1235 Ludvig 1236 nerna och nordmännen. Sedan emellertid bröderna med understöd af Karl den tjockes tyska trupper lyckats besegra grefve Bernhard af Gothien, som af rättades, och eröfra en större del af Bourgogne, måste de vända sig mot nordmännen, som i slaget vid Saucourt (nära Abbeville) 3 aug. 881 ledo ett grundligt nederlag, som lär kostat dem 8,020 man. Men de i Saucourt belägrade nordmännen sprängde vid ett kraftigt utfall L:s här, och L. såg sig tvungen att åt den fruktade nordmannahöfdingen Hasting inrymma grefsk. Chartres som län. Efter L:s död tillföll Neustrien Karlman (se Kar 1-man 4). Om segern vid Saucourt se L u d wigslied. 4. L. IV (fr. Louis tfoutre-mer, lat. Ludovicus ultramarinus, "från hinsidan hafvet"), den föregåendes brorson, Karl den enfaldiges (se K ar l, f rån-ska konungar 3) son med Edgiwa, syster till engelske konungen Athelstan, f. 920, d. 10 sept. 954 i Reims, fördes vid faderns tillfångatagande 923 af sin moder till England, men kallades efter konung Raouls död "från hinsidan hafvet" på till-skyndan af dennes svåger, Hugo den store (se Hugo, franska furstar 1), som tillika var L:s nära frände (han var gift med L:s moster), till konung och kröntes i Laon 19 juni 936 af ärkebiskop Artand. När L. icke mot beräkning ville gå i sin mäktige onkels ledband, utbröt dem emellan strid, som efter åtskilliga växlingar, hvarunder Hugos svåger, konung Otto I af Tyskland, spelade Silfverdenar, slagen för Ludvig IV. en afgörande roll, slutade med L:s seger. Han vann på sin sida grefve Yilhelm Blårhufvud af Poitiers och Auvergne, hertig Giselbert af Lothringen m. fl. Efter den sistnämndes död (938) gifte L. sig med hans änka, Gerberea, konung Otto I:s syster, samt vann därigenom förlikning med Otto - visserligen med uppgifvande af anspråken på Lothringen - och med Hugo. När han så vid ett misslyckadt försök att beröfva sin omyndige vasill Rikard I Långben hertigdömet Normandie blifvit normandernas fånge, förbundo sig Hugo af Fran-cien och konung Otto ånyo mot honom (945). L. öfverlämnades af norman derna till Hugo, som los-släppte honom (946), först sedan han lämnat ifrån sig Laon,- den viktigaste ort, som stod honom åter af hans fädernebesittningar. L. hade svårt att smälta förlusten. Hans gemål drog sin broder Otto öfver på hans sida, och en väldig tysk här, förstärkt af L:s och konung Konrads af Burgund trupper, drog skönande genom Francien och in i Normandie, men fälttåget blef i hufvudsak förfeladt; icke ens Laon hade kunnat intagas. Omsider, under konung Ottos medling, försonade Hugo sig med L. Denne fick då fästet vid Laon (staden hade han redan återtagit), men Hugos son Otto belänades med hertigdömet Burgund. L. förnötte de sista åren af sin regering med en mängd småfejder mot vasaller inom det kungliga domänet: förgäfves belägrade han ofta nog en liten borgherre, som inom sin borgs fasta murar trotsade Frankrikes konung. L. afled genom följderna af ett fall med hästen under en jakt. Hans äldre son, Lothar, efterträdde honom på tronen; den yngre, Karl, blef med tiden hertig af Lothringen. 5. L. V den overksamme (fr. Louis V le Fainéant), den föregåendes sonson, konung Lothars son, f. 967, d. 22 maj 987 på grund af ett fall från hästen under en jakt, kröntes i Compiégne under faderns lifstid 979 och efterträdde honom 986. Den unge konungens hof var en tummelplats för partistrider och ränker, i hvilka hans farbroder hertig Karl af Lothringen och hans mäktigaste vasall, hertig Hugo Gapet af Francien, spelade hufvudrollerna. L. själf bekämpa-de icke utan framgång åtskilliga af sina trotsiga vasaller. Han var den siste konungen af karolingiska ätten, som regerade i Frankrike. 6. L. Yl den tjocke (fr. Louis le gros), son till Filip I med Berta, dotter till grefve Florent af Holland, f. 1078, d. l aug. 1137, efterträdde 1108 sin fader på tronen, sedan han faktiskt från 1100 varit den verklige regenten. Trots intriger från styfmoderns, Bertradas, sida - hon sökte t. o. m. förgifta honom - och konungamaktens svaghet lyckades han lägga grunden till de franske konungarnas blifvande maktstorhet genom att rikta sina ansträngningar mera på utvidgandet af konungens personliga domäner än, såsom de föregående kapetingerna, på häfdandet af konungens fiktiva öfverhöghet öfver stormännen. Sparsam ända till snålhet, af naturen enkel och rättfram samt i grunden godhjärtad, visste han också att skaffa sig synnerligen dugliga medhjälpare, bland hvilka särskildt må nämnas den lågättade munken Suger, administratör för Saint-Deuis' kloster, och L:s kusin grefve Raoul I af Vermandois, hvilka båda med nit och oegennytta understödde honom. Genom köp, byten, konfiskeringar och eröfringar blef L. den störste godsegaren i Ile-de-France, där han raskt och energiskt införde rättssäkerhet och befrielse från de många röfvare och små borgherrar (chåtelains), som länge gjort denna provins osäker. Han hade därvid kraftigt stöd i kyrkan, liksom hans stora personliga tapperhet också bidrog till den slutliga framgången. Äfven i Bourbonnais, Auvergne och Flandern, dit han företog två fälttåg, befäste han sin myndighet och kronans inflytande genom krigiska expeditioner. I striden mot vasallerna vann han stadernas stöd genom att garantera dem deras från länsherrarna köpta eller dem aftvungna privilegier. Bourgogne, Bretagne, Toulouse, Gascogne, Poitou och Anjou voro dock fortfarande så godt som fullständigt oberoende. Mot sin farligaste fiende, Henrik I i England, Normandies hertig, förde L. tre krig, af hvilka det första slutades därmed, att han i fördraget i Gisors (1113) tvangs att erkänna Henriks suzerä-nitet öfver Maine och Bretagne, det andra (1116 -20) genom ett, efter fruktlösa hänvändningar till påfven Calixtus II:s förmedling, afslutet stillestånd, och det tredje, som började 1123, först genom Henriks död Il35 lät L. hoppas på framgång. Det understöd, som L. åtnjöt från kyrkan och som kraftigast bidrog till hans framgångar, berodde väsentligen på hans fulla anslutning till