i Paris, d. 4 jan. 1707 i Rastadt, var son af arfprinsen
Ferdinand Maximilian och Lovisa Kristina af
Carignan och började sin krigiska bana under
<img l>
Montecuccoli 1675 i kriget mot fransmännen. 1677 tillträdde han efter sin farfaders,
Vilhelm I:s, död regeringen i markgrefskapet. Han gjorde Österrike stora tjänster under
striderna med turkarna och belägringen af Wien 1683. Under de följande åren deltog han med
utmärkelse i kriget med Turkiet och fick 1689 öfverbefälet, hvilket han förde på ett utmärkt
sätt -- han segrade vid Nissa 1689 och vid
Slankamen 1691 --, tills han 1693 fick befälet
öfver riksarmén vid öfre Rhen. Under Spanska
tronföljdskriget förde han befäl i Tyskland. L.
deltog i 26 fälttåg, 13 segerrika fältslag och
25 belägringar. -- Jfr
Röder v. Diersburg, ”Des markgrafen L. W. von Baden feldzüge wider die turken” (2 bd, 1839--42) och
Kriegs- und staatsschriften des markgrafen L. W. von Baden über den spanischen erfolgekrieg (2 bd, 1850), samt
Schulte, ”Markgraf L. W. von Baden und der reichskrieg gegen Frankreich 1693--1697” (2 bd, 1892). --
b)
L. I, storhertig, son af storhertig
Karl Fredrik och Karolina Lovisa af Hessen-Darmstadt,
f. 9 febr. 1763 i Karlsruhe, d. där barnlös 30 mars
1830, efterträdde 1818 sin brorson Karl Ludvig Fredrik
som storhertig, var vän af Preussen, motståndare
till ett konstitutionellt styrelsesätt och låg
i strid med landtdagen.
<img l>
3.
L., konungar af
Bajern: a)
L. I
Karl
August, f. 25 aug. 1786 i Strassburg, d. 29 febr.
1868 i Nizza, var son till konung Maximilian I
och Augusta af Hessen-Darmstadt, studerade i
Landshut och Göttingen, skref fosterländska dikter, gjorde resor i Italien 1804, 1817--18
och 1820--21 och visade sin varma kärlek till konsten bl. a. genom Glyptotekets påbörjande.
13 okt. 1825 efterträdde han sin fader och regerade till en tid i frisinnad anda, men
blef efter 1830 misstrogen, ja fientlig mot liberalismen. För vetenskap och konst
verkade L. nitiskt: universitetet i Landshut
flyttades till München, och framstående konstnärer
kallades till denna stad för att smycka nya
storartade byggnader. Denna verksamhet
fortsatte L., äfven sedan han 20 mars 1848 afsagt sig
kronan till förmån för sin son Maximilian, på
grund af oroligheter, som delvis framkallats af
hans svaghet för den spanska dansösen Lola
Montez. Kyrkor i München, det nya Pinakoteket,
Befrielsehallen i Kelheim och Propyléerna blefvo
fullbordade. L. förmälde sig 1810 med Teresia
af Sachsen-Hildburghausen, moder till Maximilian,
som efterträdde honom, och Otto, som 1832--62
var konung i Grekland. L:s formellt bristfälliga
Gedichte utkommo 1829 (3:e uppl. i 3 bd 1839, ett 4:e bd 1847). --
Jfr skrifter om L. af
Sepp (1869; 2:a uppl. 1903),
v. Heigel (1872; 2:a uppl. 1888),
Söltl (1886),
Reidelbach (1887),
Riedl (1888) och
Trost (1891). --
<img r>
b)
L. II
Otto
Fredrik Vilhelm, den föregåendes sonson,
f. 25 aug. 1845 i Nymphenburg, d. 13 juni 1886, var son till konung Maximilian II
och Maria, dotter till prins Vilhelm af Preussen, och uppsteg på tronen 10 mars 1864.
L. lämnade i allmänhet styrelsens utöfning åt sina ministrar, vistades vanligen på
sina med slösande prakt inredda slott (Berg, Hohenschwangau, Linderhof) och egnade
sig åt läsning, musik, skådespel och en mycket
dyrbar byggnadsverksamhet. R. Wagner åtnjöt
1864--65 hans vänskap och gunst. Viktigt var
L:s uppträdande vid fransk-tyska krigets utbrott
i juli 1870, då han enligt fördrag af 1866 genast
ställde sig på Preussens sida, han medverkade ock
under omständigheternas tryck vid återupprättandet
af tyska kejsardömet, ömtålig om sin kungliga
värdighet och suveränitet, undvek han dock
så vidt möjligt personlig beröring med det nya
kejsarhuset och intog äfven en fast hållning mot
den ultramontana majoriteten i bajerska kammaren,
som fåfängt fordrade en ministär ur sin
krets. Med tiden stegrades L:s människoskygghet,
liksom hans byggnadslust och skulder växte; då
hans vansinne kom till öppet utbrott, öfvertog hans
farbroder prins Luitpold regeringen, 10 juni 1886.
L. flyttades till slottet Berg vid Starnbergsjön.
I denna fann man 13 juni s. å. hans lik jämte
öfverläkaren d:r Guddens: spår af brottning röjde,
att L. sökt döden och dragit med sig i djupet
läkaren, som sökt hålla honom tillbaka, eller ock
först angripit denne. 1910 restes öfver L. en
minnesvård (af F. v. Miller och M. Dosch) i München.
-- Jfr skrifter om L. af
Ahnfelt, ”Herskarmakt och själssjukdom” (1888),
Lampert (1890),
v. Heigel (1892),
Beyer (1897),
Luise von Kobell (1897--98 och 1899) och
Röckl (1903).
Något romantiserad är
Clara Tschudis ”Ludvig den andre, konung af Bayern” (2 bd, 1907--08).
4.
L. IV, storhertig af
Hessen ”och vid Rhen”,
f. 12 sept. 1837 i Darmstadt, d. 13 mars 1892,
förmälde sig 1862 med prinsessan Alice (se d. o.)
af England (f. 1843, d. 1878). I kriget 1866 var
han brigadchef, erhöll efter freden samt afslutandet
af militärkonventionen med Preussen kommandot
öfver den hessiska divisionen och deltog sedermera
i spetsen för densamma i det fransk-tyska
kriget 1870--71. 13 juni 1877 blef han regerande
storhertig efter sin farbroder, Ludvig III. Stort
