lopp), mat., en kroklinje, som på en sfär eller sfäroid drages så, att den skär alla genom polerna gående cirklar (meridiancirklar) under konstant vinkel. Den har utseendet af en spiral, som under ett oändligt antal vindningar närmar sig polerna, utan att någonsin uppnå dem. Den loxodromiska linjen har många intressanta matematiska egenskaper. Den undersöktes redan af portugisen Nuñez (1567), men först efter differentialkalkylens upptäckt underkastades den en utförligare behandling, särskildt af Jacques Bernoulli och Maclaurin. - Inom navigationen spelar loxodromen en viktig roll. Om nämligen ett skepp ständigt rör sig i samma väderstreck, utgöres dess väg af en sådan linje; och medelst s. k. loxodromiska tabeller kan man för hvarje tidpunkt bestämma skeppets longitud, om man känner den tiilrygga-lagda vägen och riktningen. Å kartor, projicierade efter Mercators system, representeras alla loxodromiska linjer af räta linjer. (I- F.) Loxodromiska tabeller, Loxodromisk linje. SeLoxodrom. Loxokläs (af grek. loxofs, skef, och klasis, sönderbrytande, brott), miner., en natronortoklas af ända till 65 proc. natronfältspat (se Fal t-spat). A. Ung. Loxolöphodon Cope, paleont. Se Dinoceras. Loyal [loiaja'1], fr^ Se Lojal. Loyalty-öarna [låi^lti-], fr. lies Loyauté, fransk ögrupp i Stilla hafvet, 110 km. ö. om Nya Kaledonien, som består af 3 större och flera mindre öar, alla korallöar, hvilka uppstått jämförelsevis sent och ingenstädes äro högre än 75 m., och omfattar jämte de obebodda Beaupré-öarna 2,743 kvkm. De största öarna äro Uea 1. H a l g a n, 292 kvkm., Lifu 1. Chabrol, 1,668 kvkm., och M a re 1. Nengoné, 768 kvkm. Grunden är betäckt med ett tunt jordlager, som medger odling af jams, taro, bananer samt något bomull. Infödingarna, omkr. 20,000, äro melanesier, närmast besläktade med ny-kaledonierna, som de likna i vildhet och stridslust. De voro förr kannibaler, men ha omvändts till kristendomen af engelska och katolska missionärer. Förvaltningens säte är Lifu. Öarna upptäcktes 1795 af engelsmannen Räven och annekterades 1864 af fransmännen. (J- F. N.) Loyauté [Iwajåte], fr., egenskapen att vara lojal (se d. o.). Loyola [låjå;la], I g n a t i u s, jesuitordens stiftare, hette Inigo Yånez de Onaz y Loyola, men har genom en gammal egendomlig sammanblandning med namnen på hans första spanske följeslagare Lopez och Reinalde kommit att i den historiska litteraturen (ännu 1911 allmänt) gå under det oriktiga namnet Inigo Lopez de Recalde y Loyola. Astrain har påvisat misstaget. Se om L. vidare Jesuitorden. Hj. H-t. Loyson [Iwaså7], Charles, fransk predikant, mera känd under sitt munknamn, P er e H y a-cinthe [pär iasä't], f. 10 mars 1827 i Orleans, blef prästvigd 1849 och karmelitmunk 1861. Beskyddad af den frisinnade ärkebiskop Darboy, predikade L. 1865 med glänsande framgång i fastan från Notre-dames predikstol. Misstänkt för liberala tendenser, blef han efter ett uppseendeväckande offentligt bref bannlyst med det större bannet 1869. L. gifte sig 1873 med en amerikanska, som han om- vändt till katolicismen. Han slöt sig en tid till "gammalkatolikerna", öppnade därefter 1879 i Paris en "gallikansk" kyrka samt har sedan 1890-talet uppträdt på olika platser som predikant och föreläsare. L. fasthåller vid katolicismen, men önskar den reformerad. Han yrkar, att ofelbarhetsdogmen må förkastas, att modersmålet nyttjas i kult och bibelläsning, att prästerna få rättighet att gifta sig, att biskoparna må väljas af prästerskapet och för-samligen samt att bikten må bli fri. L. har äfven gjort sig till målsman för enhetssträlvan-den dels mellan kristna kyrkor, dels mellan monoteister af olika religioner. Han har utgifvit bl. a. La société civile dans ses rapports avec le christianisme (1867), Mön testament (1893), Christianisme et islamisme (1895) samt predikningar. L. är en af Frankrikes största andliga talare. N. S. Lozano riåtha'nå], Cristöbal, spansk skald, f. omkr. 1618 i Hellin (Albacete), d. omkr. 1660, kaplan i Toledo, var af sin samtid högt uppburen för sina väl träffade tidsmålningar, som vittna om liflig fantasi, god observation och mindre vanlig karakteristik. L:s språkbehandling var ett mönster af elegans för den dekadansperiod, som kännetecknade Filip IV:s tid. L:s mest populära arbeten äro Soledades de la vida y desempanos del mundo, som inledde fem komedier på vers (Los amantes portugueses, En mujer venganza honrosa, Los tra-bajos de David, El estudiante de dia y galan de noche och Herodes Ascalonita], en samling af 13 romaner och berättelser under titel Las serafinas och Las persecusiones de Lucinda, vidare Los reyes nuevos de Toledo (1667), David perseguido y alivio de lastimados, ett slags romantiserad historia, och predikosamlingen El rey penitente David. Som förebilder hade L. dels Cervantes' "Novelas ejem-plares", dels Boccaccios "Decamerone". L. är intagen i Spanska akademiens "Catålogo de auto-ridades de la lengua". Ad. H-n. Lozére [låsär], departement i sydöstra Frankrike, bildadt af näst m hela det forna landskapet Gévaudan samt delar af prov. Languedoc. 5,180 kvkm. 128,016 inv. (1906), hvaraf omkr. 20,000 protestanter. L. är ett bergland och har den största medelhöjden af alla franska departement. Det har sitt namn efter de till Cevennernas centralmassa hörande Lozérebergen, som fylla södra och östra delen af dep. och nå sin största höjd i Pic de Finiels (1,702 m.). I hydrografiskt hänseende hör L. till Loires, Garonnes och Rhöces flodområden. Till följd af landets höjd är klimatet kallare, än man af breddgraden kunde vänta. Jordbruket är därför föga utveckladt; råg, det förnämsta sädet, skördas knappt till husbehof; rikare är skörden af potatis och kastanjer, af hvilka senare mycket utföres. Boskaps- och i synnerhet får-skötseln är mycket betydande. Dep. är rikt på mineral, men med undantag af silfverhaltig bly-