i Frankrike sina mest tongifvande formskapare i J. A. Meissonier, Boffrand och Boucher. Den ger sina yppersta verk i små palats som Grand Trianon vid Versailles eller Sans-souci i Potsdam och i allra främsta rummet i interiörer (Versailles, Hôtel de Soubise i Paris, Fredrik II:s rum i Sans-souci). ^{G--g N.} Ludvig den fjortondes stil (fr. Style Louis-quatorze) kallas den stil i fransk arkitektur, dekoration och trädgårdskonst, som härskade under senare hälften af 1600- och början af 1700-talet. Den utgår ur föregående skedes franska renässans, utvecklar i främsta rummet palatsstilen och för den till klassisk-nationell fulländning. Den är grundlärd, målmedveten, formsäker. Dess utveckling går till stel förnämhet, den blir pompös, "storvulen" i sin dekorativa, tunga prakt, sina stora salar och gallerier med gobelänger, väggmålningar och speglar i skulpterad inramning, med väldiga praktspisar och tunga plafonder med stuckdekoration, skulpturer och allegoriska målningar med olympiska gudomligheter och dygder i människogestalt. I dylika ceremonisalars och galleriers anordning spelar italiensk senrenässanssmak in. Till dessa palats med deras vidlyftiga terrassanordningar höra parker med alléer, dammar och fontäner, utstuderade perspektiviska effekter, allt regleradt efter linjal. Stilens palatstyp karakteriseras af Palais Cardinal (Palais Royal, sedermera tillbyggdt), Palais Mazarin, Palais Carnavalet m. fl. i Paris och därutanför Maisons-sur-Seine, Vaux-le-Vicomte o. a. Ludvig XIV:s Versailles är såväl innan som utan stilens mest storslagna alster. Den franska smaken från "det stora århundradet" spreds i hela Europa, och den franska palatstypen går igen i olika länders arkitektur, mer och mindre lämpad efter lokal tradition. I Tessinernas Drottningholm ha vi en svensk afläggare af Versailles-stilen. ^{G--g N.} Ludvig den fromme. Se Ludvig, franska konungar 7, sp. 1237, och Ludvig, romerska kejsare 1, sp. 1258. Ludvig den helige. Se Ludvig, franska konungar 9, sp. 1238--40. Ludvig den overksamme (Fainéant). Se Ludvig, franska konungar 5, sp. 1236. Ludvig den sextondes stil (fr. Style Louis-seize) kallas den arkitektur- och dekorationsstil, som uppstod i Frankrike kort efter midten af 1700-talet och som innebar ett mildrande af den härskande rokokostilens nyckfulla, lekande former. Den uppstår ur tidens smak för det antika och gör sig gällande såväl i byggnadernas yttre -- med sträfvan till monumental enkelhet -- som i interiören med dess raka linjer och dess "pompejanska" väggdekoration. Äfven möblerna hållas i raka linjer, dock utan all sträfhet. Marketeriarbete är mycket vanligt, och konstfärdigheten inom möbeltillverkningen är högt uppdrifven. Style Louis-seize är den mest nobla, förfinade och på samma gång behärskade stilart, som rumkonsten uppfunnit. Den fördes till öfverdrift och till stram klumpighet af revolutionstidens och kejsardömets smak (empirestilen, se d. o.) med dess romerska och egyptiska former. I Sverige kallas Louis-seize-stilen gustaviansk stil; den hade sina representanter i Adelcrantz och Palmstedt -- i sitt sista skede äfven i L. A. Masreliez -- samt en öfverlägsen möbelkonstnär i G. Haupt. ^{G--g N.} Ludvig den stammande. Se Ludvig, franska konungar 2, sp. 1234. Ludvig den store. Se Ludvig, konungar af Ungern, sp. 1266. Ludvig den tjocke. Se Ludvig, franska konungar 6, sp. 1236--37. Ludvig den tolftes stil (fr. Style Louis-douze) kallas den blandning af fransk sengotik med italienska renässansformer, som härskade i Frankrike vid öfvergången mellan 1400- och 1500-talen. Ludvig den trettondes stil (fr. Style Louis-treize) kallas den byggnadsstil, som härskade i Frankrike under förra hälften af 1600-talet. Den utbildar vidare "Frans-I:s-stilen" -- med fransk tradition i byggnadens karaktär och hufvuddrag, men med detaljer, upptagna från italiensk renässans. Nederländskt inflytande tillkommer. Byggnaderna få en tung, men förnäm och ståtlig hållning; i främsta rummet få de sin karaktär af de höga, branta taken med deras skorstenar, som tillsammans ge byggnaden en verkningsfull silhuett. Stilen uppbars hufvudsakligen af arkitekterna Androuet de Cerceau (som framför allt var en lärd teoretiker), Jacques de Brosse, som byggde Luxembourgpalatset, och Levau, som bl. a. byggde Versailles i dess äldsta skick (den nuv. slottskomplexens kärna), påbörjadt 1624. Stilen utvecklades vidare med skärpt klassisk karaktär under Ludvig XIV. ^{G--g N.} Ludvig den trätgirige. Se Ludvig, franska konungar 10, sp. 1240. Ludvig den tyske. Se Ludvig, tyska furstar 1 a, sp. 1261--62. Ludvig den unge. Se Ludvig, franska konungar 7, sp. 1237, och Ludvig, tyska furstar 1 b, sp. 1262. Ludvig Filip (fr. Louis-Philippe), franska furstar. 1. Fransmännens konung. Se Ludvig, franska konungar 19, sp. 1253. -- <img r>

2. Ludvig Filip Albert, grefve af Paris, den föregåendes sonson, fransk tronpretendent, son till hertig Ferdinand af Orléans (d. 13 juli 1842) och Helena af Mecklenburg, f. 24 aug. 1838 i Paris, d. 8 sept. 1894 på sin villa Stowe-House i Buckinghamshire, England. Hans uppfostran leddes af den utmärkte vetenskapsmannen A. Regnier. Genom sin faders olyckliga död blef han vid fyra års ålder arftagare till Frankrikes tron. Då hans farfader 24 febr. 1848 till följd af revolutionen afsade sig kronan, sökte änkehertiginnan af Orléans förmå deputeradekammaren att utropa hennes son till konung. Hon understöddes af Dupin och Barrot. Men denna plan strandade på de radikales och republikanernas motstånd, och grefven af Paris måste vid tio års ålder jämte hela sin släkt gå i landsflykt. Han fullbordade sin uppfostran dels i Eisenach, där hans moder bosatte sig, dels i England samt företog vidsträckta resor i Europa och Orienten. Han utgaf 1861 en samling reseskild-