från statens sida anslogs till de ämbetsmän
-- särskildt edilerna --, som hade att anställa
skådespelen, bestridde dessa ämbetsmän af egna medel
storartade utgifter för att vinna massans ynnest och
läto äfven anställa tilläggsspel, hvilket allt bidrog
att öka prakten vid spelen.
Ordet
ludi betecknar äfven lekar eller förlustelser
i allmänhet. Sådana voro hos romarna tärningsspelet
med
tali och
tesseræ, de förra med 4, de senare
med 6 numrerade sidor (fig. 2 o. 3), vidare
ludus
latrunculorum, ett slags schackspel med rutor
<img l>Fig. 2. Fornromersk talus (tärning) af brons.
<img l>Fig. 3. Fornromersk tessera (tärning) af elfenben.
<img r>Fig. 4. I Rom uppgräfdt spelbräde af marmor, för
ludus duodecim scriptorum.
och stenar, som föreställde officerare och soldater,
ludus duodecim scriptorum, ett slags brädspel, som
spelades å ett med 12 linjer och ett tvärstreck
i 24 rutor uppdeladt spelbräde (fig. 4) med
hvita och svarta stenar efter tärningskast, samt
slutligen bollspelet (
pila), vid hvilket under
kejsartiden fem olika slag af bollar användes,
med olika antal spelande och olika sätt att kasta
och fånga bollen (jfr
Bollspel, sp. 1015 och fig. å
sp. 1016).
R. Tdh.
Ludi magister l.
Ludimagister, lat., skollärare; äldre: skolrektor.
Ludington [la'diŋtən], stad i nordamerikanska staten Michigan,
vid floden Marquettes utflöde i sjön Michigan. 7,259 inv. (1904).
L. blef stad 1873 och hade förr stor trävaruhandel.
(
J. F. N.)
Ludjenda. Se
Lujenda.
Ludlow [la'dlåu],
stad i engelska grefskapet Salop (Shropshire),
vid gränsen till Hereford, 16 km. n. om Leominster.
4,552 inv. (1901). Gammal latinskola. Slottet,
nu i ruiner, uppfördes i 11:e årh. till den
engelska gränsens försvar mot walesarnas angrepp.
Det var tidtals kungligt residens. Kvarnindustri.
(
J. F. N.)
<img l>
Ludlow [la'dlåu],
Edmund, engelsk
politiker, f. omkr. 1617 i Wiltshire, d. 1692 i
Vevey, ingick som frivillig i parlamentshären
vid utbrottet af inbördeskriget 1642, blef
guvernör å Wardour castle, måste efter tre månaders
belägring ge sig fången (mars 1644),
men utväxlades snart och valdes 1646 till
medlem af parlamentet, inom hvilket han
sedan förblef det republikanska partiet
orubbligt trogen, deltog i dödsdomen öfver konungen
och undertecknade ordern om dennes afrättning. Efter
Iretons död (nov. 1651) var han till okt. 1652 Irlands
styresman. Ogillande Oliver Cromwells upphöjelse
till protektor, drog L. sig 1655 tillbaka till sitt
hem i Essex, men blef 1659 åter parlamentsledamot
och utöfvade som sådan stort inflytande. Efter
restaurationen (1660) flydde han från England
och fann en fristad i Vevey, hvilken stad då stod
under kantonen Berns beskydd. Efter 29 år återvände
L. till sitt fädernesland, men undgick endast genom ny
landsflykt faran att fängslas som konungamördare. L:s
Memoirs, som gå till 1672, utgåfvos 1698--99; en
kommenterad edition med biografisk inledning utgafs
1894 af C. H. Firth; de äro särskildt värdefulla för
historien om de stränge republikanernas opposition
mot Cromwell samt om 1659 års partistrider.
(
V. S--g.)
Ludlow-etagen [la'dlåu-et<over>a</over>ʃen],
geol., engelsk benämning
(efter staden Ludlow) för yngsta Gotlandium (öfversilur) i England.
E. E.
Ludmila, dotter af psjovernas höfding Slavibor och
gemål till bömiske fursten Borzivoi (871--894),
var, sedan hon jämte sin make låtit döpa sig, mycket
ifrig att befordra kristendomens insteg i Böhmen. Sin
sonson Venceslav (Venzel den helige) undervisade hon
senare själf i det slaviska kyrkospråket. Emellertid
sammanslöt sig ett hednisk-nationellt parti kring
Venceslavs moder, Drahomira, hvilken regerade under
sin sons omyndighet (920--928). Partiets utskickade
inträngde i L:s änkesäte, borgen Tetin, och strypte
henne, enligt folksägnen med hennes egen slöja
(921). Sägnen framställer Drahomira såsom anstifterska
af våldsgärningen, ovisst om med rätta. L:s lik
begrofs i S:t Georgs-kyrkan i Hradschin (Prag), och
hon äras såsom ett af Böhmens förnämsta helgon. Hennes
dag är 16 sept.
<img r>
Ludolf [l<over>o</over>-] l.
Leutholf,
Hiob, tysk orientalist,
f. 1624 i Erfurt, d. 1704 i Frankfurt a. M., lärde
sig redan i skolan österländska språk, särskildt
etiopiska. Efter universitetsstudier i sin födelsestad
och (1645--46) i Leiden reste han genom Frankrike,
England, Italien, Sverige och Danmark. I Rom, dit
han skickades af svenska sändebudet i Paris att
för drottning Kristinas räkning söka efter förkomna
dokument, åtnjöt han värderik undervisning i etiopiska
af abessiniern Gregorius. 1653 utsågs L. till lärare
för arfprinsen af Gotha och betroddes efter hand med
diplomatiska uppdrag. Han flyttade 1678 till Frankfurt
a. M., där han delade sin tid emellan vetenskapliga
sysselsättningar och skötandet af statsvärf för
pfalziske kurfurstens räkning. L. lade grundvalarna
till studiet af etiopiskan, ett fält, hvarest inga
nämnvärda förarbeten funnos. Hans arbeten ha först
på senare tiden utträngts, genom Dillmanns.
