1157 Loubat-Loudon 1158 kroppens själ, som är organismens härskande monad. Själ och kropp äro till sitt väsen likartade. Den förra verkar T)å den senare, försåvidt denna är ett system af öfversinnliga, med själen själf komparabla väsen, som endast genom sin förening ge sken af materie. Hvarje stöt och tryck i den lekamliga världen är blott det fenomenella uttrycket för en andlig växelverkan emellan ämnena. Ingenting bringas utifrån in i själen, och hvarje kroppens inverkan är endast en signal, vid hvars inträdande själen till följd af sin natur frambringar vissa inre tillstånd i sig själf. - Från samma idealistiska principer utspinner L. sina mycket skarpsinniga undersökningar om rummet. Mest originell är han därvid i sin teori om lokaltecken, d. v. s. de hjälpmedel själen använder för att i sin ideella rumvärld noggrant lokalisera sina färg- och känselsensationer, så att den därigenom uppkommande åskådningsbilden motsvarar sitt yttre föremål (se Lokaltecken). -. I likhet med Herbart definierar L. filosofien som ett försök att ombilda de begrepp, som erfarenheten skänkt oss. Därmed ställer han sig i opposition såväl mot Fichtes, Schellings och Hegels anspråk på att vinna absolut, objektiv kunskap som ock mot den ny-kantska skolans ensidiga sysslande med kunskapsteoretiska undersökningar. Till sin anda har emellertid L:s filosofi mera gemensamt med den idealistiska riktningen än med Herbarts kalla formalism. De varaktigaste intryck har dock L. tagit från Leibniz, hvars sannskyldige efterföljare han i själfva verket är. Jämväl som estetiker var L. framstående, och hans Geschichte der ästhetik in Deutschland (1868) innehåller skarpsinnig kritik och bärande tankar icke minst på den musikaliska estetikens område. Se arbeten öfver L. af Pfleiderer (2:a uppl. 1884), Caspari (2:a uppl. 1894), E. von Hartmann (1888), Falcken-berg (I, 1901) och K. K. Geijer (se d. o., sp. 865). Loubat [loba7], Joseph Florimond, hertig af L., amerikansk mecenat, f. 1831 i New York .af franska föräldrar, vardt 1847 bachelier és lettres i Paris, var i många år konsulattjänsteman där, utnämndes 1888 af påfven till grefve och 1894 till hertig. L. har varit en utomordentligt frikostig vetenskaplig mecenat, som under-stödt upptäcktsresor, bekostat utgifningen af arbeten och upprättat professurer i amerikanistik. Flera akademier ha af honom fått donationer för utdelande af pris (s. k. Loubatska pris] för framstående arbeten rörande Amerika. Äfven Sverige har erhållit en sådan donation (se Vitterhets historie och antikvitetsakademien). 1903 kallades han till utländsk led. af nämnda akad. Loubatska priset (se Loubat), i Sverige. Se Vitterhets historie och antikvitetsakademien. Loubet flobä', i Syd-Frankrike lobä'tt], F r a n-pois Em il e, president i franska republiken, f. 31 dec. 1838 i Marsanne (dep. Dröme), studerade juridik, blef juris doktor och praktiserande advokat i-Montélimar, där han 1871 valdes till mar och medlem af departementets generalråd, hvari han flera gånger var ordförande. Utan motkandidat valdes L. 1876 till medlem af deputeradekammaren och slöt sig till republikanska vänstern, om- valdes 1877 mot en bonapartistisk medtäflare och 1881 utan motkandidat. S. å. invaldes han i senaten. Hans stora begåfning, politiska smidighet och oratoriska talang gjorde honom snart till en af de ledande politikerna. 12 dec. 1887-3 apr. 1888 var han minister för allmänna arbeten i Ti-rards första ministär, och 29 febr. 1892 efterträdde han Freycinet som konseljpresident och inrikesminister under synnerligt vanskliga förhållanden. Flera anarkistdåd, expeditionen till Dahomey, oroande socialistkongresser, arbetarorolig-heterna i Lens och Liévin, den stora strejken i Carmaux m. m. inträffade under hans ministertid, en af de bryd-sammaste epokerna i tredje republikens historia. L. förstod dock att på ett erkändt opartiskt sätt sköta sin svåra post. 6 dec. 1892 afgick han som konseljpresident, men bibehöll inrikesministerportföljen under sin efterträdare Ribot. Panamaaffären störtade honom på grund af hans vältaliga försvar för den skarpt anfallne Rouvier (se d. o.), och 10 jan. 1893 afgick han. 1894 omvaldes han till senator i dep. Dröme samt blef president för de viktiga tull- och finanskommissionerna och 1896 för senaten. Efter Felix Faures död valdes L. till franska republikens president 18 febr. 1899 af nationalförsamlingen i Versailles med 483 röster af 812 godkända, hvaraf 279 tillföllo hans förnämste motkandidat Méline. Som president intog han en strängt konstitutionell hållning. Hans resa sjö-ledes 1902 (på tsarens inbjudning) till Ryssland, där han i Petersburg blef ytterst sympatiskt mottagen, bekräftade det fransk-ryska förbundets existens, och hans öfriga resor, såsom till Tunisien och Algeriet 1903, till London s. å. och till Rom 1904 samt till Madrid 1905, voro viktiga led i Frankrikes nya allianssystem. L:s flärdlösa och nobla uppträdande vid de olika hofven förskaffade såväl honom som hans land öfverallt de hjärtligaste sympatiyttringar från folkets sida. Afböjande åter-val, afgick han från sin post 18 febr. 1906 och har sedan ej lämnat privatlifvets lugn. E. A-t. Loud., vid växtnamn förkortning för J. C. Loudon (se denne). Loudéac [lodea'k], arrondissemangshufvudstad i franska dep. Cötes-du-Nord (Bretagne). 2,376 inv. (1901; som kommun 5,782 inv.). Linneväfveri; ciderberedning. J- F. N. Loudon [laVdn], en gren af den gamla skotska ätten Campbell. Se Campbell III, sp. 1052. Loudon, G. E. v o n. Se L a u d o n. Loudon [läVden]. John Claudius, skotsk trädgårdsanläggare, författare, f. 1782, d. 1843, utbildade sig till trädgårdsman och företog vidsträckta resor för att studera sitt yrke. Han gjorde sig mest känd som en synnerligen flitig författare af trädgårdslitteratur. Sålunda behandlade han i flera arbeten konstruktion af växthus och skref flera arbeten om trädgårdsanläggningskonst. Största