1852), och de mot denna version framkastade tvifvelsmålen ha kritiskt behandlats främst af F. R. Chantelauze ("Louis XVII, son enfance, sa pri-son, sa mört au Temple", 1884, ny uppl. 1895, och tillägget "Les derniers chapitres de mon. Louis XVII", 1887). Rykten om, att L. ej aflidit i Tempeltornet, utan undkommit, uppstodo redan 1795, och under Napoleonstiden och restaurationen framträdde ända inemot ett fyrtiotal pretendenter med anspråk på att vara L. XVII. Den först framträdande var Jean Marie Hervagault, som plägar anses vara son till en skräddare och född 1781. Några forskare medge som en möjlighet, att skräddarsonen utbytts mot L. i fängelset och L. sedan antagit dennes namn. Hervagault sattes under Napoleons tid flera gånger i fängelse och dog i Bicêtre 1812. Rätt uppmärksammade pretendenter voro träskomakarsonen Mathurin Bruneau (f. 1784, 1818 dömd som bedragare, dödsår okändt) och den s. k. baron de Richemont, hvars verkliga namn var Louis Hector Hébert. Han var född i trakten af Rouen och hade före sitt framträdande bl. a. varit egare af en glasfabrik och adjutant åt general Kléber. Han protesterade mot såväl Ludvig XVIII.s som Ludvig Filips tronbestigning, satt 7 år i österrikiskt fängelse i Mantua och Milano, dömdes 1834 i Frankrike som bedragare till 12 års fängelse, rymde till England, återkom 1840 och lär ha dött i Gleize 10 aug. 1853. Mest anhängare fick Karl Wilhelm Naundorff, hvars öden äro okända, innan han 1810 dök upp i Berlin med ett å detta namn lydande pass. Af dialekten att döma härstammade han från norra Sachsen. Han bosatte sig 1812 i Spandau och 1822, som urmakare, i Brandenburg, där han 1824 häktades som falskmyntare. Dömd på synnerligen starka indicier till 3 års fängelse, bosatte han sig efter utståndet straff 1828 i Crossen och vann där anhängare för sina under fängelsetiden antydda anspråk på, furstlig fransk börd (till en början uppgaf han sig ha en tid lefvat i landsflykt med sin fader). 1831 inlämnade han till konungen af Preussen en fantastisk inlaga om sina öden. Den liknar med sina många berättelser om giftmord en godtköpsroman och strider i flera viktiga punkter mot hans senare uppgifter (i 1834 och 1836 utgifna broschyrer). I maj 1833 kom Naundorff till Paris, vann där många anhängare, men utvisades 1836, då han genom rättegång sökte utfå arfvet efter L. XVI. Han vistades därpå en tid i England, mest sysslande med spiritism, flyttade till Holland och dog 10 aug. 1845 i Delft. Naundorffs ättlingar ha 1851, 1874 och 1910 inför franska myndigheter sökt göra gällande sina privaträttsliga arf sanspråk, sista gången dock endast på rätten till namnet Bourbon. Några politiska kraf framställde Naundorff icke. Ett utskott inom franska senaten pröfvar f. n. (1912) ättlingarnas anspråk. Litt.: Om L. se ofvan citerade arbeten af de Beauchesne och Chantelauze, A. Bourgeois, "Étude historique sur Louis XVII" (1905), C. Welch, "The little dauphin" (1908), och en essay om makarna Simon af G. Lenôtre i "Vieilles maisons, vieux papiers", II (1903; "Gamla byggnader, gamla papper," 2:a saml., 1910). Om de många pretendenterna se L. de la Sicotière, "Les faux Louis XVII" (i "Revue des questions historiques", 1882) samt särskildt om Naundorff den grundliga, på förut oanvändt preussiskt arkivmaterial stödda uppsatsen af O. Tschirch, "Die Naundorff-legende, darstellung und kritik'' (i "Hist. zeitschrift", bd 106, 1911). Naundorffs anhängare ha sedan 30 år tillbaka utgifvit tidskriften "La légitimité". Sedan 1905 utkommer månadsskriften "Revue historique de la question Louis XVII". Bland arbeten af Naundorffs anhängare märkas bl. a. H. Provins, "Le dernier roi légitime de France" (2 bd, 1889), O. Friedrichs, "Correspondance intime et inédite de Louis XVII 1834-1838" (2 bd, 1904) och Boissy d'Anglas, "Louis XVII et ses descendants" (1909). Société d'histoire contemporaine förbereder en metodisk undersökning af hela L. XVII:s-problemet. 18. L. XVIII Stanislaus Xaver (af rojalisterna kallad le désiré, "den efterlängtade"), Ludvig XVI:s broder, f. 17 nov. 1755 i Versailles, d. 16 sept. 1824 i Paris, bar till 1795 titlarna Monsieur och grefve af Provence. Han erhöll vårdad uppfostran och visade sig ega bättre hufvud än sina bröder. I maj 1771 gifte han sig med Maria Josefina Lovisa af Sardinien (d. 1810), med hvilken han icke hade några barn. I hoflifvet lyckades han aldrig intaga någon mer framstående plats, utan sysselsatte sig mest med studier och omgaf sig med filosofer, litteratörer och konstnärer, hvilkas revolutionära åsikter i politik och religion äfven blefvo hans. Han var sålunda en vän af reformer och tog därför, när riksförsamlingen 1789 sammanträdde, tredje ståndets parti. Detta skaffade honom i början anseende bland folket, men gjorde honom än mindre omtyckt på hof vet. Snart öfverskred dock revolutionen den gräns L. tänkt sig; och då efter Mirabeaus död (april 1791) han icke längre såg någon möjlighet att hejda rörelsen, flydde han 21 juni 1791 från Paris öfver Bruxelles till Koblenz, där han snart blef ledaren af emigranternas försök att egga de europeiska makterna till ett krig mot revolutionen. Detta förmådde lagstiftande församlingen att l jan. 1792 anklaga honom för högförräderi och 16 jan. förklara honom förlustig arfsrätt till tronen. Han svarade med att låta utropa sig till regent af Frankrike, enär konungen enligt hans åsikt hölls fången. Efter konungens afrättning (1793) förklarade han sig för förmyndare för dennes son, som utropades till konung såsom Ludvig XVII, och utsåg en ministär. Sedan brorsonens död tillkännagifvits, 1795, antog grefven af Lille (såsom L. under landsflykten lät kalla sig) konungatitel och erkändes af de främmande makterna som konung. Han befann sig då i Verona, dit han flyttat 1794 och hvarifrån han på franska Direktoriets begäran utvisades i april 1796. Med de missnöjde i Frank-