1209 Lucaslampa--Lucca 1210
synes han ha varit i alla afseenden tidigt utvecklad
och gifte sig vid 21 år med en ung flicka ur en
förnäm borgmästarfamilj, Elisabet van Boschuysen.
1521 träffade han i Antwerpen Albrecht
Dürer, som porträtterade sin unge yrkesbroder (se
fig.). L. dog vid blott 39 års ålder och efterlämnade
en på sina gravyrer samlad förmögenhet. Detta
är nästan allt, hvad man med bestämdhet känner
om hans lif. -- Hvad hans konstnärliga gärning
angår, är det för eftervärlden mycket svårt att
afgöra, om samtidens värdesättning af hans
betydelse som målare och kopparstickare var fullt rättvis
eller ej. Ty det stora flertalet af de taflor,
som sedan gammalt i museerna gått under hans
namn, torde i verkligheten icke vara af hans hand,
utan af åtskilliga med honom samtidiga, med
honom befryndade, men för länge sedan förgätna
mästare. Andra honom tillskrifna målningar äro
endast kopior i färg efter hans kopparstick. L:s i
våra dagar kända, fullt säkra arbeten inskränka
sig till ett fåtal, såsom hans Själfporträtt, i
Braunschweigs museum, Maria med barnet, två änglar
och en ung donator, i Berlins, Yttersta domen
(dat. 1526), i Leidens, Maria med barnet, Magdalena
och en donator samt (på samma träskifvas
baksida) Bebådelsen i Münchens pinakotek, De
blindes helande (dat. 1531) i Petersburgs
Eremitage och möjligen ännu ett och annat arbete,
såsom en Hieronymus i Berlins museum.
Schackspelarna i samma museum torde däremot (i likhet
med exemplaren hos lord Pembroke och lord
Haddington i London) endast vara gammal kopia efter
ett försvunnet original. Huruvida tre af
svenskarna 1648 i Prag tagna, till Stockholm förda
och af drottning Kristina i Sverige kvarlämnade
målningar, ”Jungfrurna införa David i Jerusalem”,
”Salomos dom” och ”Konungarnas
tillbedjan”, med rätt eller orätt tillskrefvos mästaren,
kan numera icke afgöras, då de tre
taflorna gått okända öden till mötes. Vid bedömandet
af L:s betydelse som målare föreligger sålunda
ett ganska torftigt material. Detta synes dock vara
tillräckligt för att motivera det omdömet, att han
som målare ingalunda var af samma epokgörande
betydenhet som på kopparstickets område. Som
målare var han ingen vågbrytare. Hans tidigaste
bevarade taflor äro nära befryndade med hans
samtidas Jacob Cornelisz. van Oostsanens i Amsterdam,
senare påverkas han af Jan Gessart Mabuse, som
han lärde känna i Antwerpen, där han äfven rönte
italienska inflytelser i andra hand, hvilket
särskildt visar sig i behandlingen af landskapet. Hans
målningskonst är sålunda icke utprägladt personlig,
utan mycket nära besläktad med hans samtidas.
Dock kan han genom vissa af sina motiv sägas vara
en föregångare till genremålaren P. Aertsen (se
d. o.). Som kopparstickare utmärktes L. på grund
af sin öfverlägsna skicklighet tidigt med
hedersnamnet ”Hollands Dürer”. Därmed får dock ej
förstås, att han skulle vara Dürers jämlike. L:s
kompositioner äro storslagna, hans teckning djärf,
säker och pittoresk, men han saknar Dürers djup
och är i sina stick ganska ojämn. Emellertid är
det ännu icke genom strängt kritisk revision
utredt, hvilka af de honom tillskrifna omkr. 180
bladen verkligen härröra från hans stickel. Det
förekommer bland desamma så många afvikelser i
typer och teknik, att man känner sig frestad att
betrakta åtskilliga af bladen som, om icke
uppsåtliga förfalskningar, så åtminstone endast som
arbeten af andra, utaf honom påverkade artister.
Bland L:s ryktbaraste stick må nämnas Syndafallet
(6 bl.), Adam vid Abels lik, Kejsar Maximilian
och Passionen. Mindre framstående äro hans
omkr. 30 träsnitt. Hans handteckningar äro högt
skattade. Två af dem finnas i Nationalmuseum,
Stockholm: Porträtt af en ung man (dat. 1521 och
variant af ett blad i Louvre) och Satirisk
komposition. -- Af L:s två dottersöner, båda målare,
blef Jan de Hoey naturaliserad fransman,
”valet de chambre”, hofmålare och galleridirektör
hos Henrik III af Frankrike.
O. G--g.
Lucayiska öarna [loka′j-], ett namn på Bahama-öarna
(se d. o.), som dessa fått efter korallrefven
Los cayos.
J. F. N.
Lucca [lo′kka]. 1. Till 1847 ett suveränt
hertigdöme, sedermera förenadt med Toscana, bildar
sedan 1860 en provins i konungariket Italien, med
en areal af 1,445 kvkm. och 346,971 inv. (1911).
Södra delen är jämn och fruktbar; norra delen
uppfylles af Apenninernas grenar, som på
nordöstra gränsen nå en höjd af 1,862 m. (Punta della
Croce). Hufvudfloden är Serchio med dess biflod
Lima. Jordbruket skötes förträffligt, men
spannmålsafkastningen fyller ej behofvet. Äfven åt
mullbärsträdet egnas stor omsorg, och olivoljan från L.
anses vara den bästa i hela Italien. Likaledes
erhålles ett förträffligt vin. Marmor, alabaster och
lera bearbetas; alabaster- och gipsvaruhandlare
från L. genomvandra halfva Europa. För öfrigt är
endast tillverkningen af siden- och ylletyg af någon
betydenhet. -- 2. Hufvudstad i nämnda hertigdöme
och provins, belägen på en fruktbar slätt
nära Serchio vid järnvägen emellan Pisa och
Pistoja och utmärkt såväl genom det omgifvande
landskapets skönhet som genom sina historiska
minnen. 30,634 inv. (1901; som kommun 76,037 inv.
1911). Staden är väl byggd och omges af vallar
Domkyrkan i Lucca.
(från 1500- och 1600-talen), som nu utgöra
angenäma promenader. Bland torgen utmärka sig Piazza
grande, med en minnesvård öfver hertiginnan Maria
Lovisa, som 1815--24 var L:s härskarinna och
