under de följande tilldragelserna var ej egnadt att vinna folkets förtroende. I riksständernas strid om omröstningssättet tog han de högre ståndens parti, men tvangs af det tredje ståndet att ge efter för dess vilja. Därmed gick i verkligheten konungamakten förlorad. Nya okloka steg lämnade konungen snart fullständigt i folkets händer. Genom folkupploppet 5 och 6 okt. 1789, hvilket uppstått till följd af en hoffest, tvangs L. att flytta från Versailles till Paris. Han måste nu åse, hur det ena kungliga prerogativet efter det andra afskaffades, och till sist beslöt han fly från sitt upproriska folk. Men åtskilliga tillfälligheter vållade, att L. greps under försöket att med sin familj fly till en gränsfästning (se Fersen, sp. 110) och återfördes till Paris (25 juni 1791). Därefter blef han tills vidare afsatt, men återfick sin värdighet, sedan han 13 sept. s. å. besvurit den nya författningen. Mot den i samma månad sammanträdande nya folkrepresentationen, lagstiftande församlingen, uppträdde han till en början på ett mycket stolt och oklokt sätt och inlade äfven sitt veto mot några af dess beslut, men tvangs dock till slut (mars 1792) att välja sig en ministär bland majoriteten i församlingen. Då emellertid L. några månader därefter ännu en gång protesterade mot två af lagstiftande församlingen fattade beslut, utbröt ett folkupplopp i Paris (20 juni 1792), under hvilket konungens person djupt kränktes. Ett nytt uppror, 10 aug. s. å., tvang honom att söka skydd hos lagstiftande församlingen, och därifrån fördes han med sin familj som fånge till Tempeltornet. Konungamakten hade därmed faktiskt upphört; den blef formligen afskaffad af nationalkonventet 21 sept. 1792, hvarefter Frankrike förklarades för republik. De ytterlighetsmän, som då voro vid makten, önskade emellertid konungens död, dels för att därigenom förhindra den lagliga maktens återställande, dels äfven af fruktan, att han skulle åter kunna komma till väldet och då återinföra den gamla regimen. L. ställdes till rätta inför sina anklagare, nationalkonventet. Ehuru med kraft försvarad af Malesherbes, Tronchet och De Sèze, blef han med 387 röster mot 334 dömd till döden, sedan församlingen förut enhälligt förklarat honom skyldig till stämplingar mot friheten samt förkastat en föreslagen appellation till folket. 21 jan. 1793 besteg han schavotten med ett mod, som eftervärlden beundrar, ett försoningsoffer för sina företrädares brott och sin egen oklokhet. Med sin gemål (giljotinerad i okt. 1793) hade han två söner, Ludvig Josef Xaver Frans (d. 1789) och Ludvig (se följ. art.), samt två döttrar, Maria Teresia Charlotta (se Angoulême) och Sofia Helena (d. 1787). - Litt.: Droz, "Histoire du règne de Louis XVI" (3 bd, 2:a uppl. 1858), Jobez, "La France sous Louis XVI" (3 bd, 1877 -93), R. M. Klinckowström, "Le comte de Fersen et la cour de France" (2 bd, 1877-78) och Beaucourt, "Captivité et derniers moments de Louis XVI" (2 bd, 1892) 17. L. XVII (fr. Louis Charles), titulärkonung, den föregåendes och Marie-Antoinettes son, f. 27 mars 1785 i Versailles, fick titeln hertig af Normandie och blef efter sin äldre broders död, 1789, dauphin. Han beskrifves som ett ovanligt vackert och mycket begåfvadt barn. Med sina föräldrar var L. fånge i Tempeltornet sedan 13 aug. 1792 och ansågs efter faderns afrättning, 21 jan. 1793, af det kungliga partiet som Frankrikes legitime konung (med farbrodern, grefven af Provence, som regent). Flera planer på hans räddning ur fängelset uppgjordes både före och efter det L. 3 juli s. å. skilts från sin moder och anförtrotts åt en särskild, af kommunens prokurator Chaumette tillsatt "uppfostrare" och fångvaktare, skomakaren Antoine Simon och dennes hustru, Marie Jeanne Aladame. Simon var, liksom hustrun, rå och obildad, men den äldre rojalistiska uppfattningen, att de skulle medvetet ha arbetat på att kroppsligen och andligen fördärfva barnet, kan - särskildt efter G. Lenotres utredning - ej längre anses hållbar. Det plötsliga ombytet i lefnadsförhållanden och makarna Simons vårdslösa hårdhändthet måste emellertid öfva ett ogynnsamt inflytande på gossens utveckling. Han förleddes bl. a. att (6 okt.) uppträda som falsk angifvare mot sin moder rörande hennes lif i fängelset. Makarna Simon flyttade nattetid 19 jan. 1794 från Tempeltornet efter att ha erhållit intyg om L:s öfverlämnande "vid god hälsa" till de för dagen tjänstgörande kommissarierna. Orsakerna till, att de så plötsligt lämnade sin väl aflönade plats, har forskningen ej ännu lyckats utreda, och det har ej oemotsägligt bevisats, att det sofvande barn de kvarlämnade verkligen var L. Simon afrättades på samma gång som Robespierre (28 juli 1794), och hans änka, som 1796 intogs på en anstalt för obotligt sjuka, vidhöll till sin död (1819), att L. ej var död, utan genom hennes och hennes makes medverkan undkommit, enligt hvad hon plägade uppgifva, dold i en kärra med smutsiga kläder och ersatt med ett annat barn. Det fångna bannet inspärrades ett par dagar senare i en osund fängelsehåla och fick lida ohyggligt af smuts och vanvård, tills efter skräckväldets fall (27 juli 1794) Barras besökte fängelset och gaf order om bättre behandling. Barnet omtalas i maj 1795 som sjukt och besöktes då af en läkare, som äfven föregående höst tillkallats. Denne afled plötsligt (l juni); först efter några dagar tillkallades två andra läkare, och 8 juni afled barnet. I dödsattesten förklarades, att det syntes vara omkr. 10 år gammalt, länge lidit af en skrofulös åkomma och af kommissarierna uppgafs vara "aflidne Louis Capets son". Barnet begrofs 10 juni, utan att liket dessförinnan visats för någon, som på grund af tidigare bekantskap med bestämdhet kunde intyga den dödes identitet. Den "envisa tystnad" barnet hösten 1794 uppges ha iakttagit har sammanställts med hypotesen om, att en döfstum gosse fått intaga L:s plats. - Den under restaurationen officiella versionen om L:s behandling i fängelset och död där föreligger utförligast hos A. de Beauchesne, "Louis XVII, sa vie, son agonie, sa mort" (2 bd,