Richelieu, som genom Marias inflytande blifvit kardinal, till sin förste minister för att fullfölja sina mål: rebellernas krossande i landet och Spaniens bekämpande. Till sin död, 1642, var Richelieu sedermera Frankrikes verklige härskare, dock alltid i godt samförstånd med L., äfven om förhållandet dem emellan ej alltid var det hjärtligaste. Att L. lyckades genomdrifva sina afsikter i det väsentligaste, är därför till största delen Richelieus förtjänst. Den forna uppfattningen om L:s hat till sin store minister, om hans samtycke till Cinq-Mars' sammansvärjning mot denne och hans fruktan för honom har för länge sedan vederlagts af nyare forskningar, särskildt genom d'Avenel och Marius Topin. L., hvars kanske största förtjänst var den, att han bibehöll Richelieu vid makten, var hela sitt lif en svag och vacklande karaktär, misstänksam och dyster till lynnet. I krig visade han stor tapperhet. Han efterlämnade två söner, L. (XIV) och Filip af Orleans. - Litt.: Hanotaux, "Histoire du cardinal de Richelieu" (1892 ff.), flera arbeten af B. Zeller och Beauchamp, "Louis XIII" (1902). 14. L. XIV (Louis le grand), den föregåendes son med Anna af Österrike, f. 15 sept. 1638 i Saint-Germain-en-Laye, d. l sept. 1715 i Versailles, efterträdde 1643 vid 4 års ålder sin fader på

Ludvig XIV. Efter målning af J. de la Haye (originalet knästycke). tronen. Under hans minderårighet fördes regeringen med kraft och klokhet af änkedrottningen och Mazarin, som tillika var L:s politiske läromästare och fick en klar uppfattning om hans egenartade karaktär. Utan särskild håg för studier, lärde sig L. dock med lätthet latin, spanska och italienska, hvilka två senare språk han talade flytande, men fick i öfrigt en bristfällig underbyggnad. Efter Mazarins död (1661) tog L. själf regeringen om hand. De samtida statsrättslärorna stärkte hans uppfattning om hans ställning som en Guds ställföreträdare på jorden och som absolut envåldshärskare i sitt rike. Den absoluta härskarsuveräniteten fick i honom sin förnämsta, mest typiska representant. "L'état, c'est moi" ("det är jag, som är staten") kan sättas som motto på hans hela regering och innebar äfven, att han ansåg sig som egare till alla sina undersåtars egendom. Hans härsklystnad och stolthet stodo i jämhöjd med dessa åsikter. 1661 var han nära att börja krig med Spanien till följd af en etikettsfråga, om hvilketdera rikets ministrar i främmande land skulle intaga första platsen. Spanien måste ge efter. Ännu mer förödmjukades påfven (1664), när hans trupper hade skjutit på den franske ambassadörens vagn. L. var under förra hälften af sin regering lycklig i alla sina företag. Betydelsefulla reformer genomfördes på snart sagdt alla statslifvets områden, tack vare de utmärkte medhjälpare han lyckades förskaffa sig och hvilkas förtjänster väsentligen skapat den nimbus, som omstrålar honom i historien: Colbert för finanserna, näringslifvet och kolonierna, Turenne och Condé för armén, sjöhjälten Duquesne för flottan, Louvois som krigsminister, Lionne som utrikesminister, alla dessa och många andra framstående män skapade åt "le roi soleil" ("Kung Sol") hans enastående rykte och anseende som tidehvarfvets ("le siécle de Louis XIV") mönsterkonung i såväl godt som ondt. Den litterära och konstnärliga glansperiod, som åtföljde Frankrikes yttre storhet under denna tid och som representeras af namn sådana som Moliére, La Fontaine, Racine, Boileau, m:me de Sévigné (jfr Franska litteraturen, sp. 1204 -05), Lebrun, Poussin, Lorrain, Puget, Perrault m. fl. bidrog i hög grad att befästa L:s anseende som mönsterfursten. Efter de lysande framgångarna följde en period af nedgång, när L. fick att kämpa med Vilhelm III (af Oranien), Englands konung. L:s bigotta sinnelag och m:me de Maintenons inflytande föranledde upphäfvandet af Nantesiska ediktet (1685), hvarigenom tusentals protestanter, Frankrikes mest idoga invånare, tvungos af religionsskäl att emigrera, en stor del till Preussen, hvars näringslif därigenom fick ett för Frankrike i längden ödesdigert krafttillskott. Det långvariga och för landets finanser förödande Spanska tronföljdskriget samt det ohyggliga kamisardkriget (se Kamisarder) blottade landet på resurser och bidrogo till folkets utarmande samt undergräfvandet af dynastiens anseende. (Om L:s regering se vidare Frankrike, sp. 1147-49.) L:s motgångar i Spanska tronföljdskriget, trots de lysande bragder, som Villars och Vendôme utförde, jämte de familjesorger L. fick utstå genom sin ende son, Ludvigs, död (1711) m. m., förkrossade honom och påskyndade hans död. - L:s stora anseende, hans lysande hoflif och de seder - och oseder -, som där rådde, gjorde Frankrike för lång tid framåt till ett mönsterland i Europa. Franskt språk och fransk kultur betraktades öfverallt som förebilder, och inflytandet däraf är ännu märkbart. - L. förmäldes 9 juni 1660 med spanske konungen Filip IV:s dotter Maria Teresia (d. 1683) och hade med henne en son, Ludvig. Dessutom hade han flera barn med sina många älskarinnor. De mest bekanta af dessa senare äro La Vallière (se d. o.), Montespan (se d. o.) och i synnerhet fru Scarron. mer känd under namnet madame de Maintenon (se d. o.), med hvilken han lät hemligen viga sig