1215 Luchetto da Genova-Lucia 1216 communes francaises å Vépoque des capéliens dir eds (s. å.). L. skref vidare den värdefulla författningshistoriska handboken Manuel des institutions francaises. Période capétienne (1892), L'université de Paris sous Philip p e-August e (1899) och en sammanfattande skildring af tiden från Hugo Gapet till Ludvig VIII's död i 2 bd af det under ledning af E. Lavisse utgifna samlingsverket "Histoire de France". L:s sista stora arbete var Innocent III (6 bd, 1904-08), affattadt i en lif-full, målande stil och med de lärda detaljundersökningarna mest förlagda till specialuppsatser i "Revue historique" och "Travaux de 1'Académie des sciences morales et politiques" (del 149, 161 och 165). Som universitetslärare samlade L. kring sig en skara yngre lärjungar och medarbetare, och han anses som en förnyare af fransk medeltids-historisk forskning. I "Mélangcs d'histoire du moyen åge" (5 bd af "Bibliothéque de la Faculté des lettres") ha han och hans lärjungar samlat en mängd resultat af sina detaljforskningar. Jfr nekrolog öfver L. af L. Halphen i "Revue historique" (bd 100, 1909). V.S-g. Luchetto da Genova [loke'ttå da djenåva]. Se C a m b i a s o. Luchon [lyjå7], Bagnéres de. Se B a g-n é r es 2. Luchssafir, miner. Se Cordierit. Lu-chu-öarna (Lu-tschu-öarna). Se Riukiu-öarna. Lucia, astron., en af småplaneterna. Lucia [Ijö^io], Santa, ö i Västindien. Se Santa Lucia. Lucia, helgon, som enligt legenden ljöt martyrdöden i Syrakusa omkr. år 304, under Diocletianus. Sägnen framställer henne som en ädelberen jungfru, hvilken, då hennes moder underbarligen blifvit botad för en sjukdom, bortskänkte sin brudskatt till fattiga kristna. Jungfruns trolofvade angaf henne då som kristen för prefekten Paschasius, och denne påbjöd, att hon skulle gripas och föras till ett skökohus. Men man kunde icke med någon makt röra henne ur stället, och när man staplade ved rundt omkring henne samt tände den med brinnande beck och olja, skadades hon i ingen mån däraf. Till sist genomborrades hon med ett svärd och uppgaf andan. De viktigaste dokumenten beträffande den heliga L. finnas i "Mar-tyrologium Hieronymianum" och en gammal inskrift i Syrakusa. Den berömde historikern Sigebert af Gembloux (d. 1112) författade en omfångsrik dikt "Passio S. Lucise virginis" till martyrens ben, som hans kloster trodde sig ega. - Enligt en senare sägen utstack L. sina ögon. då en yngling hade förälskat sig i dem, hvarefter hon ref ut dem och lät bära dem på ett fat till ynglingen, som däraf bevektes att bli kristen. Men sedermera, då L. knäböjde i bön, gaf Gud henne nya ögon, ännu skönare än de förra. Sannolikt har denna sägen, som ej har någon motsvarighet i "Acta", framväxt ur en ordlek på Lucia (lat. lux, ljus). - L. afbildades af medeltida konstnärer såsom bärande sina ögon på en bricka (stundom på en bok) eller med en brinnande lampa i handen. Hon prisades bl. a. af Dante som det himmelska ljusets eller visdomens urbild. Man åkallar henne för ögonsjukdomar; därjämte är hon de fattige böndernas och staden Syrakusas skyddspatronessa. Hennes dag är 13 dec. - På svenska runstafvar är L:s dag, Lussimässa, allmänt betecknad som viktig bemärkelsedag och likaledes på norska och svensk-estniska kalenderstafvar. Natten före 13 dec. har allmänt af svensk, likasom norsk, allmoge ansetts som årets längsta natt, och med Lucia-dagen ansåg man dagökningen inträda. Denna uppfattning, hvilken går tillbaka till medeltiden och som fann stöd i våra almanackors uppgifter alltifrån 1500-talet till in på 1700-ta-let, förlorade med den gregorianska tidräkningens införande 1753 alldeles sitt berättigande, men bibehöll sig fortfarande i folkmedvetandet. Under 1600-talet och början af 1700-talet förlades ock vinterns ingång till denna dag eller tiden närmast förut. Med L. ingick julmånaden, och i Västergötland hette det, att "den lilla goda räppen", som utgick med tjugondag jul (13 jan.), begynte med Lucia. På andra håll-kallades denna dag "lilla jul". Som en af årets betydelsefullaste dagar kännetecknas den ock genom seden att då gå årsgång (se d. o.) samt af tron, att vattnet i källorna den natten vändes i vin. I Yärmland och Dalsland sades "Lussi" t. o. m. vara årets förnämsta högtid. Till Lussimässan skulle fordomdags allt arbete med skörden, trösk, mald, bak och brygd, vara undanstökadt. I Norge sade man, att L. eljest välte skorstenen. I åtskilliga städer och orter hölls Luciamarknad. Om Lussi finnas i Sverige och Norge åtskilliga myter. Enligt norrländsk folksägen var hon före Eva Adams hustru, och hon är alla vettars och andra underjordsväsendens moder (se L i l i t), Svensk folktro har ock

Lucia på Skansen, Stockholm. betraktat henne som den under årets längsta natt uppträdande andeskarans härskarinna. Härmed torde sammanhänga, att i Ångermanland en jättin-