gjorde sig förtjänt om staden genom anläggning af en stor vattenledning, samt det tillstötande Piazza del Giglio med staty af Garibaldi. På västra sidan af det förra ligger Palazzo provinciale (förr P. ducale; grundlagdt 1578, ej fullbordadt), med en värdefull tafvelsamling. Af stadens omkr. 40 kyrkor finnas flera, hvilkas ålder går tillbaka till 8:e och 7:e årh. och som visa en egendomlig förening af bysantinska, italienska och gotiska former. Märkligast är domkyrkan S. Martino (från 11:e årh.; se fig.), rik på konstskatter. I dess midtskepp befinner sig ett litet åttahörnigt kapell, il Tempietto (från 1484), som innehåller ett gammalt krucifix af cederträ, kalladt Volto santo, hvilket föregifves vara ett verk af den hel. Nikodemus och 782 på ett underbart sätt kommit från Österlandet till L. Staden är sedan 1726 säte för en ärkebiskop (biskop sedan 300-talet) och har två vetenskapsakademier (den ena stiftad 1584), en konstakademi (från 1640) och ett offentligt bibliotek (omkr. 220,000 bd), hvarjämte statsarkivet och ärkebiskopspalatset innehålla värdefulla samlingar. I L. finnas prästseminarium, lyceum, gymnasium, lärarinneseminarium och teknisk skola. L:s sidenindustri, som infördes från Sicilien på 1000-talet och i början af 1500-talet gaf uppehälle åt 30,000 pers., sysselsätter nu endast omkr. 1,500. Floden Serchio lämnar drifkraft till flera fabriker, bl. a. en stor jutefabrik n. om L. samt siden- och bomullsfabriker, men jordbruk är befolkningens hufvudnäring. Minnen af den gamla staden Luca äro ruiner af en teater och af en amfiteater (från den äldre kejsartiden). I närheten af staden ligga många härliga villor och 25 km. därifrån de berömda baden vid L. (se följ. art.). -- L. (lat. Luca) är sannolikt af liguriskt ursprung. År 177 f. Kr. blef det en romersk koloni. Cæsar hade där år 56 vinterkvarter under galliska kriget samt förnyade därstädes sitt förbund med Crassus och Pompejus. Efter romerska rikets fall bytte L. ofta egare liksom det öfriga Italien, hade under langobarderna egna hertigar och började under 1100-talet bilda ett själfständigt samhälle. Genom partistrider emellan guelfer och ghibelliner försvagades staden, så att den 1314 måste underkasta sig härskaren i Pisa, Uguccione della Faggiuola. Några år därefter kom den i händerna på Castruccio Castracani, som äfven behärskade Pisa och Pistoja och af Ludvig Bajraren utnämndes till hertig af L. Med hans död (1328) sjönk L:s makt, och staden gick ur hand i hand, tills den 1369 af Karl IV återköpte sin frihet. Denna behöll den sedan ända till 1797, då staden eröfrades af fransmännen och förenades med Etrurien. Napoleon gaf L. jämte Piombino 1805 som furstendöme åt sin svåger Bacciochi, men Wienkongressen öfverlämnade det 1815 med titel hertigdöme åt f. d. drottningen af Etrurien, infantinnan Maria Lovisa, och hennes barn med full suveränitet, tills hon med sin familj komme i besittning af Parma (som Napoleons gemål Marie-Louise fått på lifstid), då L. skulle tillfalla Toscana, hvilket ock skedde 1847. (J. F. N.) Lucca, Bagni di [ba'nj-i di lo'kka], fordom Bagno a Corsena, kommun uti italienska prov. Lucca med flera ryktbara badorter, belägna i Limas floddal. Förnämsta byn är Ponte a Serraglio (25 km. n. om Lucca), men varma källor och bad finnas äfven vid Villa, Docce Bassi, Bagni Caldi, San Giovanni m. fl. ställen. Bagno a Corsena omnämnes redan 1284 och på 1500-talet hade baden blifvit ryktbara. Vattnet har en temperatur af 35--56° C. och innehåller kalk, magnesium och natrium. I byn Bagni Caldi finnes ett stort sjukhus, hufvudsakligen uppfördt på bekostnad af N. Demidov 1826. Kommunen hade 13,685 inv. 1901. J. F. N. Lucca [lo'kka], P a u l i n e, österrikisk operasångerska (sopran), f. 25 apr. 1841 i Wien, d. där 28 febr. 19C8, dotter af en kristnad veneziansk jude och en tysk adelsdam, fick sin utbildning i Wien af R. Lewy och gjorde sig först bemärkt som korist vid hof operan 1859, hvarefter hon sjöng i Olmiitz och Prag. 1861 fick hon lifstidsengagemang i Berlin, där Meyer-beer anförtrodde åt henne att kreera Se-lika i "Afrikanskan". Ehuru hon snart blef berlinarnas gunstling, bröt hon 1872 sitt engagemang samt gaf sig ut på konstresor till England, Frankrike, Ryssland och Amerika. 1874 -89 var hon anställd vid hof operan i Wien, hvarefter hon egnade sig åt sångundervisning. 1886 konserterade hon i Stockholm. Hon var 1869-71 gift med en baron v. Rhaden och efter skilsmässa från honom omgift 1874 med major E. v. Wall-hofen (d. 1899). Hon blef preussisk kammarsångerska och hedersmedlem af Wiens hofopera. - Hennes konstnärliga styrka låg i den originella individualiteten och genialiskt träffsäkra, ofta gripande framställningen af karaktärer. Rösten var varm i klangen och modulationsrik. Till hennes förnämsta roller hörde vidare Carmen, Zerlina i "Don Juan", Cherubin i "Figaros bröllop", Mignon samt Valentine i "Hugenotterna". E. F-t. Lucchesini [lokeslni], Girolamo, markis, diplomat i preussisk tjänst, till börden italienare, f. 1751 i Lucca!, d. 1825 i Florens, blef bibliotekarie och kammarherre (1780) hos Fredrik II af Preussen. Under Fredrik Vilhelm II började hans användning i politiska värf. Han blef 1789 preussiskt sändebud vid polska hofvet och lyckades i mars 1790 afsluta ett för Preussens intressen fördelaktigt förbund med Polen. Redan vid denna tid kan han anses ha utträngt Herzberg ur konungens förtroende, och hans deltagande i Reichenbach-kongressen (1790) samt i fredsförhandlingarna i Sistova (1791) satte inseglet på hans nya maktställning. Sedan en omkastning i Preussens politik gjort det nödvändigt att betaga polackerna hoppet om preussisk hjälp mot Ryssland, utbytte L. med glädje sin brydsamma post därstädes mot ledningen (från Berlin) af Preussens diplomatiska förhandlingar under koalitionskriget mot Frankrike (aug. 1792). Han var 1793-97 preussiskt sändebud i Wien och sändes 1800 som ambassadör till Paris, där han under de närmast följande åren verkade för ett närmande mellan Preussen och