1155 Lotusträd-Lotze 1156 s. k. p a l m k a p i t ä l e t, i hvilket den flikiga kalken bildas af en krans lätt antydda palmblad, äro åtskilliga yngre, till en del ganska vackra ka- Fig. 1. Tidigt lotus-kapital, slutet. Fig. 2. Öppet lotuskapitäl. pitälbildningar, där de särskilda bladen i kalken äro plastiskt utförda, stundom i flera hvarf öfver hvarandra. Upk.* Lotusträd (grek. lotofs], bot. Se Z i z y p h u s. Lotz [lå'ts], Karoly, ungersk målare, f. 1833, d. 1904, var lärjunge af Wienmålaren K. Rahl, som han biträdde i utförandet af fresker i grekiska kyrkan och arsenalen. Han utförde tills, med M. Than fresker ur ungerska sagor i trapphuset till en festlokal samt, för egen del, en fris i Nationalmuseets vestibul med ämnen ur Ungerns historia, vidare fresker i vet. akad., i Hofburg, parlamentshuset och Matthiaskyrkan, allt i Budapest. G~s N. Lotze [lå'tse], Rudolph Herman n, tysk filosof och fysiolog, f. 21 maj 1817 i Bautzen, d. l juli 1881, tog 1838 såväl den medicinska som den filosofiska doktorsgraden vid Leipzigs universitet och vardt 1842 e. o. professor i filosofi där, 1844 ord. professor i Göttingen (efter Herbart) och 1881 i Berlin. I All-fjemeine pathologie und therapie als mechani-sche naturwissenschaf-ten (1842; 2:a uppl. 1848), Allgemeine phy-siologie des körperli-chen lekens (1851) och Medizinische psychologie öder physiologie der seele (1852; ny uppl. 1896) häfdade L. med djärf följdriktighet de mekaniska lagarnas undantagslösa giltighet äfven inom den organiska världen och själslifvet samt förvisade till hjärnspökenas område den schellingska satsen om en särskild "lifskraft". Af hans filosofiska arbeten må anföras Mikrokosmus. Ideen zur natur g eschichte und geschichte der menschheit (3 bd, 1856-64; bd l 5:e uppl. 1896), L:s hufvud-arbete, System der philosophie (I. Lcgik, 1874, 2:a uppl. 1880; II. Metaphysik, 1879, 2:a uppl. 1884) och Grundziige (1881-84; uppteckningar efter hans föreläsningar öfver filosofiens skilda områden). Hans Kleinere schriften utgåfvos 1885-91 i 3 bd af Peipers. L., hvars skrifter äro i hög grad väckande och innehållsrika, betraktas af mången i Tyskland och England som senare tidens ypperste filosof. Med exakt, fullt vetenskaplig metod förenar han öfverlägsen framställningskonst. Han fattar begreppet mekanism i vidsträcktare bemärkelse än sina föregångare och förstår därmed sammanfattningen af alla lagar, som råda i fenomenvärlden. Men naturmekanismen synes honom icke berättigad som afslutande världsåskådning; den är ej mål, utan medel för genomförandet af de andliga lagar, som behärska allt varande. Mekanismen är, så lärde L., underordnad ett system af värdefulla etiska ändamål, och verkligheten är ett efter en betydelsefull plan ordnadt helt. Han betecknar denna sin ståndpunkt som teleologisk idealism. L. tillmäter själens upplefvade erfarenheter afgörande vikt. För att fylla det absolutas tomma idé måste man tillgripa människohjärtats längtan och aningar, våra känslors innehåll, konstens syftning och den religiösa trons grundläror. Sålunda härleder L. metafysiken ur etiken och sträfvar att uppvisa ett högst ideellt lifsinnehåll som det väsentliga i all verklighet. Han kommer till den slutföljd, att en personlig gudom, som är det lefvande goda och varandets urkälla (den universella substansen), har vid skapandet och upprätthållandet af världen frivilligt valt vissa former och lagar, genom hvilka hans verks ändamål nås. Intet är verkligt utom Guds lefvande ande och den värld af lefvande andar, som uppkomma ur denna urmonad. All verklighet är besjälad; öfverallt finnas lif och medvetande, endast i skilda grader af fullkomlighet; då människoanden är den enda verklighet, hvars inre väsen vi fullt begripa, måste vi redan därför söka fatta alla andra reala väsen i analogi med honom, d. v. s. som förnimmande, sträfvande och kännande väsen. Alla ändliga väsen äro immanenta i Gud, utgöra föränderliga moment i den universella substansens s j älf utveckling. Yid frågan, huruvida hvarje skapad själ är odödlig, anmärker L., att endast det varar evigt, hvars värde och betydenhet göra det till ett bestående led i världsordningen. - Hvad skapelsens enkla element beträffar, är L. böjd för att antaga väsentligen olika . urbeståndsdelar, förenade till oupplösliga atomer så, att styrkan af valfrändskapen emellan den enskilda atomens delar icke öfverbjudes af någon annan valfrändskap. Nämnda urbeståndsdelar fattar han som icke utsträckta, öfversinnliga väsen, hvilka från bestämda punkter af rummet genom sina krafter behärska ett bestämdt mått af utsträckning, utan att dock i egentlig mening utfylla det. Om nu en organisms atomer tänkas ega inre, själsartadt lif med egendomliga förnimmelser, samlas de senare till en totalbild först genom