1239 Ludvig 1240 kröntes i Eeims 29 nov. s. å. Genom faderns bestämmelse blef hans moder regent under hans minderårighet. Hon förde regeringen med kraft och framgång, häfdande kronans rätt under upprepade strider med stormännen och Englands konung. Samtidigt fick L. genom henne en synnerligen vårdad uppfostran, som jämte hans naturliga anlag gjorde honom till en af medeltidens ädlaste regenter och en af sin tids mest rättrådiga och i sann mening mest fromma män. 1234 öfvertog han själf regeringen, men modern bibehöll under hela hans regering ett dominerande inflytande och var hans förnämsta rådgifvare. L:s historia, som är ovanligt väl känd, framför allt tack vare Joinville (se d. o.), kännetecknas främst af de två korståg han företog, det första till Egypten 1248, det andra till Tunis 1270, under hvars belägring han dog af den härjande pesten (jfr K o r s t å g, sp. 1104). I öfrigt var hans utrikespolitik mera inrrk-tad på åstadkommande af fred och samförstånd mellan kristenhetens furstar än på, törhända just under hans tid, lätt vunna territoriella utvidgningar, allt i syfte att åstadkomma ett nytt stort korståg, hvari han dock misslyckades. 1242 angreps han af Englands konung, Henrik III, som understöddes af en del franska stormän. L. blef dock segrare och slöt 1259 fred i Paris, då England afstod största delen af de länder, som L. och hans företrädare frånryckt det. Härigenom bekräftades L:s rättigheter öfver Normandie, Anjou, Touraine, Maine och Poitou, hvarjämte franske konungens öfver-höghet öfver hertigdömet Guienne än en gång erkändes. I striden mellan Henrik och hans vasaller kallades L. till skiljedomare 1263 af båda parterna, hvilket resulterade i den s. k. "le Dit cTAmiens" (24 jan. 1264) till engelske konungens fördel. Äfven andra furstar underkastade sig hans skiljedom. - I sin inre politik ådagalade L. både kraft att häfda kronans intressen och oväld, men på samma gång en utpräglad religiös ofördragsamhet, hvars uttryck drabbade särskildt judarna i Frankrike. Gentemot kyrkan iakttog han en ganska själfständig hållning genom att trots påf-vens protester inskränka de andliga domstolarnas befogenhet. Äfven den första grundvalen till den gallikanska kyrkans friheter, den s. k. pragmatique sanction af år 1269, har tillskrifvits L., men handlingen synes ej vara autentisk. Han ökade väsentligt konungamaktens anseende, dels på de store länsherrarnas bekostnad därigenom, att han tillät vad från baronernas domstolar till konungens parlament, där äfven ofrälse jurister sutto till doms, dels genom att gentemot vasallerna kraftigt häfda den inre fridens upprätthållande. I sitt personliga uppträdande var han mycket värdig, fördragsam mot alla, utom mot judar och kättare, men ålade sig samtidigt stränga asketiska botöfningar. Hela hans lif präglas af varm religiositet, och mer än de fleste förverkligade han sin tids bästa sedliga ideal. Också kanoniserades han 1297 af Bonifatius VIII. Hans åminnelsedag är 25 aug. Före revolutionen firade Franska akad. då årligen hans minne, och 1693 inrättade Ludvig XIV till hans minne en militärorden (ordre royal et militaire de Saint Louis; jfr Ordnar), som upphäfdes under revolutionen, men återställdes 1816 för att 1830 definitivt af skaffas. L. var förmäld med Margareta af Provence och hade med henne 11 barn, af hvilka äldste sonen, L., dog 1260 och den andre såsom Filip III efterträdde honom. Litt.: Joinville, "Histoire de Saint Louis", F. Faure, "Histoire de Saint Louis" (1865), H. Wallon, "Saint Louis et son temps" (1875), A. Lecoy de la Marche, "Saint Louis" (1891) och "La France sous Saint Louis" (1893), E. Berger, "Saint Louis et Inno-cent IV" (1893) och "Histoire de Blanche de Castille" (1895). 10. L. X den trätgirige (fr. Louis le hutin), son till Filip den sköne och Johanna af Navarra, f. 4 okt. 1289 i Paris, d. 5 juni 1316 i Vincennes, var till lynnet grälsjuk, antog 1305 vid moderns död titeln konung af Navarra, hvartill han kröntes i Pamplona 1307, och efterträdde 1314 sin fader i Frankrike, där ett allmänt missnöje rådde på grund af dennes stränga åtgärder och despotiska regering. Ligor bildades öfver hela landet mellan provinserna, hvari både adel, präster och borgare deltogo, för att återställa de gamla goda sedvänjorna, och konungen måste i mycket bevilja deras fordringar. Flera af faderns förtjänta rådgifvare förjagades eller dödades, och L:s myndighet var starkt hotad. L. förberedde ett krigståg mot Flandern, hvars stormän ej ville böja sig för honom, och för att skaffa pengar därtill företog han en del vidtutseende åtgärder, hvaribland må nämnas det ryktbara ediktet 3 juli 1315, genom hvilket bönderna på de kungliga domänerna fingo köpa sig frihet. Tåget mot Flandern misslyckades, och L. måste återvända, utan att ha kunnat uträtta något. Farsoter och hungersnöd härjade fruktansvärdt i Frankrike s. å. och bidrogo till att utbreda det rådande missnöjet. L. vidtog mot slutet af sin korta regering en del åtgärder för att hämma de kunglige tjänstemännens hänsynslösa framfart. Han dog plötsligt efter att upphettad af bollspel ha förtärt ett glas kallt vin. L. var gift två gånger: 1) 23 sept. 1305, med Margareta, dotter till hertig Kobert II af Bourgogne. (Hon dog som fånge i Chåteau-Gaillard des Andelys, kväfd, efter hvad det sades, på order af sin make eller hans farbror Karl af Valois. Med henne hade han dottern Johanna, som förmäldes med konung Filip af Navarra.) 2) 19 aug. 1315 med konung Karl Martells af Ungern dotter Clémence, med hvilken han hade sonen Johan (I). Litt.: B. Zeller och A. Luchaire, "Philippe le Bel et ses trois fils" (1885). 11. L. XI, kallad "den europeiska diplomatiens fader", äldste son till Karl VII och Maria af Anjou, f. 3 juli 1423 i Bourges, d. 30 aug. 1483iPlessis-lez-Tours, fick en synnerligen vårdad uppfostran, som han på grund af sitt mogna och eftertänk- ' samma väsen väl tillgodogjorde sig. Eedan vid unga år användes han ofta af fadern till att tukta de trotsige vasallerna och återställa ordningen i oro-