilda insatser bereder sig spelaren dessutom rätt att samtidigt fresta flera af dessa olika slags spelsätt. Vinsterna ut?å i förhållande till storleken af insatserna, nämligen så, att de senare mångdubblas efter vissa i lotteriplanerna tillkännagifna normer. Härvid ökas naturligtvis vinsterna, allteftersom sannolikheterna med det valda spelsättet ställa sig för spelaren mindre fördelaktiga. Vinsterna äro alltså vid bestämdt utdrag högre än vid enkelt och stegras, allteftersom spelaren i st. f. att spela på allenast ett nummer för sig gör sin insats på amb, tern, kvatern ellei kvintern. Den förespeg-lade vinsten ställer sig dock alltid vida under hvad den enligt sannolikhetsberäkningen rätteligen borde vara. Här, liksom vid klasslotteriet, offentliggöres dragningens resultat genom lotterianordnaraas försorg (lotterilistor). Lotterier synas icke ha varit alldeles obekanta för en äldre tids samfund. Åtminstone veta vi, att vid saturnaliefesterna i Kom något liknande förekommit. Under romerska kejsardömets dagar anordnade flera af kejsarna, bl. a. Nero och He-liogabalus, vid firandet af större fester lotterier för folket. De moderna lotteriernas uppkomst förskrif-ver sig dock närmast från den senare medeltiden. Särskildt gäller detta i fråga om förutnämnda penninglotterier. I början voro lotterierna, i synnerhet penninglotterierna, dock ej särdeles väl sedda af statsmyndigheterna. De första medgif-vanden, som gjordes af de senare, egde rum i form af undantag, som för tillfället beviljades till förmån för bestämda välgörande eller nyttiga ändamål. Så skedde i England 1569 samt i Frankrike 1539 och 1572. Senare sökte dock regeringarna att draga en mera stadig fördel af penninglotterierna. Det tilläts nämligen att upprätta sådana, som voro afsedda att bestå för en längre framtid. Detta skedde dels till uppmuntran af vissa som allmännyttiga ansedda företag, dels mot en viss till statskassan ingående afgift. Ja mot slutet af 17CO-talet blef det alltmera allmänt, att staterna för egen räkning upprättade penninglotterier i form af statsanstalter. På grund af den fördärfbringande verkan, som lotterispelet utöfvar i moraliskt hänseende, i synnerhet på den fattigare befolkningen, ha dock i nyare tider yppats sträfvanden att helt och hållet af skaffa lotterierna, framför allt penninglotterierna. Denna rörelse har i främsta rummet vändt siff mot nummerlotteriet. Detta, af genue-serna 1620 första gången bedrifvet som statsanstalt och af dem efter hand infördt på en mängd platser, blef slutligen just den form, hvarunder statslotterierna allmännast förekommo. Att det härvid föredrogs, berodde därpå, att det genom sin inrättning både framlockade äfven de minsta besparingar och tillät nästan obegränsade insatser, hvartill ytterligare kom, att det, under fördöljande af de spelandes ringa utsikter till ett lyckligt utfall af spelet, för en dylik händelse ställde ofantliga vinster i utsikt och sålunda kraftigt eggade spel-ifvern. Men just på grund af dessa omständigheter var det också nummerlotteriets öde att i främsta rummet falla för ifrågavarande reformatoriska rörelse. Mångenstädes har man dock ei stannat därvid, utan under upphäfvande af bestående statslotterier öfver dem uttalat en förkastelsedom utan afseende på deras form (i Endand 1826, i Belgien 1830 och i Frankrike 1836). I sammanhang härmed har man utfärdat ett allmänt förbud mot att hålla lotteri till allmänhetens begagnande samt låtit det bero på myndigheterna att för särskildt fall medge undantag. Dylik tillåtelse skall då allenast lämnas till understödjande af nyttigt eller välgörande företag, hvarförutom ofta ytterligare förordnats, att det i allt fall icke må ske till förmån för penninglotterier. Där man på grund af äldre privilegier eller andra omständigheter åter låtit lotteriet och särskildt penninglotteriet bestå, påträffas likväl dels stränga straffbestämmelser såväl mot dem, hvilka inbjuda till deltagande i utländska lotterier, som äfven stundom mot dem, hvilka spela på dessa, dels ock stadganden om be-