uppseende väckte L:s våren 1884 ingångna morganatiska äktenskap med en rysk dam, Alexandrine v. Kolemine, född grefvinna Hutten-Czapska, som s. å. upplöstes. I sitt första äktenskap blef L. fader till en son, Ernst Ludvig (f. 1868), som efterträdde fadern, och 4 döttrar: Viktoria (f. 1863), g. m. prins Ludvig af Battenberg, Elisabet (f. 1864), sedan 1905 änka efter den mördade ryske storfursten Sergej, Irene (f. 1866), g. m. prins Henrik af Preussen, och Alix (f. 1872), g. m. kejsar Nikolaus II af Ryssland. -- Biogr. af Zernin (1898). 5. L., grefve af Nassau-Katzenelnbogen, f. 10 jan. 1538 i Dillenburg, d. 14 april 1574, yngre broder till Vilhelm den tyste af Oranien, var en af sin tids mest berömda riddersmän, icke <img l>

blott känd från slagfältet och tornerspelen, utan äfven ärad för sin fromhet och vandel. Han deltog 1565 i nederländska adelns förbund mot det spanska förtrycket och inledde 1568 frihetsstriden med ett infall i Groningen, men besegrades efter två månader af Alba och räddade sig med nöd undan till brodern Vilhelm, hvilken han följde till Frankrike. Där deltog han under Coligny i hugenotternas fälttåg 1569, stannade som broderns ståthållare i furstendömet Oranien (Orange) och var genom sina förbindelser ett godt stöd för protestantismens sak. 1572 öfverrumplade han med ett par tusen man Mons och hotade därifrån Bruxelles, men nödgades efter någon tid kapitulera mot fritt aftåg. 1574 samlade L. i Tyskland omkr. 9,000 man och drog, illa rustad, till Haas i afsikt att därifrån framtränga till Holland, men möttes på Mookerheden af en spansk här, blef fullständigt slagen och omkom själf i drabbningen. -- Litt.: Ledderhose, "Graf L. von Nassau" (1877), och Blok, "Lodewijk van Nassau" (1889). 6. Fredrik L. Kristian, vanligen kallad Louis Ferdinand, prins af Preussen, f. 18 nov. 1772, d. 10 okt. 1806, son till prins Ferdinand af Preussen och brorson till Fredrik II, utmärkte sig redan 1793--94 i kriget mot Frankrike och röjde öfver hufvud liflig begåfning, men också lidelse och oro. 1804 verkade han i Österrike och Preussen fåfängt för ett förbund mellan dessa makter mot Frankrike. Vid krigsutbrottet 1806 fick han befälet öfver den till furst Hohenlohes kår hörande förtruppen, 8,000 man stark, men blef 10 okt. slagen vid Saalfeld af en öfverlägsen fransk kår under Lannes och stupade för fientliga, ryttare vid den närbelägna orten Wölsdorf. 7. L., ärkehertigar af Österrike: a) L. Josef Anton, f. 13 dec. 1784 i Florens, d. 21 dec. 1864 i Wien, son af kejsar Leopold II, blef 1822 generaldirektör för österrikiska artilleriet. Han delade sin broder Frans I:s konservativa skaplynne. Efter dennes död (1835) satte honom efterträdaren, den sjuklige Ferdinand I, i spetsen för den nya statskonferens, hvars öfriga medlemmar voro ministrarna Metternich och Kolowrat-Liebsteinsky samt ärkehertig Frans Karl Josef. Som kejsarens ställföreträdare och faktiske medregent bidrog L. till det absolutistiska regeringssystemets bibehållande, tills 1848 års oroligheter tvungo honom att draga sig tillbaka till privatlifvet. -- b) L. Salvator, storhertig Leopold II:s af Toscana andre son, f. 4 aug. 1847 i Florens, har gjort sig bekant genom forskningsresor till olika världsdelar och genom de af honom själf illustrerade praktverk, som han författat med anledning af dessa färder. Särskildt må nämnas Die Balearen. In wort und bild geschildert (7 bd, 1869--91; liten uppl. i 2 bd 1897). l a--b. ^{G. W--k.} c. ^{S. F. H.}* 2 a. ^{C. O. N.}* 3 a--b. ^{G. W--k.} 4--7. (^{G. W--k.}) Ludvig (Lajos), konungar af Ungern: 1. L. I den store, konung af Ungern och Polen, f. 5 mars 1326, d. 11 sept. 1382, var son af ungerske konungen Karl Robert (af huset Anjou) och Elisabet af Polen. Han blef 1339 presumtiv tronföljare i Polen efter sin morbroder, Kasimir III, och efterträdde 1342 sin fader på Ungerns tron. Efter mordet (1345) å hans broder Andreas, drottning Johanna I:s af Neapel gemål, tågade L. till Neapel för att utkräfva hämnd, fördref Johanna, som misstänktes vara medveten om illgärningen, och drog först 1350 sina trupper ur landet. Han kämpade därefter gemensamt med konung Kasimir mot litauer och tatarer, gjorde valakerna skattskyldiga, eröfrade Röda Ryssland och lyckades efter kostsamma fejder med venezianerna försäkra Ungern om herraväldet i Dalmatien. Då L. 1370, efter Kasimirs död, blef konung äfven i Polen, sträckte sig sålunda hans välde från Östersjön till Svarta och Adriatiska hafven. I Polen, där han öfverlät regeringen åt sin moder, fick han flera uppror att bekämpa. L. gynnade tyska kolonisationer i sina länder, sörjde för lagarnas förbättring, inrättade skolor och uppmuntrade näringarna. Som ifrig romersk katolik företog han krigiska förföljelser mot katarerna i Bosnien och de grekiske katolikerna i Valakiet samt föranledde därigenom en talrik utvandring af de senare till Moldau. L. var först förmäld med Margareta af Luxemburg (d. 1349) och äktade 1363 banen af Bosnien Stefans dotter Elisabet, med hvilken han hade 3 döttrar. Han lät som sin efterträderska erkänna sin äldsta dotter, Maria, hvilken han lofvat till brud åt kejsar Karl IV:s andre son, sedermera kejsar Sigismund. Hans yngre dotter, Hedvig, blef sedermera drottning af Polen, sedan detta land skilt sig från unionen med Ungern. 2. L. II den brådmogne, konung af Ungern och Böhmen, den föregåendes dotterdotters dottersons son, son till ungersk-bömiske konungen Vladislav II af Jagelloniska huset, föddes i Buda 1 juli 1506. Han kröntes till faderns efterträdare, 1508 i Ungern, 1509 i Böhmen, och blef vid dennes död, 1516, konung i de båda rikena samt öfvertog 1521 som myndig regeringen. 1522 förmälde han sig med kejsar Karl V:s syster Maria -- en förbindelse, som blifvit föreslagen redan före L:s födelse och sedermera ofta afhandlad. Flera ogynnsamma omständigheter försvårade från början den unge konungens regering; missämja mellan