(trol. 1685) och hvilken ända till hans död utöfvade stort inflytande på hans politik. L:s namnteckning meddelas å pl. I till art. Autograf. - Den bildande konsten har i mångfaldig måtto förhärligat L. Flera statyer af honom förstördes under revolutionen, men i Versailles finnes kvar Warins staty, framställande L. som romersk triumfator, och ryttarstatyer öfver honom ha rests 1822 på Place des victoires i Paris (modellerad af Bosio), 1826 på Place Bellecour i Lyon (modellerad af Lemot) samt en på Cour d'honneur i Versailles (modellerad af Petitot och Cartellier). Flera byster af L. finnas i Versailles, och Ch. Lebrun (se d. o., sp. 1473) utförde i galleriet där en väldig serie målningar med ämnen ur L:s lefnad. Hans porträtt målades af bl. a. Rigaud (i kungamantel; Louvremuseet), de la Haye (se fig. å sp. 1245), Nanteuil, Mignard och Lebrun (i Versailles) samt van der Meulen (bild till häst, i Dijon). Å pl. III till art. Dräkt ses L. i hof dräkt. -. Litt.: Voltaire, "Siécle de Louis XIV" (1740, alltjämt nya upplagor), Philippson, "Das zeitalter Ludwigs XIV" (2:a uppl. 1889), Bourgeois, "Le grand siecle. Louis XIV" (1895), Waldteufel, "La politique étrangére de Louis XIV" (1898), Heuzé, "La cour intime de Louis XIV" (1902) och E. Lavisses (se denne) berömda skildring i "Histoire de France depuis l'origine jusqu'å la revolution" (d. VII och VIII). 15. L. XV, den föregåendes sonsons son, f. 15 febr. 1710 i Fontainebleau, d. 10 maj 1774 i Versailles, miste vid två års ålder sina föräldrar, hertig Ludvig af Bourgogne och Maria Adelaide af Savojen. l sept. 1715 blef han Frankrikes konung under hertig Filips af Orleans ("regentens") förmynderskap. Han fick en sorgfällig uppfostran under ledning af biskopen i Fréjus, kardinal Fleury. Efter "regentens" död (2 dec. 1723) öfvertog L. själf regeringen, hälsad med jubel af folket, som gaf honom tillnamnet le bien-aimé ("den högt älskade"). "Regenten" hade af politiska skäl förlofvat honom med en fyraårig spansk infantinna, som 1722 sändes till Frankrike för att uppfostras, men hans efterträdare i regeringen, hertigen af Bourbon, skickade henne tillbaka och förmådde L. att 1725 gifta sig med Maria Leszczynska (d. 1768), dotter till Polens förre konung, Karl XII:s skyddsling, Stanislaus. Härigenom kom dennes hertigdöme Lothringen att utan svärdsslag tillfalla Frankrike. L. lät sig i början ledas af sin utmärkte lärare kardinal Fleury, hvilken 1726-43 var hans premiärminister, efter den oduglige hertigens af Bourbon afgång (se Fleury). österrikiska tronföljdskriget (1740 -48), hvari han kastade sig mot Fleurys råd, bildade en vändpunkt. Frankrike, som förut genom inre reformer i olika afseenden gått ofantligt framåt i välmåga, gick därefter med stora steg tillbaka. L. förföll under dåliga rådgifvares ledning till ett skandalöst mätressvälde (se bröderna Goncourt, "Les maîtresses de Louis XV", 2 bd, 1860), representeradt af systrarna de Nesles, markisinnan de Pompadour (1745-64) och grefvinnan Du Barry. Hans exempel verkade i högsta grad demoraliserande på den högre societeten i Frankrike liksom i andra länder, där Frankrike betraktades som mönsterland med afseende på umgängessättet. Under tiden råkade Frankrikes härväsen, flotta och allmänna statsförvaltning i förfall genom det gunstlingssystem, som de olika mätresserna förstodo att upprätthålla på grund af L:s alltmer tilltagande slapphet och indolens. I synnerhet markisinnan de Pompadour verkade menligt genom att indraga L. i Sjuåriga kriget (1756-63), där af henne tillsatta salongsgeneraler förstörde landets ära och makt, samt genom sin personliga snikenhet, som vållade enorma utgifter. L:s så godt som enda återstående intresse för landet koncentrerade sig på utrikespolitiken, hvarvid han genom hemliga agenter ofta motverkade sina officiella sändebud ("le secret du roi"; se A. de Broglie, "Le secret du roi. Correspondance secrète de Louis XV avec ses agents diplomatiques 1752- 1774", 2 bd, 1879). Han dog lika afskydd af hofvet som af folket på grund af den brist på anständighetskänsla, som han under sina senaste regeringsår öppet lagt i dagen. I sitt äktenskap hade han haft 10 barn; sonen L. (se L u d-v i g, franska tronföljare 3) hade aflidit redan 1765. Litt.: Jobez, "La France sous Louis XV" (6 bd, 1864-73). 16. L. XVI, den föregåendes sonson, tredje son till dauphin Ludvig och Maria Josef a af Savojen, f. 23 aug. 1754 i Versailles, förmäldes 16 maj 1770 vid 15 års ålder med kejsarinnan Maria Teresias af Österrike 14-åriga dotter Marie-Antoinette (se Maria, franska drottningar 6) och besteg 10 maj 1774 Frankrikes tron. Klent begåfvad och i saknad af den smidighet, som präglat de föregående bourbonerna, blef han tidigt ett omedvetet offer för sin närmaste omgifnings intriger. T. o. m. drottningen uttryckte sin ringaktning för L. genom att kalla honom "le pauvre homme" ("den stackars karlen"). Trots sin sederenhet och sin redliga vilja att afhjälpa landets nöd kunde han på grund af sin bristande karaktärsfasthet föga göra däråt (jfr Frankrike, sp. 1151). Hofvet med hans gemål i spetsen dominerade fullständigt L., hvars väsentliga intresse var jakt. På grund däraf lät L. den store reformatorn Turgot falla liksom också senare Necker, då han ville spara, och hofvet fortsatte sitt vansinniga slöseri med statens inkomster. Detta system kunde i längden icke bära sig; när alla hjälpkällor voro tömda, måste riksständerna sammankallas (1789), och därmed började franska revolutionen. L:s uppförande