1225 Lucomagno-Lucullus 1226 händer1. I mars 1858 återeröfrade han detsamma. 1-3. (J. F. N.) Lucomagno [lökåma'njå]. Se Lukmanier. Lucon [lysa'], stad i franska dep. Vendée, vid järnvägen emellan Nantes och La Kochelle samt norra kanten af de på holländskt sätt kanaliserade Marais (se V e n d é e), genom en segelbar kanal förenad med hafvet (Aiguillonviken). 6,163 inv. (1906). Biskopssäte (som innehades af Richelieu 1607-24), kommunalt college, prästseminarium. Tillverkning af konstgjorda gödselmedel och brännvin. (J. F- N.) Lucrétia [-tsia], astron., en af småplaneterna. Lucrétia [-tsia], enligt traditionen eller sagan, dotter till romaren Spurius Lucretius Tri-cipitinus och gift med L. Tarquinius från Collatia, var frejdad för sin ovanliga skönhet och sitt kyska väsen. Dessa egenskaper upptände hos den unge Sextus Tarquinius, son till konung Tarquinius (med tillnamnet Superbus), en häftig lidelse, som han slutligen i mannens frånvaro med list och våld tillfredsställde. L. lät därefter hemkalla sin man och sina närmaste samt dödade sig inför deras ögon efter att ha omtalat Sextus' våldsgärning. Då utbrast det länge närda missnöjet i öppet uppror, som hade till följd konung Tarquinius' afsättning och konungamaktens af skaffande i Rom (509 f. Kr.). - L:s öde har gett upphof till ett stort antal målningar, af bl. a. Cagnacci, Pesaro, Tintoretto, Luca Giordano, Nazzola, Gustave Boulanger, Andrea del Sarto, Tizian, Veronese, Albrecht Dii-rer, Lucas Cranach d. ä. m. fl. Äfven i litteraturen har L. ofta behandlats, bl. a. af Heywood, Shakspere ("Rape of Lucrece"), Lee, Arnaud, Payne, Dallas, Tennyson ("Lucretius", 1868) och Pr. Ponsard (1843). Lucretilis, Möns (nu Monte Gennaro), ett spetsigt kalkberg (omkr. 1,300 m.) på det sabinska området, i närheten af Horatius' landställe. Utgräfningar började hösten 1909 på den plats, där Horatius' landställe förmodas ha legat. Lucretius [-tsius], TitusL. Carus, romersk filosof och skald. Hans födelseår uppges till 97, dödsåret till 55 (eller 51) f. Kr. L. egnade sig ifrigt åt filosofiska studier. Han synes ha varit en lidelsefull, väl något disharmonisk natur, som grubblade öfver lifvets och dödens gåtor och blef pessimist, men på samma gång i viss mån en tänkare, som under de oroliga tiderna fann tröst i Epikuros' materialistiska läror, hvilka han förstod att sätta i system. Hänförd af en varm och fast öfvertygelse om sanningen af de åsikter, till hvilka han kommit, kände han sig kallad att utbreda dem bland sina landsmän och skingra de gängse föreställningarna om människornas förhållande till gudarna samt dödsfruktan m. m. Sålunda blef han författare till lärodikten De rerum natura (Om tingens väsen eller om världsalltet, 6 böcker), ställd till Memmius. Den innehåller läran om världens uppkomst genom en otalig mängd atomer, vidare en framställning af själen som äfvenledes materiell och af våra föreställningar och känslor som beroende af sinnliga förnimmelser, slutligen förklaring af meteorologiska och andra företeelser. L:s rika begåfning och hänförelse för sin uppgift satte honom i stånd att ge en verkligt intresseväckande framställning af det i sig själf något torra och opoetiska ämnet. Kraftig i sin bevisning, lefvande i sin öfvertygelse och ofta högstämd i tonen, förstår han att rycka läsaren med sig. Enstaka skildringar, såsom invokationen till Venus, skildringen af morgonen (II: 144) och af pesten i Aten, äro förträffliga. Själf klagar han öfver språkets armod, hvilket han gör sig all möda att afhjälpa. Till följd af ämnets beskaffenhet blir dock uttryckssättet, i trots af det obestridligen upphöjda i framställningen, ofta hårdt och i det hela något ojämnt, hvarjämte versen stundom är knagglig. Åtskilligt, som kan vara att anmärka, bör dock måhända tillskrifvas den omständigheten, att han ej fick lägga sista handen vid sitt verk. Enligt en icke fullt bestyrkt uppgift undergick detta en slutlig redaktion af en Cicero, vare sig den frejdade talaren eller dennes broder Quintus. L:s verk är öfv. på svensk hexa-metrisk vers af A. Jacobsson (1903 och 1904). Delvis hade öfv. belönats med Sv. akad:s pris. Verserna l-148 i I äro förut öfversatta af Atterbom i "Poesiens historia" ("Samlade skrifter", II, bd 3). Vidare har Klemens Cavallin publicerat en uppsats om "En materialistisk skald i forntiden" (i "Från Lundagård och Helgonabacken", 1892). Äfven bör omtalas en skrift af E. Fehr, "T. Lucretius Carus. 'Om naturen'. En filosofisk och litteraturhistorisk studie" (1897), med metriska tolkningar. De två första böckerna äro öfv. till da. af S. S. Meisling (1832). R-Tdh. Lucrezia Borgia [lokretsia bå'rdjia]. Se Bor-gia 5. Lurcri cai^sa. Se L u c r u m. Lucrino [lokrinå]. Se Lucrinus lacus. Lucrinus lacus (it. Lago Lucrino), sjö i Kam-panien, strax n. om Avernus (se Avernus lacus) och skild från Pozzuoliviken af en landtunga, där den forna via herculea och den nuvarande järnvägen gå fram. Genom utbrott af Monte nuovo 1538 har sjöns storlek betydligt minskats. Dess största djup är omkr. 5m. Nu som i forntiden är L. ryktbar för sin ostronodling, som skall ha införts af Sergius Orata 100 f. Kr. Ännu i dag lämnar sjön en i Neapel mycket omtyckt fisk (la spigola). Den ryktbaraste bland de många villorna vid sjön var Ciceros "Academia", hvars ruiner försvunno vid den ofvannämnda vulkaniska katastrofen. J- C. Lu^rum, lat., vinst. - L. ce'ssans, upphörande vinst, ett parallellbegrepp till damnum e m er gen s (se d. o.) och medförande likartade följder med dettas. - L u c r i c a u;s a, för vinnings skull. Lucullän. Se L u k u 11 a n. Lucullus, namn på en fornromersk släkt, en gren af den liciniska. Mest bekant är L u c i u s Licinius L., f. 106 f. Kr. Han utmärkte sig tidigt genom krigisk duglighet i bundsförvantsfejden och det första kriget mot Mithridates. L. var en af optimatpartiets mest framstående män. Han fick som konsul 74 f. Kr. öfverbefälet mot konung Mithridates, då denne, väl rustad, ånyo började krig. Med skicklighet och framgång kämpade han mot fienden och tvekade icke att anfalla Mithridates i hans eget rike. Efter lyckliga strider tvang han denne att fly till sin måa^ Tigranes, konung i Armenien. Den romerske fältherren fordrade då hans utlämnande; och då detta vägrades,