1241 Ludvig 1242 liga landsändar. 1440 flydde han från hofvet, förbittrad på fadern och i synnerhet på dennes älskarinna Agnes Sorel, och anslöt sig till ett af några bland de främste stormännen, bland dem hertigarna af Bourbon och Alencon, anstiftadt uppror, kalladt "la praguerie". Sedan konungen med kraft och skyndsamhet undertryckt detta, blef L. till straff förvisad till sitt apanage Dauphiné, där han vistades i mer än 15 år. Dock användes han i en del krigståg och utmärkte sig bl. a. mot schweizarna 1444. Spänningen mellan fadern och L. blef dock allt starkare. När han 1452 förvägrades att gå till strids mot engelsmännen i Guienne, rustade han sig till öppet krig mot fadern, som dock med lätthet bemäktigade sig L:s land, hvilket förmådde denne att fly till hertig Filip den gode af Burgund, som mottog L. väl och lät honom slå sig ned på slottet Genappe nära Bruxelles, där han, rikligt understödd med penningar af hertigen, vistades till faderns död, 1461. L:s kröning firades med ovanlig ståt, hvartill bidrog feodalherrarnas hopp, att deras forne bundsförvant skulle som konung fortsätta samma politik han följt såsom dauphin. Men med synlig energi sökte L. genast från början arbeta på stärkandet af sin makt och rikets enhet. Han aflägsnade sin faders gamla tjänare, omgaf sig med män ur lågadeln, såsom Lescun, Jean Jouffroy, Comines, Gréveco3ur m. fl., och sökte öfverallt utländska förbindelser för att krossa Burgund, den farligaste fienden till Frankrikes enhet. Han inskränkte de store länsherrarnas rättigheter, förbjöd alla utom kungliga prinsar att jaga (för att skydda jordbruket), utkräfde med noggrannhet alla feodala pålagor och fråntog en del stormanssläkter delar af deras land. Då reste sig stormännen och bildade 1465 mot L. den s. k. ligan för allmänt väl (fr. la ligue du bien public}. Nästan hela högadeln tog del däri med L:s broder hertigen af Berry och tronföljaren i Burgund Karl den djärfve i spetsen. Trots mycken energi lyckades L. ej nedslå, den. Han förråddes på alla håll, hans fästningar och städer gåfvo sig, t. o. m. Paris vacklade. Efter nederlaget vid Monthléry (16 juli 1465) måste han ingå på de förödmjukande fördragen i Conflans och Saint-Maur (okt. s. å.), hvarigenom stormännens mest öfverdrifna fordringar beviljades, så att Frankrike skulle tett sig ungefär som på de förste kapetingernas tid. Men L. var aldrig sinnad att uppfylla fördragen; han insåg nu nödvändigheten att i st. f. våld använda list och trolöshet, ja grymhet, att vinna den lägre adeln och några af de större släkterna för att med deras hjälp störta de andra. Han handlade därefter, smickrade parisarna, uppviglade flera flamländska städer mot Karl den djärfve, hans farligaste fiende, utdelade penningar, titlar och för-läningar åt en del dugliga stormän, lyckades utan svärdsslag indraga Normandie till kronan genom att skickligt begagna en tvist mellan dess hertig, L:s broder, och hertigen af Bretagne, lät afrätta eller fängsla några af de uppstudsige stormännen och hade på så sätt inom kort sprängt ligans enhet. Genom ett fredligt möte i Péronne (1468) sökte L. vinna Karl den djärfve, men vid underrättelsen, att nya, af L. anstiftade, orolig-heter utbrutit i det Karl tillhöriga Liége, tog Karl honom till fånga och tvang honom att personligen åtfölja straff expeditionen mot hans egna allierade. Karl tordes dock ej afsätta L., men tvang honom till ett nytt förödmjukande fördrag. L. höll ej heller nu sina löften. Han aflägsnade sin broder till Guienne från det honom tillerkända Champagne, som gränsade till Karls välde, isolerade denne alltmer från hans bundsförvanter och sammankallade i Tours 1470 en notabelför-samling, som annullerade fördraget i Péronne, hvarefter krig ånyo utbröt mellan L. och Karl, som emellertid tvangs att bedja om stillestånd. Ännu två krig hade L. att utkämpa mot Karl. Under det första dog L:s broder hertigen af Guienne plötsligt 1472, efter hvad L:s fiender, ehuru utan bevis, påstått, förgiftad på hans order. Genom skickliga militära dispositioner och underhandlingar behöll L. emellertid alltjämt öfvertaget, och det andra kriget slutade genom att han i freden i Picquigny (aug. 1475) mot dryga pengar förmådde Karls bundsförvant Edvard IV af England att återvända till sitt land. Karl invecklades snart i nya strider i Tyskland och mot de af L. understödde schweizarna och stupade i striden mot dessa 1477. Nu var vasallernas makt bruten. Genom af rättningar och konfiskeringar hade L. redan väsentligt ökat sitt område med nya provinser. Äfven för rikets inre styrelse hade L:s regering synnerligt stor betydelse. Eegeringsmakten koncentrerades alltmer i konungens hand. Endast en gång tillkallade han riksständerna och ersatte dem f. ö. med notabelförsamlingar. Hären, rättskipningen och finanserna, allt tillhörde honom. Hären ökades och blef bättre organiserad samt förstärktes med legotrupper, mest skottar och schweizare, artilleriet förbättrades, och L. hyste planer på att skapa en flotta. Han bröt Parisparlamentets motstånd och skapade nya parlament i Grenoble, Bordeaux och Dijon. Rättskipningen anförtroddes mest åt specialkommissioner, vanligen med Tri-stan Lermite som ordf. Själf sparade L. ej på pengar, när det gällde ett politiskt mål, ehuru han själf uppträdde mycket enkelt. Med påfven slöt han ett slags konkordat, enligt hvilket endast fransmän skulle användas i kyrkans tjänst. Han arbetade mycket för den inhemska industriens och handelns fromma genom införande af ett verkligt tullskydd, sökte införa enhetlighet i vikt och mått, afskaffa provinstullar m. m. och var på dessa områden en framsynt härskare. Han slöt handelsfördrag med Yenezia och hansan samt lade grunden till ett postsystem. Undervisningen gynnades genom nya universitet, i Valences, Bourges och Bordeaux. L. gaf äfven skydd åt från Konstan-tinopel fördrifna grekiska lärde. Under hans tid anlades det första boktryckeriet i Paris, 1469. -. L. tillbragte sina sista år på slottet Plessis-lez-Tours, där han alltmer isolerade sig och hängaf sig åt öfverdrifna och vidskepliga andaktsöfningar under ständig dödsfruktan och begär att förlänga sitt lif. Endast några få förtrogna, såsom Tristan Lermite, Olivier Le Daim och läkaren Coictier, åt hvilka han betalade furstliga löner, utgjorde hans dagliga umgänge. L. var en af Frankrikes mest betydande regenter, rikt begåfvad, högt bildad, handlingskraftig och förutseende, men tillika lömsk och grym och därtill personligen feg. Han sökte