1267 Ludvig-Ludwig 1268 magyarer och tjecher, stormännens tygellösa maktfullkomlighet i båda länderna samt den genom Luthers uppträdande inträffade religiösa splittringen, som redan hunnit intränga från Sachsen. Men allt detta fick snart träda tillbaka för en vida större fara från annat håll, då sultan Soliman II, som redan 1522 eröfrat Belgrad, hotade att alldeles öf-versvämma Ungern med sina härskaror. L. upptog vid Mo-håcs med 28,000 man striden mot 300,000 turkar,men fick sin här fullkom-Ludvig II, efter medaljong å ett llSft tillintetgjord, snidadt spelbräde af H. Kels. sårades själf i striden och omkom, då han under flykten skulle sätta öfver bäcken Csellye. Händelsen tilldrog sig 29 aug. 1526. L. dog barnlös. Han efterträddes på Ungerns och Böhmens troner af sin syster Annas gemål, ärkehertig Ferdinand af Österrike. Ludvig, ärkehertigar af Österrike. Se Ludvig, tyska furstar 7, sp. 1265-66. Ludwig [h/d-], Christian Gottlieb, tysk botanist, f. 30 apr. 1709 i Brieg, Schlesien, d. 7 maj 1773 i Leipzig, deltog i början af 1730-talet som botanist i J. E. Hebenstreits resa i Afrika och blef med. doktor 1737, e. o. prof. i medicin i Leipzig 1740 och ord. prof. där 1747. Han utgaf redan 1737 ett framstående verk öfver växtsläktena, De-finitiones generum plantarum, med ett nytt system, kombinerande Tourneforts och Lin-näs släktkaraktärer (senaste uppl. utgafs 1760 af Georg Rudolph Boeh-mer). I Observationes in methodum plantarum sexualem Linnm (1739) är han en af de förste, som anslutit sig till Linnés sexualsystem, men gör anmärkning mot dess inkonsekvenser och konflikten mellan de artificiella klasskännemärkena och den naturliga samhörigheten (så t. ex. kunna monadelfa baljväxter få stå kvar i Diadelphia; däremot bör Lobelia utmönstras ur Syngenesia, trots sitt artificiella klassmärke). Institutiones historico-vhysicce regni vegetabilis (1742; 2:a uppl. 1757) är en lärobok med definitioner m. m. till den allmänna botaniken (morfologien och fysiologien). C. Lmn. Ludwig [h/d-], Otto, tysk skald, f. 11 febr. 1813 i Eisfeld (på Thiiringerwald,, d. 25 febr. 1865 i Dresden, upplefde en sorgfull ungdom och hängaf sig, väsentligen på egen hand, åt musikaliska och litterära studier, som dock hämmades af en sjuklighet, som följde honom hela lifvet. Han efterlämnade en myckenhet utkast och ofullbordade arbeten. Fullbordade blefvo endast Der erb-försler (1850; utg. 1853) och Die makkabäer (1852; utg. 1855), den friska tiiringska bondenovellen Die Heiterethei (1856; 3:e uppl. 1874) och den gripande romanen Zwischen himmel und erde (1857, 5:e uppl. 1881; "Emellan himmel och jord", 1858, 1861). - Samtidig med Hebbel, erbjuder L. åtskilliga likheter med denne; en svår och af yttre hinder försenad utveckling, mycken teoretisk tvekan hand i hand med utpräglad skaparkraft. I medveten motsats mot tidens allmänna konventionalism och onatur i dramat sökte L. framställa äkta, lefvande männisKor med fylliga, realistiskt detaljerade karaktärer, men förmådde icke bygga handlingen ur karaktärsteckningen. Småningom öfverväldigades han af Shakspere, ur hvars verk han med monoman ensidighet härledde alla dramatiska idéer, och mäktade icke längre öfvervinna sitt tekniska grubbel. Ständiga omarbetningar och aldrig hvilande teoretiska undersökningar förlamade skaparkraften; som resultat kvarstå, utom fragmenten, dagböckernas och Shaksperestudiernas högst intressanta meddelanden om konstnärspsykologien och scenens kraf. L:s litterära kvarlåtenskap utgafs af Heydrich 1874; en utvidgad upplaga af hans verk besörjde A. Stern och E. Schmidt 1891 (6 bd), hvartill kommer en af hans dotter C o r d e l i a L. utg. volym Gcdanken (1903). Urval af hans verk äro utg. af A. Bartels, V. Schweizer m. fl. Se arbeten om L. af G. Freytag i "Gesammelte aufsätze", II (1888), R. M. Meyer, "Shakespeare-jahrbuch" (1901) och "Euphorion" VII, Greiner (1904) och R. Muller (1905). R-n B. Ludwig [lo'd-], Karl Friedrich Wilhelm, tysk fysiolog, f. 29 dec. 1816 i Witzen-hausen (Hessen), d. 24 april 1895 i Leipzig, blef 1842 docent vid Mar-burgs universitet, där han 1846 befordrades till e. o. professor i jämförande anatomi. 1849 kallades han till ord. professor i anatomi och fysiologi i Zürich samt 1855 till professor i fysiologi vid den militärmedicinska akademien i Wien (Jo-sephinum). Därifrån flyttade han 1865 för att öfvertaga professuren i fysiologi i Leipzig, där för honom inrättades ett fysiologiskt laboratorium, som utrustades efter vetenskapens högsta fordringar och som tjänat till mönster för de många nya laboratorier, som sedan dess upp-