1189 Lovisa 1190 de landtliga lustslotten, i synnerhet det af henne högt älskade Drottningholm. Medel till de dyrbara festerna bereddes genom det härskande partiets bevågenhet. Genom födelsen af prins Gustaf (1746) samt senare af prinsarna Karl (1748) och Fredrik Adolf (1750) och af prinsessan Sofia Albertina (1753) förbands hon närmare med nationen, som tycktes genomströmmad af en nyväckt konungskhet. För hoppet hägrade en lysande framtid, i det hennes lifliga inbillningskraft f öre-speglade henne, att ständerna frivilligt skulle öka konungens maktbefogenheter. Däruti skulle hon dock grymt gäckas. Då Adolf Fredrik 1751 uppsteg på tronen, befunnos hattarna alls icke villiga att infria sina löften och kunde det säkerligen ej . heller på grund af Rysslands misstro och hotelser. Vänskapen mellan hattarna och hof vet, hvilken redan förut börjat svikta (se Adolf Fredrik), tog nu fullständigt slut och efterträddes af växande spänning och fiendskap. I stället bildades af konungaparets anhängare ett nytt parti, hofpar-tiet, som vid riksdagen 1751-52 sökte, ehuru förgäfves, befordra hofvets intressen. Efter denna riksdag uppstod en ytterst skarp konflikt mellan konungen och det af hattarna behärskade rådet, och L. gjorde sitt till att pådrifva och skärpa denna konflikt genom att öppet visa rådsherrarna och deras anhängare sin onåd och kränka dem på mångfaldigt sätt. Största uppseende och förbittring väckte brytningen mellan henne och Tessin, af hvilken hon ansåg sig mest besviken, och efter ett häftigt uppträde mellan honom och konungaparet nedlade han sin befattning som kronprinsens guvernör och konungens öfverstemarskalk (1754) och drog sig undan från hofvet. Vid den följande riksdagen (1755-56) togo ständerna fullständigt parti för rådet, och de segrande hattarna läto konungaparet känna sin öfvermakt på det mest hänsynslösa sätt. Mot de kungliga föräldrarnas önskan afskedade ständerna de personer, som haft vård om de kungliga barnens uppfostran, och utnämnde ny guvernör, ny uppvaktning och nya lärare. Konflikten mellan konung och råd togs till utgångspunkt för nya inskränkningar i konungamakten, och då ett rykte kom ut, att drottningen för att skaffa pengar pantsatt sina juveler utomlands, läto ständerna på ett stötande sätt företaga inventering af kronjuvelerna (se vidare Juvelsaken). Den härsklystna, stolta L. uppretades häraf till det yttersta, och trots maningarna från brodern Fredrik II inlät hon sig med sina förtrogna i äfventyrliffa revolutionsplaner. En dylik omogen komplott röjdes 1756 och medförde en blodig bestraffning af hennes intimaste vänner och rådgifvare samt de ytterligaste förödmjukelser för konungen och för henne själf. Hon fick åhöra en skriftlig förmaning, framburen af prästeståndet, i hvilken det förehölls henne, ätt hon förgätit sin plikt mot Gud, sin gemål och Sveriges rike och att hon bar skulden för de nyligen aflifvades blod. Hofpartiet var slaget och skingradt, och konungamakten var djupare förnedrad och maktlösare än någonsin i Sveriges nyare historia. Ett ytterligare svårt slag för L. var Sveriges inträde i den stora koalitionen mot hennes broder Fredrik II, som efter Sjuåriga krigets utbrott syntes kämpa en hopplös kamp mot öfvermakten. Men hattpartiets genom Pommerska kriget minskade anseende och begynnande splittring kommo snart hennes stjärna att ånyo stiga. Vid riksdagen 1760-62 måste hattcheferna söka hennes bistånd, ej blott för att åvägabringa en enskild fredsunderhandling med Preussen, utan ock för att ernå ett slags förlikning med de med hofvet förbundne mössorna, hvilka nu hotade med efterräkning för det misslyckade kriget. Då äfven mössorna, som vid 1765-66 års riksdag kommo till makten, gäckade hennes hopp om en utvidgning af konungamakten, försonade hon sig fullständigt med hattarna, men lyckades ej heller genom dem nå sitt mål. Från denna tid hade hon dock i kronprins Gustaf en kraftig medhjälpare i sina sträfvanden. Men hennes svartsjuka om makten var så stor, att hon endast med svårighet kunde finna sig i att med honom dela ledningen af hofvets politik. Med Adolf Fredriks död, 1771, var hennes politiska roll i det närmaste utspelad, hvilket i hög grad förbittrade hennes sinne ej minst mot den nye konungen. Underrättelsen om 1772 års revolution, under hvilken hon befann sig på en resa i Tyskland, kom henne dock för en tid att glömma sin harm. Och då Fredrik II med anledning af denna händelse hotade Sverige med krig, svarade hon bchjärtadt, att han endast för priset af hennes blod skulle kunna förvärfva svenska Pommern, hvars försvar hon själf skulle öfvertaga. Snart återkom dock den förra missstämningen, som ännu mer ökades, då hon 1777 för att få sina affärer reglerade nödgades till konungen afstå sitt kära Drottningholm med alla där förvarade konstsamlingar (bl. a. en stor tafvel-samling). hvilka emellertid på detta sätt räddades åt svenska staten. Och när hon vid kronprins Gustaf Adolfs födelse (1778) gjorde sig till tolk för ett skamligt rykte, att den unge prinsen ej var Gustaf IILs, utan hofstallniästaren Muncks son, uppstod den häftigaste brytning emellan henne och sonen. Denne tvang henne slutligen att genom en högtidlig deklaration samma år förklara det nämnda ryktet osannfärdigt; men genom ett oförsiktigt uttryck retade hon ånyo konungens vrede, och hon fick framlefva sina återstående år skild från Gustafs lysande hof, i dyster enslighet på sina änkesäten, Fredriks-hof och Svartsjö. Tre dagar före sin död försonades hon med konungen. Om svensk vitterhet och historieforskning har L. inlagt en viss förtjänst genom den af henne 1753 stiftade Vitterhetsakad., som 1786 af Gustaf III återupp-lifvades och ombildades till Vitt. hist. o. ant. akad. På den svenska dramatiken utöfvade hon dock snarare ett hämmande inflytande, i det hon 1753 lät inkalla en fransk skådespelartrupp, som undanträngde den svenska trupp, hvars föreställningar börjats 1737 och dittills rönt ganska mycken framgång. Det svenska konstlifvet har hon befrämjat genom tillbyggnad och utsmyckning af Drottningholms slott samt betydande samlingar af konstskatter. Med den samtida svenska vetenskapens stormän, såsom Linné, stod hon i personliga vänskapsförbindelser, och anläggandet af na-turaliesamlingar, myntkabinett och bibliotek visade ytterligare hennes intressen för vetenskapliga sysselsättningar. Hennes ständiga penningnöd hind-