Frankrike. Tidigt varnade han dock för den fara, som hotade genom Napoleons maktlystnad, och det var till stor del L:s depescher, som eggade konung Fredrik Vilhelm III att i aug. 1806 mobilisera sin armé. Hemkallad i sept. s. å., fick L. efter preussarnas nederlag vid Jena och Auerstädt (okt.) sig anförtrodt att jämte general v. Zastrow underhandla om fred, men försöket strandade, och det vapenstillestånd, som de afslöto i Charlottenburg (16 nov.), blef icke ratificeradt af den preussiske konungen. L. fick kort därpå i Königsberg af denne en antydan om, att man ej vidare behöfde hans tjänster i Preussen; han reste då hem till Italien (jan. 1807), blef kammarherre hos Napoleons syster Élise Bacciochi, först i Lucca, därefter i Florens, och tillbragte sina sista år under litterära förströelser. Hans samtal med Fredrik den store utgåfvos i tysk öfv. af Bischoff 1885. (^{V. S--g.}) Luce [lys], Siméon August, fransk historiker, urkundsutgifvare, f. 1833, d. 1892 som led. af Institutet och professor vid École des chartes, utgaf den fornfranska dikten Gaidon (1862; i samlingen "Anciens poétes de la France"), Chronique inédite des quatre premiers Valois (s. å.) och Les chroniques de Froissart (8 bd, 1866--88), för hvilken sistnämnda han erhöll Gobertska priset 1874. Bland hans egna skrifter märkas Histoire de Bertrand du Guesclin et de son époque (1876; 2:a uppl. 1883), Jeanne d'Arc à Domremy (1886) och La France pendant la guerre de cent ans (1890). Luce [lys], Maximilien, fransk målare, f. 1858 i Paris, studerade först xylografi, därefter målning för Carolus Duran, blef en af ny impressionismens främsta målsmän, har utställt kraftigt målade, färglysande friluftsmotiv från Paris och Seines stränder samt äfven från London och Belgien, bl. a. Byn Moulineux (1905, i franska statens ego) och landskap (i staden Paris' samling). L. har dessutom utfört en mängd teckningar, etsningar, litografier och xylografier (bland de sistnämnda samlingen Gueules noires, arbetartyper efter mönster af C. Meuniers statyetter). ^{G--g N.} Lucena [lothe'na], distriktshufvudstad i spanska prov. Córdoba, 59 km. s. s. ö. från Córdoba, vid ett litet tillflöde till Genil. 21,179 inv. (1900). Tillverkning af lergods, tändstickor och företrädesvis bronslampor. Stadens omgifningar äro bekanta för sin yppiga växtlighet och sina utmärkta andalusiska hästar. -- I L. besegrades och tillfångatogs morernas konung Boabdil (1483). (^{J. F. N.}) Luceño y Becerra [lothe'njå i bethä'rra], Tomás, spansk dramatisk författare och diplomat, f. 1844 i Madrid, en af Spaniens mest uppburna lustspelsförfattare, som alltifrån 1870 försett de spanska teatrarna med "saynetes", fulla af färg och ljus, af skrattretande oförargligt skämt och betydande komisk kraft. De mest populära af dessa till stort antal uppgående verk äro Cuadros al fresco, Teatro moderno, El arte por las nubes, Un domingo en el rastro, Fiesta nacional och El corral de las comedias. Flera ha begagnats som text af de förnämste zarzuelakomponisterna, Chueca, Valverde, Barbieri o. a. L. har författat äfven en sedekomedi, Gori, Gori ó el portugués en Madrid (1897), efter Quiñones de Benavente. ^{Ad. H--n.} Lucentum, latinska namnet på Alicante. Lucera [lotj<over>e</over>ra], stad uti italienska prov. Foggia (Apulien), 16 km. v. n. v. från Foggia. 16,962 inv. (1901). Biskopssäte. L. är forntidens Luceria, hvars anläggning en grekisk tradition tillskrifver Diomedes. I krigen mot samniterna opererade romarna därifrån mot samniterna och förlade dit omkr. 315 en romersk koloni. Kejsar Fredrik II förde till staden en stor koloni sarasener från Sicilien, hvilken sedan gick under genom de rättrogne konungarna Karl I:s och Karl II:s af Anjou fientligheter. Fredrik II uppförde där ock en borg, af hvilken ruiner ännu finnas. Han dog i det närbelägna Castel Fiorentino (1250). (^{J. F. N.}) Luceres uppges ha varit en af de tre romerska stamtribus (ramnes, tities, luceres). Om dess tillkomst och förhållande till de öfriga är intet med säkerhet kändt. Se Legion 1. ^{R. Tdh.} Luceria, stad. Se Lucera. Lucern, bot., namn på Medicago sativa, detsamma som alfalfa. Se Medicago. Lucernmögel, sjukdom å lucern, klöfver, käringtand samt flera med dessa närbesläktade baljväxtslag, framkallas af en svampart, tillhörande bladmögelsvamparnas grupp (se Bladmögel) samt benämnd Peronospora Trifoliorum. Den framträder som större eller mindre utbredda fläckar, ofta i form af breda tvärband, å bladen. Fläckarna äro på undersidan beklädda af ett grått eller blekt lilafärgadt mögelludd, bildadt af upprepadt tugrenade trådar med nästan klotrunda förökningsceller i trådspetsarna. Den härjar svårast å lucern, särskildt sådan af amerikanskt ursprung. Hvilsporer, afsedda för svampens öfvervintring, utvecklas endast sparsamt. För att förekomma sjukdomen bör man ej använda utsädesfrö, som skördats från sjuka plantor, samt ej å jord, som burit sjuk skörd, ånyo under de närmast följande åren odla baljväxtart, som är mottaglig för sjukdomen. ^{J. E--n.} Lucetius, lat. (af lux, ljus), tillnamn åt Juppiter som ljusgud. Luchaire [lyʃ<over>ä</over>r], Achille, fransk historiker, f. 24 okt. 1846 i Paris, d. där 14 nov. 1908, blef 1879 professor vid "faculté des lettres" i Bordeaux och 1885 vid "faculté des lettres" i Paris samt intog 1890 den genom Fustel de Coulanges' död lediga lärostolen i fransk medeltidshistoria vid Sorbonne. 1895 blef han led. af Institutet. -- L. började sin vetenskapliga författarverksamhet med ett par språkhistoriska arbeten, Les origines linguistiques de l'Aquitaine (1877) och Études sur les idiomes pyrénéens de la region française (1879), samt en skildring af konungamaktens seger öfver de sydfranske vasallerna: Alain le grand, sire d'Albert. L'administration royale et la féodalité du midi, 1440--1522 (1877). Sedan följde hans vetenskapligt betydelsefullaste verk, Histoire des institutions monarchiques de la France sous les premiers capétiens (2 bd, 1883; 2:a uppl. 1891), hvari han framlade och grundligt dokumenterade en ny och banbrytande uppfattning af det franska medeltidskonungadömets tidigare utveckling. Ur samvetsgranna specialforskningar framgingo hans Études sur les actes de Louis XII (1885), Louis VI le gros. Annales de sa vie et de son règne, avec une introduction historique (1890) och Les