1219 Luciani-Lucifer 1220 väckelse (i nationalgalleriet i London), den heliga Agatas martyrium (i Pittigalleriet i Florens). Ståtliga och fängslande äro mästarens porträtt: Andrea Doria (i Doriapalatset i Kom), påfvarna Hadrianus VI och Klemens VII (i Neapel) och den s. k. Dorotea, en skön romarinna (i Berlin). C. R. N. A. L. R. Luciani [lotjiäni], L u i g i, italiensk fysiolog, f. 1842, studerade i Leipzig för Ludwig och utarbetade där sin betydelsefulla afh. Eine periodische funktion des isolierten froschherzens (i "Bericht der sächsischen gesellschaft der wissenschaften", 1873). Han blef 1875 e. o. professor i Parma, 1880 ord. professor i Siena, 1882 i Florens och 1893 i Rom; sedan 1903 är han därjämte senator. Bland hans skrifter märkas särskildt de till tyskan öfversatta stora monografierna Die junktionslokalisation auf der grosshirnrinde (med Seppilli. 1886), Das hungern (1890), Das kleinhirn (1893) samt hans Fisio-logia dell uomo (3 bd, 1898-99, 3:e uppl. 1908 ff.; öfv. till ty.). B.T-dt. Luciänus. SeLukianos. Luciänus, kristen martyr, bibelforskare, f. af kristna föräldrar i Samosata (?), i 3:e årh., hängaf sig vid unga år åt ett asketiskt lefverne, blef pres-byter i Antiokia samt grundläggare af den berömda antiokenska skolan. Han drabbades af Maximinus' förföljelse och led 312 i Nikomedeia martyrdöden genom hunger och tortyr. L. lutade åt kätterska åsikter. Han kan anses för en mellanlänk emellan Paulus af Samosata och Arius, ja på visst sätt som arianismens egentlige upphofs-man. Han ville inskränka Kristi betydelse till hans lärarkall, hans lagstiftning samt det efter-döme af tålamod, som han gaf oss. L:s viktigaste arbete var en ny recension af "Septuaginta", hvars text på hans tid råkat i stor förvirring. P. deLagarde har t. o. m. i nyare tid trott sig kunna utgifva en del af denna L:s recension, som fick stor betydelse bl. a. för Chrysostomos och den gotiska bibelöversättningen. Se vidare O r i g e-n e s. (E. S-e.) Lucic [lo'tsitj], Hanibal, kroatisk författare, d. 1553 på den dalmatinska ön Lesina (Hvar), författade, förutom erotiska dikter, skådespelet Robinja ("Trälinnan"), sydslavernas första världsliga drama. Se vidare Serbiska och kroatiska språket och litteraturen. A-d J. Ludd (af lat. lucidus, klar), genomskinlig, lätt att inse; upplyst. Lucida interva'lla, lat., ljusa mellanstunder (t. ex. för sinnessjuka). Lucidärius, Elucidarius (af lat. elucidäre, sprida ljus öfver, af liicidus, klar), "upplysning", titel på ett slags läroböcker i kristna religionen under medeltiden, innan benämningen "katekes" uppkom. Uppställd i form af samtal emellan magister (läraren) och discirpulus (lärjungen), handlade en sådan lärobok om "Gud, mässämbetet, skapelsen och många underliga ting och slutligen om domedagen" samt var närmast af sedd för prästernas undervisning. Ur denna lärobok utvecklade sig folkboken "Lucidärius". I denna framställdes i kort sammandrag medeltidens tro och vetande i teologi, astronomi, fysik och geografi. De flesta europeiska folk e^de sin folkbok "Lucidärius", i utförandet mestadels präglad af nationens särskilda lynne och uppfattning, medan innehållet var i det närmaste gemensamt. De källor, ur hvilka det senare hufvudsakligen hämtats, äro för det teologiska innehållet skrifterna "Elucidarium", "De imagine mundi", "De philosophia mundi" och "Gemma ammas", alla författade af skolastikern Honorius Augustodunensis, en fransk presbyter från Autun i början af 1100-talet. Af detta innehåll förekommo äfven rimmade omskrifningar. På svenska saknas folkboken L., men däremot finns Honorius' "katekes" bevarad i två olika redaktioner från 1400-talet (den ena fragmentarisk). De ära bägge utgifna af R. Geete i "Svenska kyrkobruk under medeltiden" (1900; i Sv. fornskriftsällsk:s samlingar). En dansk "Lucidärius" (folkboken) trycktes 1510 (utg. 1849 af Det nordiske literatur-samfund genom C. J. Brandt, som i inledningen ger en historik öfver ämnet). Den danska folkboken "Mester Lucidärius", som är af öfvervägande biblisk-historiskt innehåll och omtrycktes ända in på 1700-talet, var en senare bearbetning, ur hvilken de katolska elementen och de mest stötande vidskepelserna aflägsnats. Jfr K. Schorbach, "Studien iiber das deutsche volksbuch Lucidaiius und seine bearbeitungen in fremden sprachen" (1894). CR- G.) Lucidor, pseudonym. Se Johansson, Lars. Lucien Bonaparte [lysiä7 bånapa'rt], furste af Canino. Se Bonaparte 5. Lucifer (af lat. lux, genit. lucis, ljus, och ferre, bära, bringa), "Ljusbringaren", morgonstjärnan 1. planeten Venus, som går upp före solen om morgnarna (jfr Fosforos och Hesper os). L. framställes i den antika konsten såsom en ridande-eller vingad gosse med fackla i handen. - 2. I följd af en oriktig öfv. af Es. 14: 12 (jfr Luk. 10: 18 och Uppb. 9: 1-11) blef L. beteckning för d j ä f v u l e n (se d. o.). Lucifer, biskop i Caralis (Cagliari), hvaraf han fick tillnamnet Caralitänus, d. 371 i Cagliari, var en högst ifrig anhängare af Athanasius och nicenska bekännelsen. När synoden i Milano (355) fastställde en fälld dom öfver Athanasius, måste äfven L. gå i landsflykt. Denna upphäfdes 362 genom Julianus' edikt. Men då Athanasius på Alexandriasynoden s. å. utverkade ett försonligt tillvägagående mot de präster, som mot sin vilja nödgats antaga arianska läran, ogillade L. detta och höll sig sedan i schismatisk tillbakadragenhet från en "besmittad" kyrka, som ej nog strängt värnade om rättrogenheten. L:s under landsflykten författade stridsskrifter (De non par-cendis in Deum delinquentibus, De regibus apo-staticis, Moriendum esse pro Dei filio m. fl.) äro märkliga för sina högst våldsamma utfall mot kejsar Konstantius. De utgåfvos samlade 1586, bästa edit. i Wienakad:s patres-samlinj? (1886). Af folket på Sardinien hålles han för helsron, men han har ej blifvit kanoniserad. - L:s sekt, l u c i f e r i a-norna, egde icke bestånd läns:e efter stiftarens död; i grundåskådningen var den besläktad med donatismen, med pietistisk kritik mot kyrkan. Dess litterära hufvudperson var Gregorius af II-1 i ber is (d. efter 392). Sektens stamhåll var Sardinien, hvarjämte den hade försänkningar i Spanien, Tripr. Rom och ösf^rl^det. Se G. Kriiger, "Lucifer, bischof von Cagliari, und das schisma der Luciferianer" (1886), och L. Saltet.