hellre vinna sitt mål genom underhandlingar, hvari han var mästare, och genom bedrägeri än genom ärlig strid. Hans rykte har dock mycket förvanskats genom hans fienders framställningar. Philippe de Comines har i sina "Mémoires" pietetsfullt skildrat honom. - L. var gift först med Margareta af Skottland och sedan med Charlotta af Savojen, som skänkte honom sonen Karl (VIII) och döttrarna Anna af Beaujeu, hans älsklingsbarn, samt Johanna, Ludvig XILs första gemål. Litt.: P. Raymond, "Correspondance inédite de Louis XI avec le duc de Bretagne" (1867), E. Charavay och J. Vaesen, "Lettres de Louis XI" (7 bd, 1882-1900), Legeay, "Histoire de Louis XI" (1874), Michelet, "Louis XI et Charles le Téméraire" (flera uppl.), och Sée, "Louis XI et les villes" (1893). 12. L. XII, son till hertig Karl af Orleans och Maria af Kleve, f. 27 juni 1462 i Blois, d. l jan. 1515, blef 14 år gammal gift med L. XI:s dotter Johanna. Efter en nöjesfylld ungdom sökte han 1483 göra sig till förmyndare i st. f. Anna af Beaujeu för svågern Karl VIII, men sedan ständerna 1484 förklarat Karl myndig och Anna faktiskt öfvertagit makten, ansåg han lämpligast att fly till Bretagne. Dömd som upprorsmakare af Parisparlamentet, samlade han en här, men blef slagen, tillfångatagen och fick 1488-91 sitta i hårdt fängelse. Sedan tjänade han troget Karl VIII, hvars giftermål med Anna af Bretagne han förmedlade. 1498 blef han som närmaste tronarfvinge själf konung, skilde sig från Johanna och gifte sig med Anna, sålunda räddande Bretagne åt kronan. Mild och godhjärtad (han kallades le père du peuple, "folkets fader"), lyckades han häfda det inre lugnet genom en serie reformer, en del pålagor afskaffades, rättskipningen ordnades, tjänstemännen höllos i tygeln, och nya parlament upprättades i Provence och Normandie. Han sökte också trygga det yttre lugnet genom att förnya fördragen och stärka de goda förbindelserna med England, Aragonien och Ungern och lyckades efter ett kort fälttåg i Franche-Comté och Burgund sluta stillestånd med kejsar Maximilian. L. gjorde sig till målsman för den i Frankrike alltsedan Filip den sköne rådande traditionen om en moralisk hegemoni i Italien. Han upptog som arftagare af huset Anjou Karl VIII:s anspråk på Neapel och gjorde själf anspråk på Milano, enär hans farmor Valentina Visconti var syster till den siste Visconti i Milano. 1499-1500 eröfrade han landet och slöt därefter fördrag med Ferdinand af Aragonien om delning af Neapel, som intogs 1501. Men bundsförvanterna kommo ej sams om delningen, och fransmännen förjagades ur Neapel 1503, hvarefter genom fördragen i Blois (1504-05) L. måste afstå Neapel åt Ferdinand. 1508 (10 dec.) ingick L. med Ferdinand, påfven Julius II och kejsar Maximilian ligan i Cambrai, riktad mot den rika republiken Venezia, hvarefter L. i grund slog dess trupper vid Agnadello (8 maj 1509) och intog en del af dess område. Men republiken köpte påfvens ynnest, som vände alla L:s bundsförvanter jämte England och schweizarna mot honom själf. I kriget saknade han icke framgång, men 1511 förenade påfven ånyo alla hans fiender i "den heliga ligan", och mot den fruktansvärda öfvermakt, som nu reste sig mot L., hjälpte icke Gaston de Foix' snillrika fälttåg 1512, utan fransmännen blefvo utjagade ur Italien. Angripen från alla sidor, måste L. sluta fred 1514 och därvid afstå alla sina besittningar i Italien. Till fredens beseglande gifte han sig s. å., sedan drottning Anna nyss förut aflidit, med Henrik VIII:s 16-åriga syster Maria. Efter sex veckors äktenskap äfled han. Trots de dyra krigen växte Frankrikes materiella välstånd ansenligt under L:s regering, i det att jordbruket gick framåt med stora steg. Renässansen gjorde nu också sitt intåg i Frankrike. L. efterlämnade blott en dotter, Claude, som förmäldes med Frans af Angoulême, hvilken som Frans I efterträdde L. Litt.: De Maulde, "Histoire de Louis XII" (6 bd, 1889-93), och Yriarte, "César Borgia" (2 bd, 1888). 13. L. XIII, son till Henrik IV och Maria af Medici, f. 27 sept. 1601 i Paris, d. där 14 maj 1643, var i sin barndom tystlåten och allvarsam och bibragtes tidigt af sin fader, som mycket sysslade med hans uppfostran, hat till Spanien. 1610 blef han kocung under förmynderskap af modern, som föredrog sin andre son, Gaston, och systematiskt försummade L., hvars barndom därför blef föga glad. Han tvangs att gifta sig (1615) med Anna af Österrike, som han afskydde såsom spansk infantinna, och blef alltmer tillbakadragen. Han gjorde ett par försök att knyta kvinnliga förbindelser, men hade sedermera i jakten sin enda förströelse. Marias politik gick alldeles tvärt emot Henrik IV:s; hon sökte närma sig Spanien, men retade åtskilliga af de förnämste ädlingarna dels genom sin politik, dels genom sin öppna förkärlek för sin landsman Concini, marskalk d'Ancre (se d. o.), som var hennes allrådande minister. Sedan Richelieu inträdt i konseljen och Concini gjort sig alltmer impopulär, blef denne på initiativ af L:s gunstling och jaktkamrat hertig de Luynes 1617 skjuten af gardet och Maria förvisad till Blois. L. öfvertog nu själf makten, men leddes af Luynes, som dock hade flera uppror bland adeln att bekämpa. Richelieu åstadkom en försoning mellan L. och Maria, men ett nytt hugenottkrig, fram-kalladt af den katolska kultens återställande i Béarn, slutade med L:s nederlag utanför Montauban (1621), hvilket kort efteråt följdes af Luynes' död. L. ingrep nu en tid kraftigt i regeringsärendena, men inseende sin oförmåga, tog han 1624