1237 Ludvig 1238 den af Bernhard af Clairvaux (se d. ö.) föranledda reformen af klosterväsendet. Han gaf också en fristad i sitt rike åt påfvarna Pascalis II, Gelasius och Galixtus II, under deras strider med kejsaren. Han häfdade kronans domsrätt framför kyrkans samt genomdref på synoden i Reims 1119, att biskoparna skulle svära konungen trohetsed. L:s trägna arbete på lagskipningens, förvaltningens och det allmänna rättssäkerhetstillståndets områden gjorde honom mycket populär, och han måste anses som en af medeltidens främsta franska konungar samt den ursprunglige grundlä^aren af Frankrikes enhet. L. gifte sig 1115 med Adélaide de Maurienne, systerdotter till påfven Calixtus II, och hade med henne 6 söner och 3 döttrar. Se Luchaire, "Louis VI" (1889). 7. L. VII den unge (fr. Louis le jeune) 1. den fromme (fr. Louis le pieux], den föregåendes son, f. 1120, d. 18 sept. 1180 i Paris, kröntes till faderns efterträdare 1131 och besteg tronen 1137. S. å. förmäld med den sköna, lef-nadsglada AHénor af Akvitanien (se Eleonora), och därigenom hertig öfver detta land, som sträckte sig från Loire till Pyrenéerna, syntes han ega en starkare maktställning än de föregående kapetin-gerna, hvilken än mera tryggades genom de svårigheter konungen i England och kejsaren hade att hvar i sitt rike bekämpa. Faderns rådgifvare, Suger, som åstadkom brytning mellan L. och hans moder Adelaide, hvilken drog sig från hof vet, ledde i början hans politik, men kunde ej hindra L. från att genom sin dyrkade gemåls tillskyndan ställa sig afvog mot kyrkan och dess stora privilegier, framför allt mot den pågående stora reformen därinom (jfr L. 6). Han kom därigenom i strid, med påfven Innocentius II, som belade landet med interdikt, och understödde en af L:s mäktigaste vasaller, Thibaut IV af Champagne, i dennes kamp mot konungen. Denna slöts först efter påfvens död (1143) genom Sugers och Bernhards af Clairvaux gemensamma ansträngningar tack vare den nye påfven Celestinus II :s försonlighet 1144. I hufvudsak hade L. haft de militära framgångarna, men påfvedömet inhöstat frukterna. Äfven mot andra vasaller häfdade L. sin myndighet med lycksam utgång. Honom tillskrifves ock initiativet till andra korståget (1147-49), som af Bernhard af Clairvaux tillämnades i stora proportioner och syften, men toto It misslyckades på grund af afunden mellan de deltagande tyskarna och fransmännen. Under tiden hade Suger varit landets egentlige regent, samlat pengar till företaget och hållit herrarna i schack. Ett af honom pla-neradt nytt korståg på hans egen bekostnad gick om intet genom hans död, 1152. Kort därefter skilde sig L. från sin gemål, formellt på grund af en hårdragen tolkning af kanoniska lagen, då de båda voro f ränder, i verkligheten på grund af oenighet mellan den svartsjuke konungen och hans gladlynta gemål. Hon gifte sig kort därpå med Henrik af Anjou, som 1154 blef konung i England. Denne kom sålunda i besittning af hela västra Frankrike och blef vida mäktigare än sin länsherre. S. å. gifte L. om sig med Constance af Kastilien och förmälde sin liknämnda syster med grefve Raimond V af Languedoc, hvarigenom detta lands länge afbrutna relationer med kronan återställdes. L. sig nu alltmera åt bot- och andaktsöfningar, och hans forna kraft slappades alltmer. Dock arbetade han systematiskt på kronodomänernas konsolidering, därvid understödd af städerna, af hvilka han grundade flera nya. Han hade under senare regeringsår flera olyckliga strider med Henrik II och åtskilliga vasaller. L. hade i sitt tredje gifte, med Adéle af Champagne (1160), sonen Filip August, 1179 krönt till konung. 8. L. VIII Lejonhjärta (fr. Louis Coeur de Hon], son till Filip II August och Isabella af Hainaut, f. 5 sept. 1187, d. 8 nov. 1226 på slottet Montpensier i Auvergne, efterträdde 1223 sin fader på tronen och kröntes s. å. i Reims, den förste af kapetingerna, som ej krönts under faderns lifstid, ett tecken på, att kronan numera ansågs ärftlig. 1215 hade han af de mot konung Johan utan land upproriske baronerna inkallats till England för att mottaga dess tron, och 1216 landsteg han där, men misslyckades i sitt företag genom Johans död (s. å.) och påfvens ingripande till förmån för erkännandet af dennes son, Henrik III, som Englands konung. L:s regering upptogs af en fortsatt strid mot engelsmännen och albigerserna (se d. o.), hvarunder han esomoftast hembar segern. Han afled på återvägen till Paris från ett krigståg mot de senare. L. var förmäld med Blanche (se d. o.) af Kastilien och hade med henne 11 barn. Se Petit-Dutaillis, "Étud3 sur la vie et le régne de Louis VIII" (1894). 9. L. IX den heli ge (fr. Saint Louis], den föregåendes son med Blanche af Kastilien, f. 25 Ludvig IX. Efter en miniatyrbild från 1300-talet. april 1215 i Poissy, d. 25 aug. 1270 i Tunis, efterträdde 1226 sin fader på Frankrikes tron och