1205 Lubrikator-Lucanus 1206 att han vid riksdagen 1664 dömdes till döden, men i det följande inbördeskriget stöddes han af ett stort parti inom adeln, och först 1666 föll han till föga och lämnade Polen. - Två hans söner gjorde sig äfven bemärkta: den ränkfulle, äregirige kron-storfältherren Hieronim Augustyn L. (d. 1706) och stormarskalken S t a n i s l a w L. (f. 1640, d. 1702), som för sitt författarskap på teologiens, historiens och poesiens områden blifvit kallad "den sarmatiske Salomo". - Furst Jözef L., f. 1839, d. 1895, var ' sin ungdom page hos tsar Nikolaus I och bosatte sig 1877 i Paris, där han sysslade med skönlitterärt och historiskt författarskap. Bland hans skrifter märkas Souvenirs d'un page du tsar Nicolas (1869), romanen Chaste et infdme (1875), Les grandes rivalités: Vempir e de Russie et Vempir e d'ÅHemagne (1876) samt det värdefulla historiska arbetet De Sébastopol å Solferino (1891). (H. A-t. V. S-g.) Lubrikätor (af lat. lubricäre, göra hal 1. slipp-rig), mek., automatisk smörjningsapparat för kraftmaskiner, å ångmaskiner inrättad så, att en sakta nedskrufvad kolf småningom inför smörjmedlet i ångan, som meddelar det till slidpian och cylinder. Luc [lykk], Henry, fransk läkare, f. 1855 i Saint-Omer, studerade i Lille, Paris och Wien öronläkekonsten och grundlade 1888 med Euault tidskriften "Archives internationales d'otorhino-laryngologie", där han refererat utländska arbeten på området och meddelat en mängd egna uppsatser och metoder. 1900 utgaf L. ett större kliniskt arbete, Lecons sur les suppurations de Voreille moyenne et des cavités accessoires des josses nasales et leurs complications intracrä-niennes. Luca, lat. Se L u c c a 2. Lucae flötsel 1. Luc se. 1. E i c h ar d L., tysk arkitekt, f. 1829 i Berlin, d. 1877, studerade vid Bauakademie i Berlin och därefter för Zwirner i Köln, blef 1862 lärare och 1872 direktör för Berlins Bauakademie. Han intog en ledande ställning i hufvudstadens arkitektvärld, och hans verksamhet blef af betydelse för utvecklingen af sunda principer och konstnärlig gedigenhet. Bland monumentala byggnader, som L. utförde, märkas i Frankfurt a. M. Teatern och i Berlin palais Borsig vid Yoss-strasse och Handelsministeriets nya fasad. Från att ha gått i Schinkels spår upptog L. renässans- och äfven barockformer. Jfr "Eichard Lucae, zum gedächtnis" (1877). - 2. AugustusJo-hann Konstantin L., den föregåendes broder, tysk öronläkare, f. 1835 i Berlin, d. 1911, blef 1866 docent och 1871 e. o. professor vid med. fakulteten i Berlin. På hans initiativ inrättades vid universitetet 1874 en po1'\linik och 1881 en fast klinik för öronsjukdomar, hvars chef han blef. Utom en mängd uppsatser i medicinska tidskrifter offentliggjorde L. Die scJiall-leitung durch die kopfknochen und ihre bedeutung fur die diagnostik der ohrenkrankheiten (1870), Zur entstehung und behandlung der subjectiven g ehörsemp findungen (1884) och Die chronisch progressive schwer-hörigkeit (1907). 1. G-g N. 2. R. T-dt. Lucarjerna (sp. Lucayos, af los cayos, klipporna 1. refven). SeBahama-öarna. Lucan [lö'kon], earl af. Se B i n g h a m, G. C. Lucänia, forntida namn på ett landskap i södra Italien från floden Silarus till Laus vid Tyrrhenska hafvet och från Metapontum till Thurii vid Tarentinska viken, med Apulien, Sam-nium och Kampanien till gränsland i n. och bruttiernas land (se B r u 11 i u s äger) i s. samt motsvarar nu prov. Potenza och en del af Salerno. L. egnade sig förträffligt till boskapsskötsel. En del, nämligen slätten vid Tarentinska viken, var särdeles fruktbar. Invånarna voro hufvudsakligen af samnitisk stam och synas omkr. 400 f. Kr. ha tagit landskapet i besittning samt anfallit de grekiska kolonierna vid kusten. De underkastade sig Rom omkr. 272 f. Kr. R. Tdh. Luca'nidae, zool., familj af gruppen Lamelli-cornia bland skalbaggarna. Den utmärkes från öfriga till samma grupp hörande familjer genom täckvingarna, som ofvan helt och hållet dölja bakkroppen, samt framför allt genom antennerna, som äro "brutna", d. v. s. försedda med lång basalled, mot hvilken de kortare yttre lederna kunna ställas i vinkel. De yttersta lederna, som äro föga rörliga mot hvarandra, bilda en på insidan kamtandad antennklubba. Hannarnas mandibler äro vanligen större än honornas. Stundom är skillnaden högst ansenlig, såsom hos ekoxen. Larverna lefva i murkna stubbar. Omkr. 600 arter äro-beskrifna, af hvilka 6 svenska, tillhörande lika många släkten. Vanligast bland dessa äro Lucanus cervus (se Ekoxsläktet), den 18-24 mm. långa, svarta Dorcus parallelopipedus i de sydligaste landskapens löfskogar, den 10-12 mm. långa, blå eller blågröna Platycerus caraboides i löfträds-stubbar öfver hela landet; allmän i björkstubbar öfver hela landet är den 9-12 mm. långa, svarta Sinodendron cylindricum, som genom cylindrisk kroppsform afviker från de föregående och hvars hanne är utrustad med ett bakåtböjdt horn på pannan. G. A-z. Lucanus, zool. Se Ekoxsläktet. Lucänus, Marcus A n n se u s, romersk skald, f. 39 e. Kr. i Corduba i Spanien, var brorson till filosofen Seneca. Förmodligen på dennes förord blef han efter studier i Rom och Aten af Nero befordrad till statsämbete och upptagen bland kejsarens förtrogna. Han bibehöll sig dock ej länge i Neros gunst, vare si^ till följd af den kejserlige dilettantens afundsjuka eller genom eget förvållande och blef så oppositionsman. Som deltagare i Pisos sammansvärjning blef han af kejsaren tvungen att taga lifvet af sig år 65. L. författade flera arbeten (mest dikter), men blott ett finnes i behåll, nämligen det ofullbordade skaldestycket Pharsalia, som behandlar det medborgerliga kriget emellan Caesar och Pompejus. Det omfattar tio böcker och innehåller krigets historia till Caesars belägring i Alexandria. Arbetet, för-fattadt med Livius' verk såsom källa, eger historiskt värde i sina enskildheter, men skalden har särskildt i böckerna från den fjärde ställt sig på en ensidig partiståndpunkt, i det att han låtit Pompejus gälla som målsman för Roms frihet. Ämnet är retoriskt behandla dt enligt tidens smak, och framställningen är kraftig, men starkt färglagd, stundom patetisk, och rik på beskrifningar, i hvilka det rätta måttet ej alltid är iakttaget. Dikten, vid hvilken sista handen ej är lagd. blef populär väl mest för sin republikanska hållning