1217 Luciani 1218 na säges heta L. Äfven enligt norsk sägen är L. en bergfru, som under lucianatten anför andeväsendenas skara, "lussi faerden". Hon åker främst på en vagn, hvarpå hon medför ett kar, ämnadt för brygd. En värmländsk sägen förmäler, att L. under en svår hungersnöd uppenbarat sig med ett skepp lastadt med födoämnen, hvarmed hon bistått de nödlidande. Denna sägen har sin motsvarighet på Sicilien. Luciahögtiden var förbunden med hvarjehanda egendomliga fornseder. Redan kvällen förut förrättades ett offer till vårdträdet (se d. o.), i det att något af det nybryggda ölet utgöts öfver dess rötter. Detta högst ålderdomliga offer var samtidigt egnadt L. och hennes följe. Kvällen tillbragtes f. ö. med "gille och lekar", och man synes fordom ha vakat hela natten. Däraf ordet lussivaka. På själfva Luciadagen, lussida'n, undfägnades husets folk i tidig otta af en bland husets yngre kvinnor, som, hvitklädd och med brinnande ljus fästa på hufvudet (se fig.), bjöd på fläsk, "lussibiten", och öl eller i senare tid på brännvinsglögg och ost eller kaffe med dopp. Denna kvinna kallades sedan hela dagen Lussi 1. Lussibrud och fick ej nämnas med sitt rätta namn. Dagen var f. ö. egnad åt mat och dryck. Det hette, att man då skulle "äta märg i benen", och en gammal författare uppger, att öfverflöd denna dag ansågs medföra goda tillgångar under det stundande året. Äfven husdjuren skulle ha sin "lussibit" för att få hälsa och styrka under det kommande året. I sydvästra Sverige bakas till L. ett särskildt kultbröd (se d. o.), kalladt "dövelskatt". Julbocken gjorde ock på vissa håll redan vid denna högtid sitt inträde. Luciafirandet synes egentligen ha tillhört Värmland, Dalsland, Västergötland, Bohuslän och Halland, men finnes ock omnämndt från Småland, Östergötland, Södermanland, Närke och Västmanland och har icke varit obekant äfven i andra landskap. För ungdomen i skolorna, hvilka på Luciadagen afslutade höstterminen, blef denna dag naturligtvis af stor betydelse och firades med illumination, sång och hvarjehanda upptåg. Några nationsföreningar vid våra universitet ha ock upptagit lussifirandet och festliggöra dagen genom utklädningar och arla dryckeslag. Likasom hos oss var fruktan för under Lucianatten uppträdande väsen utbredd äfven hos Tysklands allmoge, och man talade äfven där om denna dag som egnad frosseri och dryckjom. Företrädesvis utmärkes Luciadagen i Böhmen, där då en hvitklädd kvinnogestalt uppträder. Denna ger sig dock en mer eller mindre skräckinjagande karaktär och motsvarar i flera hänseenden den i Österrike inemot och under julen uppträdande Perchta. Under namnet L. uppträder i sistnämnda land ock en person förklädd till get. Äfven i Bajern och Bosnien förekommer på Luciadagen förklädnad till en gammal kvinna med eller utan en åtföljande bock. Hos sydslaverna anropar man vid ihållande mulen väderlek L. om att åter föra fram solen. L. betraktas flerstädes som väfnadens och spånadens beskyddarinna, och i Böhmen säges hon vara de tre spinnande ödesgudinnornas moder. Till sitt väsen visar L., sådan hon i folktron framträder, tydlig frändskap med åtskilliga den medeltida folksägnen tillhörande mytiska gestalter - Tryckt den S1/i 12 Perchta, Holda, "Diana", Satia Abundia, de tre ödesgudinnorna m. fl., hvilka inemot och under jultiden ansågos uppträda som andeskarans ledare och framstå för människorna som både farliga och gynnande, straffande och belönande. - Om de s. k. lussi- (l uss e-) 1. stjärngossarna se Trettondedag jul. - Litt.: E. Hammarstedt, "Lussi" i "Meddelanden från Nordiska museet 1898" (1900), H. F. Feilberg, "Jul" (1904), L. Johansson, "Lucia och de under jordiske i norrländsk folksägen" med "Till-lägg" i "Fataburen", 1906, samt T. Norlind, "Latinska skolsånger" (1909). (Hj. H-t.) N. E. H. Luciani [lotjiani], Sebastiano di Fran-c e s c o (så kallad efter sin fader), vanligen benämnd Fra Sebastiano del P'ombo, italiensk målare, tillhörande både den venezianska och den romerska skolan, f. omkr. 1485 i Venezia, d. 1547 i Rom, var lärjunge af Giovanni Bel-lini och studerade vidare under inflytande af Giorgione. Han verkade , i Venezia till 1512. då l han kallades till Rom ' för att arbeta under och tillsammans med Michelangelo. 1527- 28 var han för en tid åter i Venezia. Där erhöll han binamnet "Del Piombo" på grund däraf, att påfven Klemens VII 1531 gjorde honom till påflig sigillbevarare (ämbetet kallades "officio del piombo", emedan sigillet under de påfliga handlingarna var af bly, it. piombo). Han blef på samma gång munk ("frate" 1. "fra"). Det yppersta arbetet från konstnärens venezianska ungdomstid är högaltartaflan i kyrkan S. Giovanni Crisostomo i Venezia, framställande den helige Chrysostomos, omgifven af andra helgon. Bilden är af praktfull färgverkan och kvinnogestalterna af en mäktig sinnlig skönhet. I Rom deltog mästaren i utsmyckningen af Agostino Chigis berömda villa, sedermera Farnesina. Där målade han lynettbilderna i Galateasalen med scener ur Ovi-dius' metamorfoser och en kolossalgestalt i fresko af jätten Polyfem. Redan i dessa arbeten förråda sig intrycken af Michelangelo, med hvilken han framgent kom att samarbeta. Under den första tiden i Rom medverkade han äfven vid Rafaels arbeten i Vatikanens stanzer, och särskildt porträttgrupperna i t. ex. Mässan i Bolsena anses härröra från hans hand. Rafaels kolorit i de senare verken torde vara i hög grad påverkad af Fra Sebastiano och hans venezianska skolning. Själf tog denne intryck af Michelangelo och sökte förena dennes storvulna teckning med fädernestadens sköna kolorit. Bland monumentala arbeten må nämnas freskerna i ett kapell i kyrkan S. Pietro in Montorio (1514-19; den mest storartade af dessa är Kristi gisslande) och ett par målningar i Cappella Chigi i S. Maria del Popolo - båda kyrkorna i Rom. Andra betydande verk äro Ado-nis' död (i Uffizierna i Florens), ännu erinrande om Giorgione, en Pietå (i Viterbo), Läsarns' upp- 16 b. 39