1221 Lucifera-Lucka 1222 "Fraudes littéraires des schismatiques Lucifériens" (1906). (Hj. H-t.) Luci'fera (af lat. lux, ljus, och jefrre, bära), ett af Dianas binamn. Luciferiäner, en sekt. Se Lucifer, biskop. Lucilia, zool. Se Muscidse. Lucilius, Ca j us, romersk skald (180-102 f. Kr.), samtidig med Scipio Afncanus d. y. och Laelius, hvilkas vänkrets han tillhörde. L. härstammade från en välmående riddarfamilj i Suessa Aurunca i Latium och förrättade krigstjänst i Scipios fältherrekohort vid Numantia (134). Hufvudsakligen sysselsatte han sig med studier och skaldeverksamhet. Begåfvad med skarp iakttagelse-förmåga och kvickhet, förstod han att upptäcka tidens lyten och svagheter samt att öfver dem i sina dikter, Saturce - hos romarna först dikter af blandadt innehåll, som möjligen närmade sig de grekiska "satyroi" - kasta löjets skimmer. Han framställde sina tankar öfver samtiden, hvilken han ställde i motsats till den äldre, under det han frimodigt och kraftigt gisslade dess urartande och öfverdrifter. Dock var han ingalunda en romare af forntidens skola, utan hade, liksom den scipionska kretsen öfver hufvud, öppen blick för de ändrade förhållandena i världsstaden och världsriket samt visade sig själf ingalunda främmande för lifvets njutningar. L. kan anses som den egentlige skaparen af den romerska satiren, hvilken efter honom utbildades af Horatius. Han skref företrädesvis för den litterära medelklassen, på hvilken hans folkliga skämtlynne godt kunde slå an. Hans dikter innehöllo en skarp kritik, men ock en åskådlig bild af tidens rörliga lif, skildradt med en starkt personlig och tempe-ramentsfull uppfattning. I språk och uttryckssätt är han något hård; versifikationen är knagglig. Många, men korta fragment finnas i behåll af hans 30 böcker, bland hvilka en del - de till tiden föregående - är författad på jambisk-trokaiskt, en annan del - de yngre - på h exa metriskt versmått. Hvad som återstår af hans dikter (omkr. 1,350 verser) är dock ingalunda tillräckligt att lämna en verklig inblick i arten af hans diktning, om hvilken man dock kan någorlunda göra sig föreställning genom studium af hans efterbildare Horatius, som meddelat flera för L. karakteristiska drag. Jfr bl. a. J. Centerwall, "Den luciliska satirens förutsättningar etc." (1868). R. Tdh. Ludna, astron., en af småplaneterna. Luclna. rom. myt., binamn för Juno (stundom äfven för Diana). Se Juno. Luci'ola, zool. Se Eldflugor och Lysmaskfamiljen. Luciope'rca, zool. Se Gösen och G ö s s l ä k-tet: Lucis metitur progre'ssibus, lat. ("mäter efter ljusets framsteg"), omskrift kring bilden af en solvisare på reversen af Vitt. hist. o. ant. akadis jeton de présence (se J e t o n g). Lucius. Tre påfvar ha burit detta namn. 1. L. I (253-254) innehade sannolikt påfve-värdigheten från 25 juni 253 till 5 mars 254. Han valdes under sin företrädare Cornelius' landsflykt, blef själf landsförvisad, men tilläts återvända. Uppgiften, att han lidit martyrdöden, är ogrundad. 2. L. II (1144-45) hette förut Gherardo da Caccianemici, härstammade från Bologna och var kardinalpresbyter af S. Croce. Han valdes till påfve 12 mars 1144, råkade redan på hösten s. å. i strid med Roms senat, hvars ledande man Giordano Pierleoni kallade sig patricius och gjorde anspråk på romerska kyrkans världsliga rättigheter. Under kampen afled L. 15 febr. 1145. 3. L. III (1181-85), f. i Lucca, hette urspr. U b a l d o A 11 u c i n g o l i. När han l sept. 1181 valdes till påfve, var han kardinalbiskop af Ostia. Redan som kardinal hade han spelat en roll i striderna mellan Alexander III (se d. o.) och Fredrik Barbarossa. Hans eget pontifikat var fylldt af strider med romarna, och endast en kort tid (nov. 1181 -mars 1182) kunde han residera i Rom. Äfven med kejsaren var förhållandet spändt på grund af de fortlefvande striderna om de besittningar, som tillhört markgrefvinnan Matilda af Toscana, samt om de biskopstillsättningar, som egt rum under den föregående schismen. L. visade sig föga försonlig och tillbakavisade de från kejserlig sida framställda förlikningsanbuden. 1184 uttalade L. på en synod i Yerona bannlysningen öfver de oppositionella riktningarna inom kyrkan (katarer, val-denser o. s. v.). Han afled i nämnda stad 25 okt. 1185. - Litt.: Duchesne, "Histoire ancienne de 1'église", I (5:e uppl. 1911),, och Langen, "Ge-schichte der römischen kirche von Gregor VII. bis Innocenz III" (1893). 1-3. T. H-r. Lucius von Ballhausen [lötsios få'nn], Robert, friherre, preussisk politiker, f. 1835, hette före sin upphöjelse till friherre (1888) Lucius, deltog som läkare i ett spanskt fälttåg i Marokko 1860 och en preussisk expedition till Öst-Asien 1860-62, tillhörde 1870-81 tyska riksdagen och 1870-99 preussiska deputeradekammaren samt var 1879 -90 preussisk jordbruksminister. 1895 blef han medlem af preussiska herrehuset. L. tillhörde det frikonservativa partiet, var förtrogen vän till Bis-marek och förmedlade ofta dennes förbindelser med de parlamentariska partierna. Luck [lotsk], ry. Lutsk, kretsstad i ryska guv. Volynien, vid Pripets biflod Styr. 17,700 inv. (1900). L. var fordom en stor och rik stad, men krigen mellan Ryssland och Polen under senare hälften af 1500-talet gjorde slut på dess välstånd. Romersk-katolsk biskop. Progymnasium. Betydlig spannmålshandel. (J. F. N.) Lucka, stängsel af trä eller järn för någon öppning; äfven själfva öppningen. 1. Skpsb., en i ett fartygs däck befintlig öppning, hvars ändamål är att medge kommunikation emellan rummen öfver och under ifrågavarande däck (se d. o.); äfven betäckningen öfver en sådan öppning kallas vanligen lucka. - Med luck-karm förstås den öfver däcket uppskjutande karm af trä eller järn, som omger luckan och hvars ändamål är att förhindra på däcket rinnande vatten att komma ned igenom densamma. Luck-karmen till en lastrumslucka är försedd med åtskilliga järnbeslag dels för att därmed fastlåsa luckbetäck-ningen, dels för att skalka luckan, hvarmed förstås att så täta den, att vatten, som sköljer öfver densamma, ej må kunna tränga sig ned igenom springan emellan luck-karmen och luckbetäckningen. - Om en lucköppning endast eller hufvudsakligast